Sorgen över rädslan

Har tänkt skriva lite mer om läget i Israel men det är så svårt. Varje gång jag skriver något om vad som händer här så känner jag att jag måste ha stenhård koll och säkra källor. För på något sätt känns det alltid som att jag måste rättfärdiga allt som sker i regionen, erkänna Israels fel och brister och uttrycka sympatier med ”den andra sidan” innan jag kan skriva om min syn på situationen. Och det är oftast alldeles tillräckligt för att jag inte ska orka skriva något. Så den här gången fokuserar jag på mina upplevelser utan en massa fakta.

Som jag skrivit tidigare så har en terrorvåg svept över oss de senaste veckorna. Knivhuggningar, nedmejningar med bil, yxor (!) och skjutningar. Ett flertal attentat per dag och alltid oförutsedda attacker, främst mot ensamma soldater och religiösa judar men även sådana sorgliga saker som en 13- och en 15-åring som knivskar en 13-årig kille. Tanken hos dem som uppmanar till dessa dåd är så klart att sprida skräck i den judiska befolkningen, och på köpet offrar man sina egna ungdomar för resultatet av attackerna är nästan alltid att den som utför dådet blir skjuten på platsen. Helt klart är dock att samhället reagerar. Mina kollegor som kör bil till jobbet säger att trafiken blivit mycket värre eftersom människor undviker att åka buss. Affärer och restauranger ser hur försäljningen sjunker.

Jag då? Ja, som jag redan skrivit så står det nu en beväpnad vakt vid skolgrinden. Känns tråkigt, även om vakten är väldigt trevlig mot oss. Folk som har rätt att bära vapen gör det – igår var vi på födelsedagskalas i en park och en släkting till födelsedagsbarnet hade en pistol i byxlinningen (antagligen var han polis eller officer). På samma gång som det känns fullständigt bisarrt så är det också lite av en trygghet. Igår kväll gick vi ut och åt middag. Vi satt på uteserveringen men längst bort från gatan med fri sikt mot ingången. Det är sådana små, men tydliga, tecken på att läget påverkar mig.

En annan dag var jag ute på en kvällspromenad. Tänkte för mig själv att det var väldigt få människor ute men utan att fundera mer på varför. Ända tills jag är nästan hemma och möter två killar i 15-årsåldern som ”ser arabiska ut” (precis som att det skulle vara någon tydlig skillnad på judar med ursprung i arabiska länder och araber…) och jag känner pulsen gå upp. Naturligtvis var det två 15-åriga killar på väg någonstans med ett totalt ointresse för 40-åringen som de mötte.

I förra veckan hade jag ett ärende till skolan efter att skoldagen börjat. Precis när jag gått över vägen stannar en bil och ropar till mig genom fönstret. En kvinna i 50-årsåldern som frågar om vägen till en närliggande gata. Men kvinnan bar slöja och min första reaktion var att snabbt se mig om för att se att det inte var någon galning med kniv i närheten som hon skulle distrahera mig från att se och att vakten utanför skolan var där. Det tog väl iofs bara en sekund men jag är övertygad om att kvinnan märkte det. Kände mig så fruktansvärt besviken över att det skulle vara min första reaktion men förklarade iaf vägen för henne och önskade henne en bra dag innan hon körde vidare.

Det är vansinnigt sorgligt att höra att rädslan även kommit till Sverige iom vad som hände i Trollhättan häromdagen. Jag ser hur vänner delar tips om hur man ska prata med sina barn om vad som hänt och jag får erkänna att jag känner mig lätt blasé. Tyvärr. Mina barn har inte fått växa upp i den skyddade verkstad som Sverige fortfarande är. Under förra sommarens raektbeskjutningar sa vi som det var till barnen, om än en modifierad version som barn kan förstå. Jag tror att det är rätt väg att gå. Jag såg barn till bekanta som inte hade fått sanningen förklarat för sig och de var överlag mycket räddare. Barn är inte dumma, de fattar ofta om man inte berättar sanningen för dem.

Annonser

7 thoughts on “Sorgen över rädslan

  1. All information är vinklad tycker jag, därav ska man uttnyttja möjligheten att via Internet, informera sig via olika mediers hemsidor. Vissa ska man nog undvika som typ min lokalblaska som inte ens närmar sig en god journalistik och andra blaskor som Aftonbladet. Jag tycker att nyanserna hittar man just via bloggar. Det är säkert inte lätt att leva i ett land som är omgivet av olika fanatiska falanger och heller inte lätt att ha dessa fanatiska människor i det egna landet. Om det nu är i Jerusalem eller i Trollhättan. Men just rädslan är den värsta fienden tycker jag. Jag önskar sâ att situatioen i Israel kommer att lugna ner sig, att det kommer att installeras ett lugn i grannländerna men det kommer det nog aldrig att ske. Vissa gör sin Alyah, därför att situationen för judar i tex Frankrike är oroande. Jag vet inte. det farligaste är rasismen som gror i alla hörn. Jag rensar villt i mitt FB flöde frân olika äckliga propagandabilder som smyger sig in, som typ ”Rädda Luciatâget” och liknade fast pâ franska ”Rädda St Nicholasparaden”. Ibland undrar jag vart man ska ta vägen när folk inte kan använda sitt förnuft. Jag tycker att du ska blogg ur ditt persepektiv, absolut. Kram.

    1. Tack! Ja, det är nog omöjligt att inte vinkla information på nåt sätt, och just därför är det ju nödvändigt att använda sig av olika källor. Jag tror dessvärre inte att det kommer att lugna ned sig för Israel inom den närmsta tiden, snarare tvärtom. Även om jag naturligtvis kan oroa mig över enskilda galningar så är jag nog mest oroad över premiärministern här, han har ju möjlighet att påverka så mycket mer och jag tycker att han påverkar Israel till det sämre varje dag.

  2. Jag känner att jag för första gångerna behöver börja förklara saker som händer för mitt barn. Han hör och lyssnar in mycket mer än jag inser. Jag brukar inte lyssna på nyheter i hans närhet men fastnade häromdagen och han frågar. Jag funderar även på hur mycket det påverkar honom vad/hur jag berättar om olika saker. Som t.ex. Tiggaren som sitter utanför mataffären. Jag är glad att Mitt barn går i en multikulturell förskola med barn som ser olika ut, pratar flera språk…

    Det jag känner är viktigast är att visa och lära mitt barn empati och medmänsklighet.

    Har du några tips för att prata med barn, din och min son är ju ungefär lika gamla? Min är tex livrädd för all halloweenreklam vilket är lite jobbigt då den är överallt just nu…

    1. Jag tror inte att man behöver berätta saker om de inte frågar eller verkar oroade. Inte i den åldern iaf. Om de funderar över något så tror jag på att berätta sanningen (åldersanpassat), erkänna sina egna rädslor och inte försöka vifta undan deras frågor, hur jobbiga de än är för en själv. Vi har ju mycket hjälp av dagis- och skolpersonal som fått extra utbildning i hur man ska hantera kriser.

      Vad det gäller Halloween-reklamen så försök att förstå vad som är speciellt läskigt för honom. Det är ju helt normalt att vara rädd, speciellt för mindre barn, och Halloween går ju ut på att vara skrämmande. Man kanske kan försöka vända det lite, fokusera på de trevliga sakerna. Kanske ni kan köpa en pumpa och karva en glad gubbe? Fundera på om den svarta katten ni ser någonstans har klätt ut sig för Halloween eller om den alltid är svart, vilken färg den är om den inte alltid är svart etc. Avdramatisera det lite. Som du säger så är det svårt att undvika så försöka ta sig igenom det utan alltför stort trauma. Lycka till! /hobbypsykologen vars 7-åriga dotter vägrar att gå på toaletten själv på natten för att hon är rädd…

  3. Fortsätt med sådana här inlägg. De här vardagsglimtarna är lika viktiga som ett genomarbetat, faktaspäckat inlägg.
    Jag vet hur lätt det är att fastna. Jag har massor med halvfärdiga inlägg som aldrig publicerats,just för att det tar sådan tid att färdigställa dem, leta trovärdiga källor och faktakolla allt. De senaste handlar om atombomberna som fälldes över Spanien för 50 år sedan och vars effekter tystades ner, och att Spanien är det näst värsta landet i världen gällande antal hemlighålla massgravar.

    1. Vi får sänka ribban tillsammans helt enkelt! För jag tycker att det låter jättespännande med dina halvfärdiga inlägg och får väl faktakolla själv om jag tycker att det låter helt åt fanders.

      1. Hahaha!
        Jag kunde ju publicera det jag skrivit, och underst få med ett ”ps, om ni tycker att ämnet är intressant får ni kolla fakta själva, det här har jag skrivit på en höft!”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s