I söndags var det ju den svenska varianten av Mors dag och vad kunde väl passa bättre då att fira med en båttur med den här pinglan:
Ingenting hade kunnat passa bättre eftersom det är min svenska mamma som påpassligt nog hade landat i Boston dagen innan! Efter lite överläggningar med min bror tidigare under veckan kom vi fram till att brunch och afternoon tea kan vi ta någon annan gång, den här gången behövde mamma allt firas med en valskådningstur! Så vi steg på en båt i hamnen och begav oss ut från ett soligt Boston.
Efter 1,5 timmes skakig sjögång var vi framme vid Stellwagen Bank Marine Sanctuary dit valar i mängder tar sig till under sommarhalvåret för att äta upp sig.
För mig som varit på två valskådningsturer redan kom den här in på en knapp tredje plats då det inte alls var lika många valar som jag sett andra gånger och de som vi såg höll sig mest precis vid ytan och gjorde inga spektakulära hopp eller simmade precis bredvid båten. Men nu var det ju framförallt för min mamma som vi var där och hon var nöjd. Vi såg sejvalar och knölvalar och möjligtvis också en sillval.
De är enorma de här djuren och man är ganska nöjd över att befinna sig på en stor båt när de kommer simmande emot en. För mig var dock båtturen ett nästan lika stort nöje som att se valarna. Jag stod ute på däck tills jag var blå om läpparna men de var i alla fall frusna i ett leende. Doften av hav gör mig lycklig! Och att närma sig Boston igen, som lyste genom hotfulla moln… Denna vackra, vackra stad.
…tror jag i alla fall. Ni vet, det tar på krafterna att gå från att ha varit en yogabyxebärande, pralinätande hemmafru till att bli en dräktjeansbärande, kaffedrickande heltidsarbetare. Mycket logistik, planerande och barnvaktsbetalningar. Att få min första (halva) månadslön kändes fantastiskt men i slutet av månaden efter var vi pankare än någonsin – barnen går på fritidsaktiviteter på skolan två dagar i veckan och de skulle betalas i förväg för resten av terminen. De andra tre dagarna hämtas de på skolan av en svensk tjej som studerar här i Boston och hon betalas löpande. Och nu försöker vi lösa sommarens barnpassning. Barnen var anmälda till tre veckors läger redan innan jag började jobba men nu behövs det betydligt fler veckor av sommaraktiviteter, Och det är dyrt. Det finns läger via ”kommunen” som är lite billigare men de skulle man ha anmält sig till för ett halvår sedan, alltså långt innan jag fick ett jobb. Just nu lutar det mot att vi kommer att flyga över svärmor i 3-4 veckor, då förstår ni hur dyrt det är med läger… 🙂 Lite typiskt att jag skulle börja jobba precis innan sommarlovet.
Jobbet går iaf bra och jag trivs. I Boston är vi vanligtvis bara två personer men just nu har vi förstärkning från det svenska kontoret i ett par månader. Företaget växer så vi kommer nog att bli åtminstone en till person här under året. Jag försöker att promenra till jobbet på morgonarna om det inte regnar och det är underbart med de där 45 minutrarna för mig själv, med en kaffe i handen och en podcast i lurarna. Maken fixar snack+lunch till barnen och lämnar och jag är den som kommer hem först fyra dagar av fem. Vi har varit tvungna att skärpa till oss ordentligt med planeringen av våra veckor och nu är det veckomenyer, lördagsstädning och söndagsplanering som gäller. Inga favoritaktiviteter för oss men ett absolut måste. Den här veckan har vi dessutom hjälp av min mamma som servar oss med matlagning, tvättvikande och barnpassning. Kanske till och med får till en date någon kväll. Idag är vi dock lediga, det är Memorial Day och vi ska gå till JFKs barndomshus där det ska firas 100-årsdag av hans födelse. Men det är en helt annan historia…
Så här tjusig är porten till mitt kontorPromenerar man kan man njuta av hur fint Boston är…Åker man tåget kan man njuta av någons armbåge i ansiktet istället…
För två veckor sedan fick jag ett meddelande på LinkedIn – ett svenskt företag som sökte personal i Boston, skulle jag vara intresserad av någon av positionerna kanske? Jag och den svenska chefen hade en gemensam kontakt så troligtvis hoppade mitt namn upp högt pga det när han sökte efter analytiker i Boston. Företaget är svenskt och sysslar med varumärkesskydd på nätet, något jag inte jobbat direkt med men nosat lite på i utkanterna när jag jobbade på eBay. Vi bokade in en Skypeintervju veckan efter, jag ville höra mer om företaget, jobbet och branschen och de ville så klart kolla in vem jag är.
Intervjuer är alltid en nervpärs men jag kände mig kolugn – de hade ju hört av sig till mig så jag kände att jag hade ett bra utgångsläge. Som om inte det var tillräckligt så skulle jag prata med en svensk, på svenska! Vad kan gå fel liksom?? På måndagen insåg jag att jag kanske måste vara lite förberedd så jag googlade (på svenska) anställningsintervjufrågor… Man kanske frågar saker i Sverige nuförtiden som jag inte känner till, jag har inte haft en intervju på svenska på säkert 15 år.
Intervjun gick bra, personerna jag pratade med kändes genuint trevliga och vettiga. Dagen efter hade jag ett möte på Bostonkontoret, de öppnade här för ett halvår sedan och om jag skulle bli den tredje anställda i Nordamerika så var det viktigt att känna att kemin stämde. Även det kändes bra och efter några fler Skypesamtal med Sverige skrev jag igår på kontraktet. Efter att i hela mitt arbetsliv jobbat för amerikanska företag, utanför USA, så blir det nu ett svenskt företag i USA. Jag börjar jobba redan på måndag, halvtid första veckan för att gå upp till heltid så snart jag har barnpassning på eftermiddgarna i ordning. Det känns verkligen superkul och jag ser fram emot att få börja nu!
Boston sägs vara USAs mest irländska stad, ca 20% av befolkningen uppger att de har irländsk bakgrund. St Patrick’s Day är därför en rätt stor grej här och det kulminerar i paraden som går genom Southie, en klassisk arbetarstadsdel med starka irländska rötter. Vi tog shuttlebussen från South Station (de hade stängt av tunnelbanestationerna längs paradvägen, för att minska kaoset antar jag) med mängder av glada, grönklädda människor och hittade en bra plats längs paradvägen, Barnen samlade på sig godis och halsband som paraddeltagarna kastade ut till publiken. Tyvärr var det svinkallt och blåsigt så trots långkalsoner, fleece och dunjacka gav vi upp efter en timma men vi hann se alla klassiska blåsorkestrar, skönhetsmissar, revolutionsnördar och, så klart, Ghostbusters.
Det här med att flytta till ett nytt land där man inte kan språket och kulturen är en rätt stor omställning, det vet jag av egen erfarenhet. Är man knappt 6 år och har bott hela sitt liv på ett och samma ställe är det mer eller mindre ett trauma. Vi märkte det redan innan vi flyttade, Eitan var orolig och osäker över vad som skulle hända iom flytten. Han var utagerande på dagis och lyssnade inte på fröknarna och sågs som bråkig. Jag och Y träffade en barnpsykolog ett par gånger för att få lite tips om hur vi skulle kunna hjälpa honom.
När vi flyttade till USA hade inte Eitan börjat läsa än, på något språk. Han kunde skriva sitt namn på hebreiska och svenska men det var allt. I motsats till Ella hade han heller inte visat det minsta intresse för att lära sig bokstäver, läsa och skriva. Väl i kindergarten började det jobbas med alfabetet men det var ganska motvilligt från hans sida. Vi försökte inte pusha honom på något sätt eftersom vi ansåg att det var fullt tillräckligt för honom att försöka lära sig att förstå och prata engelska samt att börja förstå de sociala och kulturella koderna.
Även om språket kom rätt snabbt så har det varit en kämpig period, för honom och oss runt omkring honom. Han har satt sig på tvären allt som oftast och vägrat följa instruktioner, lyssna på lärare osv. Men all cred till skolan som är helt fantastisk. Eitan kan lätt uppfattas som en framåt och självsäker kille men han är också superkänslig och har svårt för förändringar. Med det beteende som han haft sedan vi flyttade hit skulle han direkt ha klassats som ett problembarn i Israel men här har det aldrig varit en issue. Både hans kindergartenfröken och hans nuvarande fröken är underbara – testar olika strategier för att se vad som fungerar för honom, låter mig veta vad som händer och ser honom för vad han är. Han tycker t ex att det är jobbigt varje gång de ska gå till musiksalen, eller att ha spanska med en annan lärare tre gånger i veckan. Så vid en av veckans två musiklektioner får han istället ha en timme själv hos skolans counselor (vars rum ligger mittemot hans klassrum) där de spelar spel, ritar och leker. Eitan älskar att få den där fulla uppmärksamheten. Och en av spanskalektionerna har bytts ut mot en trumlektion, också den själv med en lärare. Han har från början haft extra engelskalektioner dagligen med en hebreisktalande lärare och hon har varit en stor trygghet för honom eftersom han inte bara kunnar göra sig förstådd språkligt utan även kulturellt. Säga vad man vill, men det skiljer en hel del mellan den amerikanska och den israeliska kulturen, på gott och på ont.
I mina och Ys ögon är den här skolan Eitans ”räddning”, han är en speciell kille och här blir han sedd och accepterad för vad han är. I Israel är klasserna nästan dubbelt så stora som här (i Ellas första klass var de 36 elever på en lärare, i Eitans klass är de 20 elever på en lärare och en hjälplärare) och där finns inte resurserna för så mycket individualitet. Här känner jag att all personal är engagerad och Eitan är en social kille så han känner alla – skolan har två rektorer som varje morgon och eftermiddag står utanför skolan och hälsar och snackar med elever och föräldrar och de vet förstås vem Eitan är, det ges high fives till gympaläraren, fritidspedagoger osv.
Även om det fortfarande inte alltid är lätt för honom så har han gjort enorma framsteg. I höstas kunde han fortfarande inte läsa men de senaste månaderna har det lossnat rejält och hans fröken berättade för mig att han nu kommit ikapp och ligger på den läsnivå man har satt upp som mål för ettor i Massachusetts. Hon hade tagit upp honom som success story på deras senaste skolkonferens. Jag är så vansinnigt stolt över honom och så tacksam över all personal på vår skola som gjort den här resan så smärtfri som möjligt. Nu är det upp till mig och maken att hålla igång hans andra två språk för för Eitan har engelskan tagit över fullständigt.
I måndags var vi föräldrar inbjudna till klassen för att läsa tillsammans med våra barn en halvtimme på morgonen. Hur man får sin höggravida fröken att börja gråta på enklaste sätt – skriv ett födelsedagskort själv! Hela klassen hade gjort ett gemensamt kort men Eitan tyckte inte att det var tillräckligt. Djuret är en humla, skolans maskot.
I tisdags var det dags för årets fjärde snow day, vinterstormen Stella förväntades lamslå nordöstra USA med snö och hårda vindar. På måndag eftermiddag, efter att jag hade fått meddelandet att skolorna skulle vara stängda, laddade jag och barnen upp med ett besök till biblioteket och sedan vidare till mataffären. I affären var det nära kaos, packat med folk och tomma hyllor här och där. Kassakön ringlade sig ända in till mejeriavdelningen, och vi vet alla att den alltid är längst in affären!
Inte många paprikor kvar, vi var nog inte de enda som lagade en chili. Sorry för väldigt suddigt foto…Här står jag och köar vid mjölkhyllan
På tisdag morgon när jag vaknade föll snön lätt men framåt 10-tiden var det stora flingor som vräkte ned. Då det var nollgradigt var snön våt och tung så det såg inte ut som att det hade fallit så mycket, kanske 10-15 cm när det slutade snöa på eftermiddagen. Framåt kvällen regnade det och med minusgrader på natten blev gatorna snabbt isiga. I Boston var även onsdagen en snow day men i Brookline nöjde man sig med att låta skolorna börja två timmar senare. Mycket av snön ligger fortfarande kvar.
Efter en halvtimmes lek i blötsnön var inte ett klädesplagg torrt
Vi hade iaf en riktigt mysig dag, jag och barnen (maken har promenadavstånd till jobbet så han valde att gå till kontoret istället för att stanna hemma). Vi läste, tittade på film och bakade bullar. Tomatsoppa och toast till lunch och en chili con carne till middag kändes helt rätt i snöstormen. Jag var väl förberedd för ev strömavbrott som det varnats för pga kraftiga vindar men vi kom undan lätt och hörde inte till de 50.000 Massachusettsbor som drabbades.
Eitan var riktigt nöjd med snöhögen bakom skolan. Han har redan bestämt att vi ska leka där på påsklovet.
Svenska kvällstidningar brukar ju alltid skriva i sina rubriker och på löpsedlarna att det är från Ryssland eller Sibirien som kylan kommer när det är riktigt kallt. Kanske är det så även här?! Det har ju varit väldigt mycket turbulens kring Ryssland här i USA på senaste tiden och det är ju inte direkt varma vindar…
I helgen verkar det iaf ha kulminerat. Kylan alltså! I lördags tog jag en tur till biblioteket, -8 grader stod det på väderappen. Kallt men överkomligt. Vad jag missade att kolla var ”Feels like..”, det var nämligen isande vindar och med vindfaktorn var temperaturen -18 grader. Det kändes. Mina lår var genomfrusna när jag kom hem, mina öron röda under fleecemössan och jag sa åt familjen att ”vad ni än gör, gå inte ut idag!”. Resten av helgen tillbringades inomhus. Vi läste böcker, ritade, lagade mat och såg på film. Dottern fick sin vilja igenom att titta på film på lördagkvällen efter att Eitan hade somnat. Maken var måttligt road av att se ”The Princess Diaries” men ibland är det bara att bita ihop som förälder!
Te, böcker och Dino Dan kan sammanfatta den här helgen!Ganska likt va? 🙂 Mina barn var så imponerande att den nu är upptejpad på väggen.
Igår insåg jag att Fettisdagen (finns det någon som läser det som fet-tisdagen och inte fettis-dagen??) stod på tur så imorse efter att ha lämnat barnen travade jag iväg till en affär en bit bort för att köpa mandelmassa. Det är alltid kul att få fira små svenska traditioner så att baka semlor känns som en given sak att göra. Gick över med ett fat vardera till våra israeliska och mexikanska grannar – för det så vi gör det här… Den israeliska grannen blev alldeles till sig eftersom hon precis hade läst om Mardi Gras-traditioner runt om i världen och funderade på om hon borde hinta till mig om den svenska traditionen!
Har sparat fyra bullar till imorgon, maken kommer äntligen hem imorgon bitti och ville så klart ha en semla också. Han har varit på konferens i Salt Lake City i en vecka och avslutat med två dagars ”workshops” (läs: skidåkning) i Snowbird, UT. Fruktansvärt dubbla känslor när han skickat mig bilder därifrån – å ena sidan förtjänar han det verkligen, han har jobbat stenhårt det här året, å andra sidan känner jag att det är djupt orättvist att inte jag får åka. Svårt när den där skidåkningsglädjen har vaknat igen. Men det finns iaf inga dubbla känslor över att han kommer hem imorgon, det längtar hela familjen efter! Jag ser lite extra fram emot att få sova bättre, jag somnar vanligtvis på två minuter och sover som en stock men när jag är själv har jag legat och vridit och vänt på mig till 2-3 på natten innan jag somnat.
Black diamonds och han där i förgrunden…
VI har tittat på serien ”Sneaky Pete” nyligen så maken blev så klart lite glad när han hittade honom i Snowbird
Jag är en klar periodare när det kommer till mitt bloggande. Ibland flyter det på, skriver ett par, tre inlägg i veckan och sedan kommer det perioder när jag med knapp nöd får ihop ett inlägg på två veckor. De senaste veckorna har varit intensiva med snow days, sjukdom, Februarilov och bortrest make delar av tiden. Även om jag verkligen älskar att skriva och saknar det när jag inte gör det så är det ändå bloggen som får stryka på foten för det mesta. För när det händer mycket går jag offline. Lagar mat och läser böcker. Fokuserar på familjen. Det är väl så det ska vara, hade varit konstigt om jag suttit och bloggat när ett febrigt barn vill att jag ska ligga i soffan under en filt och läsa för dem.
De sociala medier som jag använder är främst bloggar och Instagram. Facebook använder jag nästan aldrig för att lägga upp något personligt utan mest för att gratulera bekanta på födelsedagar. Är också med i en grupp på Facebook med svenska mammor som bor utomlands/har barn med män från ett annat land/har bott utomlands som lärt känna varandra via bloggar och Instagram där det periodvis diskuteras flitigt om allt från middagsmat till husköp och politik men då är det en stängd grupp som är mer ett diskussionsforum. På helgerna är jag nästan aldrig online förutom Instagram. Det är inget medvetet val utan har bara blivit så.
Ibland kan jag tycka att det är lite konstigt att jag bloggar. Jag är trots allt en rätt asocial och introvert person som inte vill använda Facebook för att jag har för många bekanta där som jag inte tycker behöver få reda på något om mitt liv. Samtidigt kan man gå in här och läsa fritt om min vardag och min familj. Men jag tänker att om man är här och läser så har man ju trots allt gjort en liten ansträngning för att man vill läsa och får det inte påkastad i en FB-feed. Och det fina med bloggar är ju att man inte behöver känna varandra för att läsa utan istället läser man och lär känna varandra på så sätt. Skriver man dessutom så sällan som jag har man inga horder av läsare så det känns ändå väldigt privat, de flesta läsare ger sig ju till känna då och då och det är alltid trevligt. Hur använder ni som läser här er av sociala medier? Är ni aktiva på Facebook? Har ni rutiner för ert bloggande? Eller gömmer ni er bakom alias och trollar i kvällstidningarnas kommentarsfält? 🙂
Efter att Patriots hade vunnit SuperBowl för femte gången utlovade Bostons borgmästare snabbt att det skulle hållas segerparad två dagar efteråt. Att prognosen utlovade snö och regn gjorde ingenting, hellre det än att spelarna hunnit åka på semester. Så på tisdag förmiddag (för två veckor sedan) bylsade jag på mig långkalsoner, vattentäta skor och gav mig ned på stan. Tågen var proppfulla med glada människor, Bostons polis beräknade att ca 1 miljon människor kantade gatorna längs med paradvägen. Det var en härlig stämning, trots vädret. Det sjöngs och ropades. Jag var på plats ungefär en timme innan spelarna dök upp och det var fullt ös hela tiden. Och när väl the Duck Boats kom så visste jublet inga gränser. Det är ingen tvekan om att Boston är en stad för sportfans.
En timme innan paraden dykte upp såg det ut så här. Inte många som brydde sig om att det var regnblandat snö.Jodå, det fanns de som valde att gå utan tröja också. Alltid.Här kommer ägarbussen, undrar hur mycket de tjänade på att vinna SuperBowl?Så kom Brady. Och som det jublades…
Karinistan 