Intifada?

Ser att svenska tidningar har hoppat på rapporteringen av läget i Israel. För några dagar sedan kunde man se rubriken ”18 årig palestinier dödad av Israelisk polis” i ett flertal svenska tidningar utan att det nämndes i rubriken att det var efter att han hade knivhuggit två personer till döds. Svensk media fokuserar gärna på att det varit knivar, att offer blivit ”lätt skadade” och att det var unga förövare. Som att det skulle spela mindre roll om man blir dödad av en förskärare än av ett automatvapen. Det handlar fortfarande om terrorism – folk blir skadade, somliga lätt andra svårt, och en del överlever inte. Den som attackerar överlever väldigt sällan.

Idag har det hittills varit 5 olika dåd – en bil som försökte ramma folk vid en busshållplats, två personer som klev på en buss och den ena började skjuta och den andra knivskar (minst en död, och 17 skadade), två knivhuggningar i samma stad av två olika gärningsmän. Det femte dådet visade sig vara en judisk man som tänkte att det var payback time och attackerade en man med ”Mellanöstern-utseende” – visade sig att det var en annan judisk man. Man kan ju bli paranoid för mindre. Och det är ju precis det som är tanken – att vi alla ska gå omkring och vara rädda och inte veta när nästa terrordåd skak inträffa. Till viss del lyckas de – jag tänker ju inte åka till Jerusalem, jag väljer att sitta där jag har koll på ingångar/utgångar på tåget och det är det stora samtalsämnet på lunchen.

”Vakten” på Ellas skola, en dam i 60-årsåldern som mest ser till att barnen inte springer ut, har bytts ut till en beväpnad yngre upplaga. Grindarna är stängda och föräldrarna måste identifiera sig (jag kom förvisso in utan problem, vakten sa att han kände igen mig från morgonens lämning). Idag när jag var på väg ut med Ella så såg jag att han ständigt håller en pepparsprej redo i handen och när en pappa kom in samtidigt som någon annan gick ut frågade vakten ut honom på två meters avstånd, eller precis utom räckhåll för en lång arm beväpnad med en kniv…

Vardagen fortsätter under tiden, hur konstigt det än kan verka. Jag räknar dagarna och letar febrilt efter lägenheter. Mindre än 3 månader kvar nu. Vissa dagar önskar jag att tiden kunde gå lite fortare.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s