Utför i Vermont

Vår skidsemester var ingen lång sak, totalt tre skiddagar och tre hotellnätter. Eftersom jag, som vanligt, ägnade mig åt sista minuten-planering så var det inte så mycket att välja på – jag fuskade och förlängde barnens jullov med två dagar. Inte helt ok att göra men jag hade pratat med barnens lärare innan och de hade inga invändningar så det enda är att de kommer att ha två dagars frånvaro i ”betyget”. För oss innebar det även ca 30% lägre pris än om vi hade åkt på själva lovet. Killington är östkustens största skidsystem och jag kände att eftersom barnen skulle gå på skidskola tre heldagar så ville jag ha ett ställe där även jag och Y kunde ha kul. Det finns en hel del mindre ställen närmare Boston men tre timmars bilresa tyckte jag inte var så illa.

Eitan gick i Ministars, från 8.30 på morgonen kunde man ”checka in” honom och sedan hämta honom kl 3 på eftermiddagen. Ministars hade en stor lokal inomhus där de kunde leka och äta mellan varven. Pjäxor och skidor provades ut på plats och programmet innebär max 5 barn i varje grupp men i Eitans fall var de tre som mest och sista dagen hade han privatlärare. Ella gick ”Learn to Ski” i tre dagar och även där var det max 5 som gällde men de var färre än så i hennes grupp. Lunch och snack åts med gruppen. Ella gick ut hårt och när vi kom för att hämta henne första dagen strålade hon som en sol. Däremot är hon lite skrajsen av sig och vägrade att åka vanlig lift så andra dagen gick Eitan om henne när han fick åka upp i en sittlift och då var det inte riktigt lika roligt längre. Hennes lärare sa dock att hon hade tekniken och det var bara modet hon behövde jobba på.

img_7811
Eitan får experthjälp vid utprovningen av pjäxor i Ministars lokaler
img_7820
Alltså, hur kan man inte älska skidåkning en dag som denna!? Perfekt första dag.

img_7823

img_7830
Ski-bum to be…

img_7832

img_7837

img_7851

img_7876
Intressant perspektiv, ser ut som att jag är en tvärhand hög ungefär…
img_7853
Den blå himlen och solen försvann efter första dagen.

Jag och Y hade hela dagarna för oss själva. Det var rätt darriga knän första åket men backarna var välpreparerade och vi tog det lite lugnt i blåa backar tills vi började känna oss varma i kläderna. Efter lunch första dagen hade jag anmält oss till en grupplektion som ingick i liftkortet. Skönt att få en uppfräschning, efter ett par åk satt tekniken helt ok och skidläraren bekräftade att jag hade koll. Och så är det ju alltid kul att känna att man är bäst i gruppen… Jag må ha bättre teknik än maken men han tar igen det genom att vara både i bättre form och modigare än mig så vi åker bra ihop. Lite extra lyxigt att kunna åka själva, sätta oss och ta en kaffe eller en öl på tu man hand utan att oroa sig över barnen. Killington åker jag gärna tillbaka till, det är tillräckligt stort för att man inte ska tröttna på systemet, skidskolorna var bra och det var en trevlig stämning bland de som jobbade där.

fullsizeImage borrowed from here

Annonser

Tillbakablick – för 6 år sedan

Ibland påminner Google mig om härliga minnen genom sina tillbakablickar från mina lagrade foton. Ikväll kom det en tillbakablick till för sex år sedan. Vi hade tältat i öknen utanför Eilat i södra Israel tillsammans med två andra familjer för att på morgonen ge oss ut på en dagsvandring i öknen. Vad vi inte visste då var att innan vandringen var slut skulle tre av barnen ha blivit magsjuka. Det finns ställen man hellre vill ha magsjuka barn än i en bärstol på ryggen om man säger som så. På kvällen hade vi dock en svit på Hilton i Eilat med room service som kom med nya lakan varje gång de hade blivit nedkräkta. Vi och en annan familj skulle egentligen checka in kvällen därpå för en konferens men vi lyckades deala till oss en extranatt till reducerat pris, vårt förhandlingsläge hjälptes enormt av att de inte vill ha kräkande barn i lobbyn.

img_9382
Buddha in the desert! Så går det när man har grädde istället för mjölk i brösten…
img_9394
Saknar Ellas lockar. Världens sötaste. 
img_9409
Lite annorlunda landskap än vad vi har runt oss nuförtiden.

Camping i ”skärgården”

Ella har pratat om att hon vill tälta ett tag. Jag kollade upp lite alternativ och bestämde mig för att boka en natt på en av Bostons Harbor Islands. The Harbor Islands är någon sorts nationalpark och består av ett antal öar och delar av fastlandet som omgärdar öarna. Några av öarna har färjetrafik och vi tog en båt från Boston till Georges Island och bytte sedan till en mindre båt som gick mellan några av de mindre öarna. Varning för en riktig bildbomb!

Boston_Harbor_Islands_National_Recreation_Area

Vår slutdestination var Bumpkin Island som är en liten ö med 13 campingplatser och utan rinnande vatten. Campingplatser i USA är väldigt organiserade enligt min erfarenhet, iaf om man campar i national- el state parks. Eftersom vi campade mellan söndag och måndag var det inte direkt rusning och den park ranger som mötte oss på kajen rekommenderade en av strandplatserna. Vi tog rådet och fick därmed ett ställe med direktingång till havet, möjlighet att tända en brasa på stranden och ett campingbord och grill.

IMG_5720
Älskar den här staden! Och killen i förgrunden. 
IMG_5723
Förväntansfulla barn på båten

IMG_5725

IMG_5729
Framme!
IMG_5731
Turistinformation

Under dagen var det fler personer som kommit dit med egna båtar och kajaker men vid middagstid var vi totalt 8 personer på ön. Ön är liten och vi promenerade runt den i maklig takt på en timme. Söndagen var riktigt het, med en topptemperatur på 36 grader och vi låg mest i vattnet.På kvällen tände vi en brasa och tittade på hur tidvattnet steg. Ett ordentligt åskväder härjade på fastlandet men vi fick bara några droppar regn. Med en nattemperatur på 23 grader behövde vi inte oroa oss över att frysa direkt.

IMG_5744
Vid lågvatten kunde man gå ut på en landtunga som sträckte sig nästan hela vägen till fastlandet. Vid högvatten försvann den helt.

IMG_5747

IMG_5764

IMG_5778
Rätt ok campingplats!

IMG_5789

IMG_5795

IMG_5804

IMG_5823

Morgonen inleddes så klart med bad innan frukost. Vi skulle inte ta båten förrän kl 14 så vi hade gott om tid för bad även på måndagen. Det enda som störde var de aggressiva strandflugorna som bet oss till förbannelse och inte stoppades av myggmedlet. Bara att lägga sig i vattnet igen…

IMG_5827

IMG_5835

Flugorna till trots så kan jag verkligen rekommendera både att besöka hamnöarna och att tälta. Få saker lugnar min själ mer än ett kluckande hav och doften av saltvatten och med Bostons skyline i fjärran slapp jag lappsjukan också!

Kajak på Charles River

Igår gjorde vi en helt underbar grej – vi paddlade kajak, mitt inne i Boston! Lätt en av de bästa saker vi har gjort hittills. Vi hyrde kajaker vid Kendall Square, på Cambridge-sidan av floden (vi använde oss av Charles River Canoe & Kayak – de har fyra olika uthyrningsställen i Boston-området och jag kan definitivt rekommendera dem). Vi hyrde en dubbelkajak till mig och maken medan barnen fick varsin egen kajak! Från 6 år får man hyra dessa kajaker och trots att jag var lite nervös så bestämde jag mig för att det var ok. Har man en sådan regel i USA så är det nog extremt ovanligt med olyckor tänkte jag…

IMG_2824
Barnen laddade med en powernap på tåget
IMG_2825
Borde åka röd linje lite oftare – vilka photo-ops!
IMG_2827
Vi var inte ensamma om den här idén, men tio minuter efter att vi hade ställt oss i kön var vi på vattnet.

På med flytvästar, få en paddel och så ner i kajakerna och iväg – första 10 minuterna funderade jag på vad vi egentligen gett oss in i. Vi kan väl lugnt säga att barnen och deras kajaker var lite ”all over the place” i början. Men ganska snabbt fick det koll på hur de skulle styra, svänga och paddla. När vi skulle korsa floden över till Boston-sidan satte vi ihop barnens kajaker med vår med hjälp av linor och kopplade sedan loss dem igen när vi kommit in på lite lugnare vatten.

IMG_2830
Startsträckan innan vi kom ut på floden. Här var inte mycket under kontroll.
IMG_2834
❤ Den här bilden.
IMG_2835
❤ Och den här.

IMG_2863

Vi paddlade genom floden där den går innanför the Esplanade och njöt av grönskan, näckrosorna och parklivet. Vi lyckades glädja många människor – folk pekade, log och gjorde tummen upp. Ella tyckte att det var det roligaste hon hade gjort och har övat på att säga ”I went kayaking this weekend” hela dagen så att hon verkligen säger rätt i skolan imorgon. Efter ca två timmar lämnade vi tillbaka kajakerna och promenerade till Cambridge River Festival som påpassligt nog höll till runt hörnet. Som tur var ansåg Eitan att paddla kajak var det värsta som någonsin hänt honom eftersom 1. Ella var bättre än honom och 2. hans shorts blev genomblöta och vi hade inget ombyte med. Tur att vi har någon som håller oss nere på jorden så att vi inte blir alltför möjda och självgoda. Och just ja, jag hade glömt att smörja in ett ben med solkräm (!) så jag brände skenbenet. Men annars, kommer att bli en stående aktivitet för våra kommande besökare i sommar.

IMG_2837

IMG_2840

IMG_2862

IMG_2845
Fikapaus
IMG_2846
The Esplanade var full av helglediga människor beväpnade med badkläder, hängmattor och böcker.

IMG_2849

IMG_2850
Kanske den bästa delen av dagen enligt Eitan
IMG_2853
Även om glass också var ganska gott.

At the end of the T

I lördags tog vi tunnelbanan ut till skogen. Efter att tillbringat all vår tid i stan sedan vi kom hit var det skönt att få komma ut i naturen. Eftersom vi inte har någon bil var vi rätt begränsade men fick tipset att ta tunnelbanan till Middlesex Fells, som man når om man tar orange linje till slutstationen Oak Grove. 

Det var en strålande fin dag, naturen var på sina håll rätt lik den svenska (och ingenstans lik den israeliska) och på ett par ställen kunde vi se både Boston och havet i fjärran. Barnen var nöjda över att få springa av sig ordentligt, vi lyckades klämma nästan 10 km på 3-4 timmar. I stort en sån där dag när barnen höll sams nästan hela tiden, inga större skador skedde, fåglarna sjöng bara för oss och matsäcken räckte till alla. En dag att minnas helt enkelt!

  

Fikapaus
    
Här skedde en av dagens incidenter – några sekunder efter att fotot togs trillade Eitan ned från grenen och skadade sitt ego svårt. Och på något sätt lyckades han hävda att det var Ellas fel…

 
Boston skymtar i fjärran
    
    
  
Till barnens stora förtjusning hittade vi ett par som ägnade sig åt snappeling

  
Eitan blev inspirerad

   

Lägenhetsletande på distans

Vi bockade av visum i tisdags – även fast vi visste att det inte fanns någon logisk anledning för att neka oss visum så finns det alltid en gnutta oro. Men allt gick bra och inom en vecka ungefär ska vi få våra pass tillbaka.

Dagarna ägnas åt att lägga upp annonser på Israels variant av Blocket och rensa så mycket som möjligt. Även om jag fokuserat rätt mycket på rensandet under året så har det plötsligt levlat upp och nu är det på riktigt! På kvällarna kollar jag lägenheter. Fördelen med att flytta nu är att det inte är så stor rusning till lägenheterna och mäklarna gör allt för att vi ska välja deras objekt. Ungefär 99% (högst ovetenskaplig siffra) av Bostons lägenheter byter annars hand den första september när terminen börjar på alla universitet i området. 

Jag har en 4-5 favoriter och vi tvekar just nu över om vi ska ha is i magen och vänta tills vi är på plats eller skriva på ett kontrakt utan att ha sett lägenheten med egna ögon. Jag gör listor och försöker rangordna lägenheterna.

  
Det här köket skulle jag kunna leva med. Kolla in bakbordet! Men dyrt med parkering i området.

  
Delvis möblerat, spara in lite pengar i början. Och tvättmaskin i lägenheten – en lyx som inte är så vanlig i de här lite äldre husen. 

  
Ett townhouse med egen uteplats, nyrenoverat kök och gym i byggnaden intill? Fast lite litet och heltäckningsmatta i övervåningens sovrum. 

  
Standardlägenhet utan fel och brister men också utan charm. Fast med pool. Vet minst två familjemedlemmar som skulle rösta för. 

  
Bay windows… Vem skulle inte vilja ha ett sånt vardagsrum?

Ni fattar, det är inte så lätt att välja. Alla dessa ligger inm ramen för vår budget, och i rätt skolområde. Skulle kunna visa några till lägenheter som jag skulle kunna tänka mig också. Snacka om lyxproblem. Vilken skulle ni välja?

Eilat

Tiden bara rusar på. Mer och mer fylls dagarna med förberedelser inför flytten. Men lite annat hinns med också. Förra helgen bockade vi av ett av Yardens måsten innan flytten – att ta med barnen till Eilat. För er som inte har koll så är Eilat Israels sydligaste stad, tippen som petar ut i Röda havet, mellan Jordanien och Egypten. Det är en av Israels stora turistdestinationer och stan är uppbyggd runt turismen med hotell, tax-free shopping och nattliv. Eilat är inget ställe som jag skulle välja som semesterdestination normalt eftersom jag inte är någon soldyrkare av rang men man kan ju också se stranden som en transportsträcka till havet, korallreven och fiskarna. Yarden och jag var här och dök ett par gånger innan barnen kom och nu var det dags att låta barnen få uppleva undervattensutbudet via snorkling.

image

På torsdag eftermiddag vid femtiden rullade vi iväg och kom fram till Eilat vid 21.30. Jag hade hittat ett hotell som låg en bit upp från stranden, 3-stjärnigt med ok omdömen på TripAdvisor, och hyfsat billigt. Vår enda plan för helgen var snorkling och 9.30 på fredag morgon betalade vi inträdet till naturreservatet ”Coral beach” och hyrde mask och snorkel till hela gänget. Eilat hade sitt vanliga vinterväder med 30 grader i luften och 26 grader i vattnet, rätt behagligt med andra ord… Vi tog med oss snabbt ut på piren som leder över korallrevet och började sätta på oss cyklopen när vi inser att vi har ett litet problem. Barnen tycker att det är superläskigt med alla fiskar och vägrar att kliva ned från trappen som leder ned i vattnet. Oj då. Yarden hade varit förberedd på att Ella skulle trilskas lite medan Eitan bara skulle hoppa rakt i men så var det inte alls. Ella hoppade i men blev snabbt hysterisk och Eitan vägrade fullständigt, han hade hört att det fanns koraller som bränns och han trodde att de var ute efter honom. Det faktum att koraller inte kan röra sig var av mindre betydelse för honom. Hmm, hur skulle vi nu göra?

image

image

image

Eftersom korallrevet är ett naturreservat så får man inte snorkla direkt över det utan åtkomsten är längs med den yttre kanten (därav piren). Men det finns ett litet avskärmat område närmast stranden där det inte finns några koraller som kan skadas med däremot massor av färgglada fiskar. Här vågade sig Ella i och vande sig vid snorkeln. Vi simmade hand i hand och tittade på fiskarna, hela tiden med en möjlighet att kunna ställa sig upp och bottna. Efter ungefär en timme sa hon att hon var redo för att ge sig ut till ”Sela Moshe”, Mosesklippan, som är en stenformation full av koraller och fiskar ca 30 meter utanför korallrevet. Alltså, stoltheten jag kände när jag såg min stora sjuåring snorkla iväg med sin pappa rakt ut i vattnet och sedan ligga därute en lång stund och titta på alla fiskar var helt enorm. Och det var en väldigt upprymd tjej som sedan kom in till land igen och berättade om alla fiskar hon hade sett.

image

image

image

Eitan höll sig mest på stranden där han grävde och byggde i sanden. Ibland tog han på sig cyklopet och gav sig ned i vattnet, eller tittade på små krabbor i strandkanten. Vi avslutade strandäventyret med en sen lunch på ett strandcafé innan vi åkte tillbaka till hotellet och vilade lite. Framåt kvällningen promenerade vi ned till strandpromenaden och kryssade mellan dansande gosedjur, blinkande plastleksaker och svulstiga souvernirer. Vi åt en snabb middag på ett hamburgerhak och lät sedan barnen köra runt, runt på en batteridriven tiger. Jag lät mig glädjas av att medan övriga Israel är på helspänn efter alla terrordåd så verkar Eilat oberört och en stor del av människorna på strandpromenaden hade slöjor och pratade arabiska utan att någon verkade tycka att det var läskigt.

image

image

image

image

På lördag morgonen återvände vi till korallrevet, den här gången med en luftmadrass i högsta hugg. Vi tänkte att det kanske skulle vara lättare för Eitan om han inte behövde tänka på både snorkling och simmande utan istället kunde ligga på madrassen med masken i vattnet. Gick så där. Han följde förvisso med ut till Mosesklippan men när han väl kom dit sa han ”check” och så ville han in till stranden igen. Ella var återigen hysteriskt rädd för fiskarna men lugnade ned sig efter ett tag i ”poolen” vid strandkanten och gav sig återigen ut på lite äventyr.

Vid lunchtid gav vi oss iväg norrut igen. Ett litet stopp strax norr om Eilat för att se en koloni på 2-300 flamingos som slagit sig ned i en saltvattenbassäng och sedan stannat. Tyvärr befann de sig mitt i bassängen och vi kunde inte se dem på nära håll men det var ju ett ok ställe att äta matsäcken på ändå. 48 timmar efter att vi hade gett oss iväg var vi återigen tillbaka i Rehovot. Ett händelsefullt avbrott i vardagen.

image

image

image

Tel Aviv – Stockholm, 23 augusti

Mina barn är reseproffs. Jag är rätt van med. Tydligen börjar jag bli en rätt bra packare också – 14.5 kg för tre personer i en vecka. Men jag hade nog kunnat plocka bort ytterligare 2-3 kg.

14.5 kg för tre personer och en vecka!

Dags att säga hej då till pappa

Vi var i god tid på flygplatsen så vi hann med tax-free, lunch och lekområdet. Jag hatar att stressa och jag älskar flygplatser (undantag, Frankfurts flygplats…). En kvart innan avgång ordnade jag löptävlingar i ett tomt hörn av avgångshallen så att de skulle tröttas ut. Sonen somnade när vi lämnade kusten mot Medelhavet bakom oss och dottern en halvtimme senare.

Väntan....

IMG_7490

IMG_7496

När båda barnen somnat beställde jag in en tapas-tallrik. Det gäller att maximera intaget av fläskkött när man är utanför Israel!

IMG_7494

Fri tillgång till iPad laddad med filmer och spel hjälper så klart.

IMG_7498

Och barnhörlurar med volymkontroll. Har till och med en ”splitter” som gör att båda barnen kan använda sina hörlurar till samma iPad. Jag sa ju det, jag är rätt van att flyga med barn.

IMG_7499

Och så lönen för mödan – korv stroganoff! Alltid den rätt jag ber om. Min familj driver med mig och mina önskningar men jag står upp för min comfort food.

IMG_7501

Snö, Super bowl men ingen bebis…

Befinner mig i Ann Arbor, Michigan nu. Och jag är alltså här för att hjälpa till lite efter att deras son har fötts. Det har han inte gjort än. När jag bokade biljetten så var datumet för igångsättning den 31 januari. Så jag skulle definitivt få bli moster när jag var här. Men så ändrades datumet till den 7 februari. Och pga att detta skedde sent och den tidigare snöstormen så kunde jag inte ändra datumen för biljetterna blev sjukt dyra. Så vi håller tummarna för att han ska titta ut ändå. Men inte förrän imorgon för ikväll ska vi på superbowl-party. Eller, om en timme faktiskt. Jag har stora förväntningar efter att ha sett alldeles för många amerikanska college-filmer. Planen är att jag ska dricka massor av öl i röda plastglas och hångla med en frat boy. Jag har min mans tillåtelse. Misstänker dock att det inte kommer att vara något överflöd av dem på vårt party och att jag dessutom är alldeles för gammal för ev bortirrade småpojkar. Men drömmen lever. Hoppas även att vi inte snöar inne – det har snöat sedan någon gång imorse och det vräker fortfarande ned. I löööve it!

10408569_10153575896162589_7960581192686138747_n

Kanottur

Dags att ta tag i semesterrapporteringen igen. Efter att vi hade lämnat Charlotte styrde vi vidare nordväst mot Appalacherna. Två dagars kanottur på the New River stod på programmet. New River är, trots namnet, en av de äldsta floderna i USA, och den meandrar lugnt och stilla med ett medeldjup på strax över en meter – perfekt för en barnfamilj med andra ord. Tanken var att vi skulle tälta två nätter men så hade jag glömt bort att avbeställa hotellrummet som jag hade bokat från början + att det regnade lite så vi bestämde oss för att sova första natten i Blowing Rock, en liten turistort med ca 1000 invånare. På morgonen körde vi ca en timme, genom landsbygd där den viktigaste inkomsten verkar vara från julgransodlingar, till Laurel Springs för att få vår kanot och bli skjutsade till vår startpunkt. I Laurel Springs var också campingen där vi skulle bo belägen.

Vi packade in oss själva, barnen och en massa mat i kanoten och satte igång. En av de första sakerna vi upptäckte var att floden verkligen inte var djup – typ var 20 minut fastnade vi på någon sten eller sandbank och en av oss fick kliva ur och dra loss oss. Barnen var lätt hyperaktiva i början och förstod inte riktigt tjusningen med att sitta fast i en kanot utan möjlighet att springa runt. Jag tänkte fler än en gång att det här nog var ett jättemisstag. Men, i takt med att tiden gick började de komma in i ett annat tempo och efter 2-3 timmar halvlåg de i kanoten, armarna hängandes över kanten med händerna lätt spelandes i vattnet. Vi stannade för lunch, spanade på kossor som stod och svalkade sig i vattnet, åt beef jerky, badade och sov (ok, barnen sov, vi andra gjorde det inte).

Första dagsetappen tog 6 timmar inkl raster. Vädret växlade från lite mulet, till strålande sol, till duggregn och till sol igen. Vi såg förutom kossor även uttrar, en tvättbjörn, massor av fåglar och så klart fiskar. Vi var väldigt trötta när vi äntligen såg skylten som visade att vi hade nått vår camping och kunde kliva ur och dra upp kanoten på land.

Detta bildspel kräver JavaScript.