…tror jag i alla fall. Ni vet, det tar på krafterna att gå från att ha varit en yogabyxebärande, pralinätande hemmafru till att bli en dräktjeansbärande, kaffedrickande heltidsarbetare. Mycket logistik, planerande och barnvaktsbetalningar. Att få min första (halva) månadslön kändes fantastiskt men i slutet av månaden efter var vi pankare än någonsin – barnen går på fritidsaktiviteter på skolan två dagar i veckan och de skulle betalas i förväg för resten av terminen. De andra tre dagarna hämtas de på skolan av en svensk tjej som studerar här i Boston och hon betalas löpande. Och nu försöker vi lösa sommarens barnpassning. Barnen var anmälda till tre veckors läger redan innan jag började jobba men nu behövs det betydligt fler veckor av sommaraktiviteter, Och det är dyrt. Det finns läger via ”kommunen” som är lite billigare men de skulle man ha anmält sig till för ett halvår sedan, alltså långt innan jag fick ett jobb. Just nu lutar det mot att vi kommer att flyga över svärmor i 3-4 veckor, då förstår ni hur dyrt det är med läger… 🙂 Lite typiskt att jag skulle börja jobba precis innan sommarlovet.
Jobbet går iaf bra och jag trivs. I Boston är vi vanligtvis bara två personer men just nu har vi förstärkning från det svenska kontoret i ett par månader. Företaget växer så vi kommer nog att bli åtminstone en till person här under året. Jag försöker att promenra till jobbet på morgonarna om det inte regnar och det är underbart med de där 45 minutrarna för mig själv, med en kaffe i handen och en podcast i lurarna. Maken fixar snack+lunch till barnen och lämnar och jag är den som kommer hem först fyra dagar av fem. Vi har varit tvungna att skärpa till oss ordentligt med planeringen av våra veckor och nu är det veckomenyer, lördagsstädning och söndagsplanering som gäller. Inga favoritaktiviteter för oss men ett absolut måste. Den här veckan har vi dessutom hjälp av min mamma som servar oss med matlagning, tvättvikande och barnpassning. Kanske till och med får till en date någon kväll. Idag är vi dock lediga, det är Memorial Day och vi ska gå till JFKs barndomshus där det ska firas 100-årsdag av hans födelse. Men det är en helt annan historia…
Karinistan 
Promenaden verkar ju att föredra. Haha, hon där i tåget ser ut som att ”Vad sjutton är det i min matburk, egentligen! Tog jag fel?”! Ingen som reagerade på att du tog ett kort?
Mycket pyssel med tider. Trist. Hoppas att ni får ett flyt i allt på ett bra sätt!
Nä, det ska till mycket regn för att jag ska känna att tåget är bättre än en promenad! Och matlådan var kul, märkte det inte förrän jag laddade upp bilden till datorn. Jag stod två trappsteg upp och fotade neråt så förhoppningsvis såg det bara ut som att jag fipplade normalt med telefonen. 🙂
Det börjar redan kännas som att vi fått in lite rutiner, men planering är A och O helt klart.
Välkommen åter! Hoppas att du hinner skriva några inlägg då och då!
Tack! Jag tror att jag kommit över den värsta tröskeln nu, förhoppningsvis försvinner jag inte lika länge igen.
Oj vad en massa skäggiga gubbar som sitter pâ dörren (varför sâ mânga?) . Om det kan trösta dig sâ har jag ocksâ haft problem med att trâckla ihop diverse skollov. Jag och min man har försökt att ta ut semester separat för att kunna dra ner pâ räkningarna. Det är först sedan barnen har blivit större som vi faktiskt har kunnat âka iväg pâ semester som familj. Menyplanering, städning en fix dag i veckan etc är bara ett mâste. Inte kul men kaos är bara kul pâ pappret. Kul att höra av dig!
Det är en sån där hipstergrej antar jag, skäggiga gubbar… Det är ju helt galet att barnen har så långt skollov och föräldrarna så kort semester. Jag har ju ändå tur och har 4 veckors semester men i år blir det bara tre eftersom jag inte jobbat hela året. Men jämfört med många amerikaner är det bra. Jag förstår verkligen inte hur andra får ihop det.