Sämre och sämre dag för dag…

Jag försöker att arbeta på att bli lite sämre. I know, I know, it’s a tough job… J Prestera lite sämre helt enkelt. Inte vara så förbaskat plikttrogen och tro att jag kan gör allt. Jag måste helt enkelt, det är någon form av överlevnadsstrategi. Jag lider fortfarande lite av sviterna efter lunginflammationen, jag är vansinnigt trött. Jag blir andfådd av att promenera hem med barnen från fritids. Dessutom lider jag av sviterna genom att jag har en enorm backlog av jobbsaker som kom sig av att jag inte jobbade på en vecka. Och att jag inte kunde ge riktigt 100% veckan efter lunginflammationen och därför inte jobbade precis alla mina 45 timmar.

En liten lucka öppnades dock för två veckor sedan när jag blev omorganiserad. Det finns en regel att man inte ska ha team som är större än 12 personer och plötsligt gjordes två team om till tre och mitt gamla team skulle fokusera på andra saker än vad jag gör så jag fick flytta till ett nytt team. På köpet fick jag en ny chef. Fast han var på semester och kom inte tillbaka förrän igår. Den förra chefen är även hon på semester och har varit så sedan dagen efter att omorganiseringen skedde. Så jag har varit min egen chef de senaste två veckorna. Och sett till att göra ett lite sämre jobb än vanligt. Jag har struntat i att skicka rapporter som jag borde skicka, för att spara tid och kraft. Jag la inte ned själ och hjärta i en presentation som ska presenteras för en massa höga chefer nästa vecka, det är ändå inte jag som kommer att presentera det utan min del kommer att presenteras av en annan person. Ingen har klagat, ingen har inte ens sagt ett ord.

Jag fick massa beröm vid omorganisationen – min förra chef berättade att hon hade försökt behålla mig i sitt team, hennes chef hade sagt nej för han ville att jag skulle fortsätta med det jag gör för att han tycker att jag gör ett bra jobb, min nya chef var tydligen mycket nöjd över att jag skulle bli en del av hans team. Trevliga ord som föder mitt ego – jag blir så klart jätteglad över det men samtidigt så inser jag att det det leder till är att jag försöker att prestera ännu bättre. På ett jobb som jag kommer att lämna om några månader. Där jag redan har alldeles för mycket att göra och som gör att min puls ökar kraftigt när jag går till tåget på morgnarna. Så därför sitter jag här på tåget på väg hem och bloggar istället för att svara på email. Tvångsbloggar. För att jag behöver inte vara så jädra bra alltid.

Annonser

7 thoughts on “Sämre och sämre dag för dag…

  1. Det där lâter precis som min storasyster. Se till att inte bränna ut dig bara. Nu när ni omorganiserar kan du väl pusha för att dra ner pâ rapportering?

    1. Nä, jag lyssnade faktiskt på en podcast som handlade om precis det igår och det var lite väl många symptom som jag kände igen så jag insåg att jag måste sluta genast att försöka vara duktig. Finns ingen anledning att bränna ut sig under de sista 4 månaderna innan jag säger upp mig!

    1. Helt inne på den linjen! Att fuska lite där jag kan. Har din syster varit utbränd eller? Eller jobbar hon bara, som jag, på att nå den punkten??

  2. Låter bra! Jag fick lära mig den hårda vägen (om än inte lika hård som många andra) och det blev 6 veckors sjukskrivning och en dyr räkning efter x antal besök hos psykologen. Nyttigt dock, men hade gärna gjort det innan mitt lilla break down.

    1. Usch, där vill jag inte hamna. Det är ju typiskt att det ska behöva gå så långt, man tror ju aldrig att det ska hända en själv.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s