Weizmanns hus och cykelpanik

Jag har bott i Rehovot i snart 7 år. Alltid precis bredvid Weizmann institutet. Jag anser att campus är vår egen bakgård, lekpark och andningspaus. Vi bor på en gata som heter ”den förste presidenten”. Lite konstigt namn kanske men det beror på att Israels förste president var just Chaim Weizmann och han bodde i ett hus inne på campus, bredvid vår gata. Hans hus är sedan länge ett museum med en trädgård som man kan vandra omkring i närhelst man vill, arkitekturen är riktigt cool och allt detta borde innebära att jag hänger där allt som oftast på min lediga tid. Eller hur?!

image

image

image

image

image

Riktigt så är det inte. Sanningen är att jag förra lördagen var där första för första gången. Och då bara i trädgården eftersom muséet är stängt på sabbaten. Men fint var det – jag gillar arkitekturen, man kunde titta på presidentlimon som stod inglasad ute på gården och barnen hittade en läckande brandpost (tror jag att det heter, en sån där röd som fattiga amerikanska ungar i städer alltid badar i på sommaren enligt filmer…) som de kunde svalka sig i i den 30-gradiga värmen.

image

När vi skulle därifrån satte dock Eitan fart med cykeln och han kan inte riktigt bromsa än. Huset ligger uppe på en kulle och Eitan brände rätt ner genom en plantering, över en gata, kraschade mot trottoarkanten och flög av cykeln. Jag skrek åt Yarden, som var en bit framför mig, att springa allt vad han kunde för jag var säker på att det skulle sluta illa. Som tur var är grinden för bilar stängd på lördagar så ingen risk för att bli påkörd och det hade nog mitt undermedvetna koll på för det flög inte några bilder på en påkörd kille genom mitt huvud – däremot brutna ben, uppskrapade kroppsdelar och andra hemskheter. Jag hann även skrika åt Ella att hoppa av cykeln och gå (!) nedför backen under tiden jag sprang för att inte behöva riskera fler skadade. Väl nere möttes jag förvisso av en storgråtande kille men han grät mest av rädsla och inte av smärta för det enda som hade hänt var att han hade skrapat sig lätt på knäet, det kom inte ens blod. Och den självbehärskning jag hade när jag kom fram och lugnt kramade om och tröstade medan den hysteriskt gråtande och skrikande mamman inuti hölls stången borde belönas. Slutet gott, allting gott. Jag ska försöka besöka muséet någon gång när det är öppet men då utan barn på cykel.

image

Annonser

3 thoughts on “Weizmanns hus och cykelpanik

    1. Det stämmer nog, jag tror till och med att de bor på våningen under våra kompisar (du gav mig namnet någon gång och jag kände igen det på skylten som sitter i hissen),

  1. Michal ska föreläsa på Karolinska i april så vi ska träffas i Stockholm då! Det är ett härligt område ni bor i med tillgång till Weizmann institutet!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s