Jag och skidåkningen

När jag fyllde 40 ville maken ge mig en skepparexamen i Grekland som present. Mot all rim och reson tackade jag vänligt, men bestämt, nej. Jag ville istället att vi skulle ta de pengarna och lägga dem på en skidsemester med familjen när vi flyttat till USA. Snabbspola 1,5 år framåt och familjen sitter i en bil norrut på väg mot Killington, Vermont. Alla är ordentligt peppade och spända. Barnen ska gå 3 heldagar på skidskola. Jag ska få åka skidor för första gången på sex år, inte ett dugg gravid denna gång (ca 24 veckor gravid förra gången, att hitta tyngdpunkten var en helt ny utmaning).

På kvällen kunde ingen somna. Barnen hade sovit i bilen och var inte trötta. Samtidigt som de var överexalterade över morgondagen. Ella somnade till slut kl 11. Jag kunde inte heller somna. Plötsligt vällde känslorna över mig, att få se mina barn åka slalom för första gången kommer att vara stort. Att få räcka över stafettpinnen till nästa generation. Förhoppningsvis skulle de gilla det. Att få dela med sig av något som varit en stor del av min uppväxt, som gett mig så mycket, måste vara en av de mest fantastiska saker man kan göra som förälder.

Första gången jag åkte utförsåkning var jag fyra år (jag skrev först att det var första gången jag åkte skidor men bilden nedan visar någonting annat). Min pappa, som var skidlärare inom Friluftsfrämjandet, tog mig nedför Sidsjöbacken i Sundsvall på längdskidor samtidigt som min storebror och mamma gick i skidskolan med slalomskidor på fötterna. Snart nog fick även jag slalomskidor och ett medlemsskap i Sundsvalls Slalomklubb och harvade på några gånger i veckan i Södra Bergets slalombacke på vintrarna med pappa som tränare. Toppen på min tävlingskarriär kom i 7-8 årsåldern när jag kammade hem klubbmästerskapet i min åldersgrupp. 35 år senare kan jag fortfarande minnas den där känslan som jag hade när jag lyfte stavarna över startpinnen och startern räknade ned och det kändes som att jag var en av tävlingsåkarna på TV. Skidsemestrarna i Hemavan/Tärnaby med familjen, när jag till min stora förlägenhet skulle låtsas att jag var en ”knatte” så att föräldrarna kunde köpa det billigare veckokortet. Jag tog igen det med att inte tveka över att kasta mig utför alla backar, oavsett svårighetsgrad. ”Groparna” i backen där vi satt på liggunderlag och åt våra mackor och drack varm choklad ur termos.

img_7931
Knappt två år med min bror, pappa och farmor dagen innan pappa skulle åka Vasaloppet.
img_7932
I Tärnaby, ska vi ta en vild gissning på åttiotalet?? Mintgrön och rosa outfit och ingen hjälm!
img_7935
Jag och min mamma i en av de där groparna. Jag sportar Sunpockets och gogglesbränna, mamma har en mössa med jättetofs. Precis som det skulle vara med andra ord. 

I mellanstadiet slutade jag med tävlandet och tränandet, dåliga knän satte stopp, men skidåkning blev det så klart då och då. Skidresan med gymnasieklassen till Åre, där killarna i stugan bredvid var intressantare än åkningen. Den där gången under universitetsåren när min pojkvän dumpade mig kvällen innan vi skulle åka till fjällen men ändå följde med på resan. Hur han, av dåligt samvete, ägnade en hel dag till att lära mig att åka snowboard medan jag tog varje tillfälle i akt att vara förbannad på honom.

Tvåmånadersäventyret i den lilla staden i Kanada som var känt för sin årliga snömängd, då på snowboard. Känslan att stå precis vid repet när lavinpatrullen öppnade upp ett nytt område för åkning efter ett av dessa episka snöfall. Resorna till Chamonix och instruktionerna från vår franske guide om hur vi skulle ”eat the snow” när han egentligen sa ”hit the snow”. Vi gjorde både ock. Absint och Bloody Marys i baren på Chambre Neuf…

chamonix
Chamonix, 2003 kanske?
dsc00545
Jackson Hole, WY – tror att det var 2004.

Skidåkningen (och snowboardåkningen) har verkligen givit mig så mycket. Min pappa fick aldrig se hur mycket eftersom han gick bort i cancer när jag var tretton och jag tror att det var därför det kändes så stort att få föra vidare intresset. Han hade nog gillat att få susa nedför backarna i Vermont med sina barnbarn.

Vad tyckte barnen då? Jo, det är helt klart två nya skidåkare födda. Ella sken som en sol redan efter första dagen. Eitan var mest intresserad av att få åka de stora liftarna och känslan när vi plötsligt såg honom från sittliften, svänga nedför backen under oss var, som maken sa, roligare än all egen skidåkning han gjort. Det var ett utmärkt beslut att låta de gå 3 heldagar i skidskolan, de fick lära sig av proffs medan jag och Y fick njuta av åkning på egen hand. Vi ska försöka komma iväg ett par gånger på februarilovet också men jag tror att det är säkerställt att det inte var  sista gången vi åkte.

Annonser

8 thoughts on “Jag och skidåkningen

  1. Jag trodde först att tjejen pâ bilden med röda mössan var du, och tjejen bredvid en kompis. Det är läskigt vad du liknar din mamma. Det är sâ härligt att vara ute en solig vinterdag och leva pâ mackor och varm choklad. Tyvärr har jag aldrig âkt utför, alldeles för dâliga knän för det men skridskor, längd och pulka är helt ok det med.

    1. Ja, vi är rätt lika även om jag nog tycker att hon är snyggare än vad jag är i samma ålder! Men det bjuder jag så gärna på. Knän är ett riktigt aber när det kommer till slalom, de får ta mycket stötar. Men dina alternativ är inte illa heller.

  2. Jag började åka slalom när jag var 9, slutade 9 år senare med att åka till Chamonix. Sedan träffade jag mannen min som är helt ointresserad av vintersporter så därför blir det liksom inte av. Men sonen ser fram emot att få leka i snön i Sierra Nevada i februari så han ska dit med skolan.

  3. Så fint skrivet, en inblick, en summering av ditt liv på skidor. Ett minne av din pappa, att få föra vidare saker till sina barn *hjärta*

    Vi var varje år i fjällen när jag var liten, jag gick i skidskola etc. men sen åkte ingenting mellan ca 10-25 år. Sen en gång i Andorra för ca 10 år sedan, jag åkte faktiskt rätt ok men trillade rejält i för svår backe och gjorde illa min steloperade rygg. Ja, min balans är sisådär men jag funderar nu på att ta med Dani till en riktig backe i vinter. Vi får se… Det är ju dyrt med skidsemester så jag hoppas på snö nära Göteborg, kanske börja med längdskidor, borde känna nån som kan låna ut…

    1. Tack! Ja, jag hade inte riktigt förstått hur stort det skulle kännas för mig, vissa saker reflekterar man inte över förrän man har barn själv. Jobbigt med ryggen, kan inte vara lätt att åka med stelopererad rygg. Det ÄR dyrt med skidåkning, mina föräldrar handlade alltid på bytesmarknad när vi var små, kanske kan hitta längdskidor på Blocket billigt om du inte hittar någon som kan låna ut.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s