Och barnen då?

Jodå, jag tror att våra barn tar hela situationen rätt ok. Vi är hyfsat lugna, förklarar så sakligt vi kan och försöker att inte göra en stor sak av det hela. Men självklart så påverkas barnen. De är på ”sommardagis” och barnen hetsar varandra lite när det är sirener.

Igår startade sirenen när barnen satt i bilen på väg från poolen och de var tvungna att gå ut ur bilen och lägga sig ned på marken. Ella var tydligen lite stissig (enligt Yarden, själv stod jag inne i ett skyddsrum i en mataffär samtidigt) men Eitan hävdade självsäkert att han minsann inte är rädd för någonting.

Lite senare på kvällen när jag satt framför datorn hörde jag plötsligt tassande små fötter från barnens rum och plötsligt kommer Eitan joggande förbi oss på väg mot ytterdörren och ut i trapphuset. Vi tittar frågande på en sömndrucken kille och frågar vad han håller på med. ”Det är en siren” svarade han självklart. ”Nä Eitan, du har nog drömt det” fick vi svara honom. Han tittar misstänksamt på oss, inser att han inte alls hör någon siren, accepterar att han drömt det och går och lägger sig igen. Kanske lite undermedveten rädsla trots allt.

I övrigt är det lite mer trafik till vårt rum på nätterna men inte extremt. Ella säger ibland att hon har ont i magen och att hon är rädd för att hon ska sova när det kommer en siren. Ganska ofta somnar hon i vår säng eftersom deras rum ligger åt det håll som raketer kan komma ifrån och vårt i direkt motsatt och hon vet om det.

Jag har inte sett några direkt oroande tecken vad gäller barnen men ifall att jag skulle det finns det gott om hjälp att få. Dagisfröknarna har skickat ut mail med information om vart man kan vända sig, naturligtvis ställer de själva gärna upp om det behövs. Via jobbet finns det en ”hot line” med gratis psykologhjälp om man känner att man behöver hjälp med sin egen, eller kanske barnens oro. Nu när jag skriver det här inser jag vilken (relativ) tur jag har som bor i Israel för inget av det här finns ju tillgängligt för civilbefolkningen i Gaza. Vad jag önskar att de skulle kunna få slippa Hamas och faktiskt kunna börja bygga upp ett fungerande samhälle istället. Och framförallt önskar jag att det här kriget tar slut och att alla soldater, som ju i grunden bara är barn (i mina ögon, och jag är tant i deras), får komma hem helskinnade.

Annonser

4 thoughts on “Och barnen då?

  1. Jag hoppas innerligt att kriget snart är slut. Jag lipar då jag tänker på alla oroliga soldatföräldrar samt föräldrar som inte kan skydda sina barn. Tack för dina uppdateringar! Ta väl hand om er
    Joanna

    1. Tack Joanna! Ja, det knyter sig i magen när man tänker på det. Israel är ju så litet så alla känner någon som är inkallad så det känns ju väldigt nära en men att ha sina söner i ett jägarförband just nu måste ju vara total skräck. Hoppas aldrig att jag kommmer i den sitsen.

  2. Mota Olle i grind och ta med barnen till en psykolog. Tycker dina barn om att rita? Oftast sâ kan man se via teckningar hur de ser pâ sitt liv och hur dom mâr. Har du nâgon möjlighet att skicka iväg barnen??

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s