Tvåspråkigheten

Jag fick en förfrågan av Annika i Spanien om att skriva lite om tvåspråkighet, och det gör jag så gärna. För oss var det rätt naturligt att våra barn skulle bli tvåspråkiga, i möjligaste mån, långt innan det ens fanns några barn. När Ella föddes underlättade det så klart att min hebreiska inte var jättebra så att börja prata hebreiska hade ju känts väldigt bakvänt. Däremot hade jag väl inte tänkt så mycket på hur den här tvåspråkigheten skulle uppnås. Så vi gjorde vad som kändes mest naturligt – jag pratade, läste och sjöng på svenska och Yarden gjorde samma sak på hebreiska. Naturligtvis fick Ella höra en massa mer hebreiska eftersom det i stort sett bara var jag som pratade svenska med henne. Men, jag var å andra sidan hemma med henne första 18 månaderna så det var väl fortfarande rätt jämt race mellan språken. Men så började hon dagis och i samma stund blev hebreiskan hennes förstaspråk.

Ella började prata tidigt, både på hebreiska och svenska. Vi har alltid läst mycket för henne så det bidrar naturligtvis till att hon hade ett ganska stort ordförråd tidigt. Men hon började ju inse att hon faktiskt kunde prata med mig på hebreiska också. Jag försökte verkligen att hålla mig till svenskan men började mer och mer glida in på att svara när hon pratade hebreiska med henne, eller säga saker till henne på hebreiska så att hon skulle förstå. Varje gång vi var i Sverige eller hade besök fick svenskan ett uppsving men den riktiga boosten kom runt hennes 3-årsdag när vi tillbringade en vecka utan pappa i Israel, en vecka i Sverige och sedan en månad i USA där svenskan var dominerande. Efter den tiden blev Ella väldigt noga med att prata svenska med mig och hebreiska med pappa. Hon kunde till och med bli lite arg på mig när jag svarade om hon pratade hebreiska ”Men mamma, jag pratar faktiskt med pappa!”.

Sedan dess har Ella haft en ganska ok nivå på svenskan. Hon pratar med lite lustig grammatik, har inte helkoll på en och ett och ibland med lite roligt uttal men jag ser hellre att hon pratar med lite misstag än att hon säger några få saker helt korrekt. Jag gör den rekommenerade ”upprepa det hon sagt men korrekt”. När Ella började lära sig bokstäver på dagis började jag också så smått med svenska alfabetet. Jag köpte pysselböcker med siffror och bokstäver i Sverige och fick också en ordentlig draghjälp från ”Fem myror..” och den suveräna UR-serien ”Bokstavslandet”. Och när jag märkte att bokstäverna satt och hon började förstå hur det hängde ihop började jag skriva små meningar på deras lilla ”svarta tavla”. Jag är otroligt stolt att hon faktiskt kan läsa på svenska nu, det går inte snabbt och jag måste hjälpa henne då och då men hon gör det. Nästa steg är att jag måste se till att lära henne de små bokstäverna så att hon kan läsa böcker också, jag glömde liksom bort dem i hastigheten.

Eitan då tänker ni kanske nu? Ja, Eitan är ett typiskt andrabarn och får liksom bara hänga med. Han börjar att försöka skriva sitt namn på svenska men det är väl så långt vi har kommit än så länge. Han pratar nästan bara hebreiska och när jag säger åt honom att prata svenska så säger han att han inte kan. Om vi pratar i telefon däremot så pratar han bara svenska med mig. Vi pratar inte så mycket i telefon direkt… När mormor är på besök så brukar han få en ordentlig boost men om man jämför med Ella så är han långt efter, hon var redan en framgångsrik översättare när hon var i hans ålder. Det beror så klart på några olika orsaker – han är mindre verbal än Ella även på hebreiska, han har inte haft den där längre perioden med svenska som Ella hade och jag jobbar inte lika mycket med honom och svenskan.

Det finns några grundregler vad gäller svenskan hos oss. Jag läser enbart böcker på svenska. 95% av barnens filmer är på svenska. Jag pratar bara svenska med barnen, förutom om det är andra barn hos oss som inte pratar svenska (eller när jag glömmer bort mig) och när det pratas för mycket hebreiska så säger jag till dem att prata svenska med mig.

Yarden då? Jo, han är den mest rabiata när det kommer till svenskan. Han påminner mig, och barnen, om att prata svenska. Som hjärnforskare har han koll på de vetenskapliga rapporterna och vet att tvåspråkighet innebär stora fördelar – visste ni till exempel att tvåspråkiga människor drabbas av senilitet senare än enspråkiga?  Yardens svenska är på nivå med barnens, hävdar han själv, så det är helt ok för mig att prata svenska vid middagsbordet till exempel. Yardens riktiga nivå på svenskan är dock mycket högre, häromveckan fick jag förklara någon mening i en Lars Winnerbäck-låt som han lyssnade på (what does KAS mean??).

Annonser

8 thoughts on “Tvåspråkigheten

  1. Tack för ett jättebra inlägg! Vi vill också tvåspråkighet, men det känns som en enorm utmaning. Jag har förstått av fler att det inte är så enkelt som att den ena föräldern pratar ett språk och den andra ett annat. Vi måste jobba med Jesús svenska också, tror jag, så att han hänger med på svenska samtal här hemma.Vi tänker på och pratar mycket om hur vi ska få ett tvåspråkigt barn.

    1. Jag tror att det hjälper enormt om du kan prata vardagssvenska utan att känna dig som att du ”stänger ute” Jesus. Det krävs en hel del jobb och beslutsamhet för det är jättelätt och praktiskt att halka in på det andra språket och ibland känner man sig oartig när man pratar svenska och ingen annan förstår men jag tror att det är värt det. Om du är på FB så kan jag tipsa om den här gruppen: https://www.facebook.com/groups/svenskasommodersmal/ – många tips och pepp från andra i samma situation.

  2. Vi har också två språk hemma – svenska och hebreiska – och bor i Sverige. Det underlättar att jag kan hebreiska men mina barn skrattar åt min brytning… Äldsta barnet, en son 13,5 år, är inte lika duktig som sin tre år yngre syster så det där med ”första barns teorin” tror jag inte på utan det handlar mer om talang. Lillasyster pratar i stort sett utan brytning (snarare en dialekt hon plockade upp från några tjejer från Beer Sheva i en pool i Eilat för flera år sedan…) och är totalt orädd att börja prata med främlingar i Israel, t.ex. i affärer. Ju äldre de blir desto svårare är det för pappa att hålla sig till hebreiska. Han arbetar ju också på svenska (och engelska) och fortsätter prata svenska hemma. Jag tycker ändå att vi lyckats ganska bra då barnen berättar att de pratar hebreiska med varandra när de inte vill att kompisarna ska förstå och att de är stolta över det. Däremot har det gått sämre med skriftspråket. De hade hemspråk några terminer och hade nästan knäckt koden då det blev för få barn i hebreiska och vi förlorade rätten till hemspråk. Att gå dit var ett krig varje gång så det har inte blivit av att vi skaffat en privatlärare. När vi är i Israel får språket ett uppsving och det brukar hålla i sig en vecka eller två hemma. Vi borde vara där oftare!

    1. Ja, jag har ju hört dem prata och de hade då inga problem att prata med Yarden. 🙂 Det är ju svårt att skriva och läsa hebreiska, det kommer inte gratis utan kräver en hel del jobb. Jag tycker att det är fantastiskt att de pratar hebreiska med varandra t ex. Jag jobbar lite extra med att skriva och läsa på svenska eftersom vi troligtvis flyttar till USA inom ett par år och då känns det skönt att veta att iaf Ella kan läsa. Och vad gäller andrabarnet så tänkte jag mer på att han inte har fått samma tid från mig som Ella kunde få, inte att han automatiskt skulle bli sämre på språk. Människor har ju verkligen olika språkkänsla.

    1. Den är jättebra, jag har faktiskt läst den tidigare (kom ihåg bilden!). Den ger mig en liten push att fortsätta när det känns som att barnen bara pratar hebreiska och jag får tjata på dem att använda svenskan. De kommer att tacka mig längre fram misstänker jag!

  3. Nu i helgen blev jag så glad! Itay är en dataspelsnörd. När jag passerade hans rum igår hörde jag att han satt och pratade hebreiska. Jag frågade med vem och det visade sig vara kompisen till en syssling i Israel (sysslingen lärde han känna i somras i Israel, det var den enda något sånär jämnåriga som var med på Itays bar mitzvah). Itay är nu med i deras lag i spelet och då pratas det en hel del!

    Jag förstod vad du menade när det gäller Eitan – Itay fick mer hebreiska från Shlomy än vad Eden fått, ändå är det hon som haft lättare men hon hade också lättare att börja prata överhuvudtaget än vad han hade, det sägs ju att pojkar kan vara senare. Nu har jag iaf gott hopp om honom och vad det gäller att läsa och skriva får de väl göra som jag och gå på ulpan senare i livet…!
    Ha det bra!

    1. Kul, det är tur att det finns så många olika sätt att umgås på! Och så länge han kan prata så kommer det ju att bli mycket enklare att läsa och skriva den dag han vill lära sig. Kram!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s