Det här med att flytta till ett nytt land där man inte kan språket och kulturen är en rätt stor omställning, det vet jag av egen erfarenhet. Är man knappt 6 år och har bott hela sitt liv på ett och samma ställe är det mer eller mindre ett trauma. Vi märkte det redan innan vi flyttade, Eitan var orolig och osäker över vad som skulle hända iom flytten. Han var utagerande på dagis och lyssnade inte på fröknarna och sågs som bråkig. Jag och Y träffade en barnpsykolog ett par gånger för att få lite tips om hur vi skulle kunna hjälpa honom.
När vi flyttade till USA hade inte Eitan börjat läsa än, på något språk. Han kunde skriva sitt namn på hebreiska och svenska men det var allt. I motsats till Ella hade han heller inte visat det minsta intresse för att lära sig bokstäver, läsa och skriva. Väl i kindergarten började det jobbas med alfabetet men det var ganska motvilligt från hans sida. Vi försökte inte pusha honom på något sätt eftersom vi ansåg att det var fullt tillräckligt för honom att försöka lära sig att förstå och prata engelska samt att börja förstå de sociala och kulturella koderna.
Även om språket kom rätt snabbt så har det varit en kämpig period, för honom och oss runt omkring honom. Han har satt sig på tvären allt som oftast och vägrat följa instruktioner, lyssna på lärare osv. Men all cred till skolan som är helt fantastisk. Eitan kan lätt uppfattas som en framåt och självsäker kille men han är också superkänslig och har svårt för förändringar. Med det beteende som han haft sedan vi flyttade hit skulle han direkt ha klassats som ett problembarn i Israel men här har det aldrig varit en issue. Både hans kindergartenfröken och hans nuvarande fröken är underbara – testar olika strategier för att se vad som fungerar för honom, låter mig veta vad som händer och ser honom för vad han är. Han tycker t ex att det är jobbigt varje gång de ska gå till musiksalen, eller att ha spanska med en annan lärare tre gånger i veckan. Så vid en av veckans två musiklektioner får han istället ha en timme själv hos skolans counselor (vars rum ligger mittemot hans klassrum) där de spelar spel, ritar och leker. Eitan älskar att få den där fulla uppmärksamheten. Och en av spanskalektionerna har bytts ut mot en trumlektion, också den själv med en lärare. Han har från början haft extra engelskalektioner dagligen med en hebreisktalande lärare och hon har varit en stor trygghet för honom eftersom han inte bara kunnar göra sig förstådd språkligt utan även kulturellt. Säga vad man vill, men det skiljer en hel del mellan den amerikanska och den israeliska kulturen, på gott och på ont.
I mina och Ys ögon är den här skolan Eitans ”räddning”, han är en speciell kille och här blir han sedd och accepterad för vad han är. I Israel är klasserna nästan dubbelt så stora som här (i Ellas första klass var de 36 elever på en lärare, i Eitans klass är de 20 elever på en lärare och en hjälplärare) och där finns inte resurserna för så mycket individualitet. Här känner jag att all personal är engagerad och Eitan är en social kille så han känner alla – skolan har två rektorer som varje morgon och eftermiddag står utanför skolan och hälsar och snackar med elever och föräldrar och de vet förstås vem Eitan är, det ges high fives till gympaläraren, fritidspedagoger osv.
Även om det fortfarande inte alltid är lätt för honom så har han gjort enorma framsteg. I höstas kunde han fortfarande inte läsa men de senaste månaderna har det lossnat rejält och hans fröken berättade för mig att han nu kommit ikapp och ligger på den läsnivå man har satt upp som mål för ettor i Massachusetts. Hon hade tagit upp honom som success story på deras senaste skolkonferens. Jag är så vansinnigt stolt över honom och så tacksam över all personal på vår skola som gjort den här resan så smärtfri som möjligt. Nu är det upp till mig och maken att hålla igång hans andra två språk för för Eitan har engelskan tagit över fullständigt.
Karinistan 
Vad härligt att läsa! Och vad mycket energi det måste ha gått åt för er, både hemma och på skolan.
Annars var det nog en ganska bra tidpunkt att flytta vid, innan han började den riktiga skolan. Språkmässigt önskar jag nog att vi flyttat två år tidigare och då satt sonen i spansk skola (vilket ännu inte är uteslutet att vi gör) för språket, integration och vänner.
Gillar han att läsa? Eller är det som sonen först tyckte att det är hemläxa? (Sonen har numer svårt att lägga ifrån sig boken när han ska sova, det har helt vänt). Jag tänkte på det där med språken, att hålla dem vid liv. Kanske en variant kan vara att var tredje bok ska vara på svenska, var tredje på hebreiska och var tredje på engelska? Då varvas det och inget språk förloras i alla fall läsmässigt och när man läser lär man sig nya ord och hur de stavas. Nu menar jag i hemmet, i skolan funkar ju inte det.
Ja, det har varit tufft ibland, och kommer säkert att fortsätta att vara det då och då men det känns som att vi är över det värsta. Han gillar att läsa men det har inte blivit en riktig hobby än, inte som syrran (och mamman) som slukar böcker. Men jag misstänker att det kommer i takt med att läsningen förbättras. Tror att språkväxling på böcker, som du föreslår, är jättebra. Ella läser mycket på hebreiska, ibland på svenska och ibland på engelska, och hennes hebreiska är fortfarande starkaste språket medan Eitan börjar tappa ord här och där. Hans svenska har dock blivit bättre här än den var i Israel.
Hur är sonens spanska? Skulle han klara sig bra i spansk skola tror du eller skulle det bli kämpigt?
Oh, all beundran mot hängivna lärare, rektorer…. Stora klasser är även ett problem för de barn som inte behöver extra uppföljning. Det är vansinne att ha över 30 elever i en och samma klass. Vad härligt att det äntligen har lossnat för Eitan. Fantastiskt.
Ja, de stora klasserna är helt klart ett problem. Är så glad över att barnen slipper det nu. Och älskar skolpersonalen, helt otroliga!
Så fint – blir alldeles tårögd! vilken tur med skolan…
Fantastiskt att det äntligen lossnat! Ja, jag kan inte ens tänka mig hur det skulle vara att sätta min i en nya skola med ett nytt språk. Jag är ju nervös bara för att börja skolan till hösten…
förändringar.
Skönt för mammahjärtat!
Ja, vi har haft sån tur. Vi hade iofs fått rekommendationer innan så vi visste att de var vana att hantera elever som inte har språket men det har överträffat alla mina förväntningar. Du ska se att det kommer att gå utmärkt för D i höst också!
Vad bra att det börjar bena ut sig för E nu. Lättnad för er alla. OCH heder till skolan, verkligen! Skolorna här är ju så bra (om man bor i områden där skolan ÄR bra sas. Ja, du vet vad jag menar). Jag har alltid tyckt att det funnits så gott om extra resurser för de barn som behöver dem. Fantastiskt.
Det är inte lätt att flytta vid 6 år- Det gjorde jag med, inte till ett nytt land, bara till en ny förort, och jag minns än hur hemskt jag tyckte det var. Jag kände ingen, och jag skulle börja i skolan samma höst. Tror nog att det var trauma för mig faktiskt. Allt blev bra, men jag minns det än. Tror åldern runt 6 år svår och svajig överlag.
OCH då att byta land, och språk!! Ja, det kan jag nog inte ens förstå hur det känns i späd i ålder. Så jag är jätteglad för er skull. OCH allra mest för Eitans. Underbart!!!
Vi bor i ett jättebra skolområde, vi valde ju att bosätta oss just här pga det. Men det kostar en del att bo i ett sånt område… Men vi snålar in på andra områden istället. Jag gillar väldigt mycket hur personalen jobbar tillsammans för att lösa ”challenges” (finns inga problem). Det händer ju jättemycket i utvecklingen i den här åldern, de går från att vara små till att bli skolbarn och det är ju i sig en jätteomställning så en flytt på det kan rubba cirklarna ordentligt. Och som du säger, det behöver inte vara ett nytt land, nya kompisar och nya omgivningar kan vara nog så jobbigt.
Fantastiskt! Vi har israeliska vänner som bott i USA flera år. Deras äldsta barn (tvillingar) började skolan där. När det var dags att flytta tillbaka till Israel blev det väldigt jobbigt för dem, speciellt dottern som blev utåtagerande och det blev psykologbesök m.m. De var då 12 år tror jag. Barnen var arga på föräldrarna och jag tror faktiskt föräldrarna ångrade flytten i början. I Sverige har klasserna också blivit stora och det finns ofta inte resurser. Döm om min förvåning när gymnasiet har resurser! Itay har hela grundskolan fått höra att han har stavningsproblem, specialpedagoger har testat honom och sagt ”men det är inte dyslexi”. Nu på högstatusgymnasiet, svåraste programmet, bestämde de sig för att skicka honom till logoped för riktiga tester (något jag bett om på grundskolan men det kostar ju pengar… – hade de talat om att de inte är skyldiga att utreda, bara att stödja, och ”det är inte dyslexi” hade vi betalat själva tidigare) och det visar sig att grabben är grav dyslektiker och klarat sig så här långt för att han är smart och utvecklat egna strategier. Stackars de barn som inte klarat det och ballat ut och inte fått betyg som är tillräckliga för att gå det gymnasieprogram de vill. Jag har god lust att skriva till de två grundskolor han gått på och säga åt dem att skärpa sig. Dessutom hade en specialpedagog mage att ljuga för gymnasiets specialpedagog, hon sa att de hade skickat honom på utredning… Logopeden sa att första, enklaste testet hon gjorde visade direkt att det var dyslexi men han var där två halvdagar för olika tester. Eden valde en privat skola i sexan och den är en av två skolor i kommunen som har noll anmärkningar från skolinspektionen och vi är jättenöjda, hon älskar sin skola. Det är dock sorgligt att det inte är lika för alla. Det var enklare när vi var små och alla gick till närmaste skola och så är det ju fortfarande på mindre orter. Er skola låter som en dröm!
Ja, skolan här är fantastisk. Det är ju självklart att flytta till ett nytt land är en enorm omställning och det är svårare för en del barn än för andra. Skönt att Itay fått utredning klar men bedrövligt att de inte fixat det tidigare. Skriv till dem, kanske det kan hjälpa någon framöver!
Vilken fantastisk skola ni har hittat! Tänk om alla vore sådana! Så skönt att det har släppt!
Verkligen en jattelattnad, de gor ett fantastiskt jobb i skolan. Skont nar man sjalv kanner att man ar en hemsk foralder som dragit upp sina barn med rotterna…