Mammor, valar och båtar

I söndags var det ju den svenska varianten av Mors dag och vad kunde väl passa bättre då att fira med en båttur med den här pinglan:

Ingenting hade kunnat passa bättre eftersom det är min svenska mamma som påpassligt nog hade landat i Boston dagen innan! Efter lite överläggningar med min bror tidigare under veckan kom vi fram till att brunch och afternoon tea kan vi ta någon annan gång, den här gången behövde mamma allt firas med en valskådningstur! Så vi steg på en båt i hamnen och begav oss ut från ett soligt Boston.

Efter 1,5 timmes skakig sjögång var vi framme vid Stellwagen Bank Marine Sanctuary dit valar i mängder tar sig till under sommarhalvåret för att äta upp sig.

För mig som varit på två valskådningsturer redan kom den här in på en knapp tredje plats då det inte alls var lika många valar som jag sett andra gånger och de som vi såg höll sig mest precis vid ytan och gjorde inga spektakulära hopp eller simmade precis bredvid båten. Men nu var det ju framförallt för min mamma som vi var där och hon var nöjd. Vi såg sejvalar och knölvalar och möjligtvis också en sillval.

De är enorma de här djuren och man är ganska nöjd över att befinna sig på en stor båt när de kommer simmande emot en. För mig var dock båtturen ett nästan lika stort nöje som att se valarna. Jag stod ute på däck tills jag var blå om läpparna men de var i alla fall frusna i ett leende. Doften av hav gör mig lycklig! Och att närma sig Boston igen, som lyste genom hotfulla moln… Denna vackra, vackra stad.

 

Annons

Släktträff

Sitter och kollar flygbiljetter till Charlotte, NC för Passover. Och blir på omotiverat dåligt humör. Den stora grejen för Passover är ju sedern, den traditionella måltiden som inleder den judiska påsken. Men här i diasporan så har man två seders av någon anledning och vi ska tydligen träffas i Charlotte på den andra sedern, kvällen efter den första. Naturligtvis är det inte lov i skolan utan påsklovet börjar tre dagar senare… Och det är här jag blir så fullständigt omotiverat sur, trots att jag inte bryr mig ett dugg om Passover – att mina barn ska missa tre dagar i skolan och så är vi inte ens där på den riktiga sedern!!

Men det är bara att bita ihop. Yarden firade jul, på julafton, och klagade inte alls. Så jag ska hålla tyst. Jag ser framförallt fram emot att få träffa barnens nya kusin som kommer att vara ett halvår då, men naturligtvis även min svåger och hans fru, samt min svägerska med man och barn som flyger in från Texas. Jag kommer även att le vänt och uppföra mig som den perfekta svärdottern till min svärmor, som kommer från Israel och som kommer att flyga med oss till Boston efteråt. Funderar på om jag på något sätt kan boka in mig på ett spa ett par dagar och lämna barnen med maken och svärmor? Kanske måste åka till New York? Eller jag kanske kan flyga med min svägerska tillbaka till Austin och hälsa på dem några dagar?? Det blir lätt lite väl intensivt för mig med min stora, judiska släkt…

Konstrunda genom Boston

I förra veckan var min svärfar med fru här och besökte oss, och Boston, för första gången. Jag tog med dem ut på en tur runt stan och gav dem lite smakprov av min fina stad. Det är ju inte mer än rättvist att ni också får njuta lite för när jag hade sorterat ut de mer anonyma bilderna visade det sig att det var en riktig konstrunda, håll till godo!

Public Garden. Älskar pilträden. Har alltid älskat pilträd.

Chinatown. Älskar kontrasterna i byggnadsstilar.

Chinatown. Röda lyktor och guldgula löv. Bra kombination.

Monkey See. Tillfällig konst vid Chinatown Park på the Greenway.

Ytterligare konst på the Greenway. Muralmålning av den iranske konstnären Mehdi Ghadyanloo.

Spaces of Hope.

SOS (Safety Orange Swimmers) i Fort Point Channel. Varje figur representerar 1 miljon flyktingar.

Shimmer

 

 

P-town, Cape Cod

Jag fortsätter min månadsgamla rapportering från Cape Cod. Efter att vi hade varit på stranden åkte vi in till Provincetown, eller P-town som vi insatta säger. P-town är en av de största semesterorterna på Cape Cod och är förutom centrum för valskådning också känt som ett LGBTQ-mecka – regnbågsflaggor vajar i massor över restauranger och gallerier på huvudgatan Commercial street.

Commercial street – den här gången var det mest portugisiska flaggor. Kanske hade något att göra med fotbolls-EM?

För fem år sedan besökte vi P-town för att se på valar men den här gången var planen enbart att äta middag. Jag hade satt sikte på ”The Lobster Pot” men är man ett sällskap på nio personer utan bordsbeställning en kväll i juli så kanske man inte alltid får sitt förstaval. Vi hamnade istället på restaurangen tvärs över gatan, samma restaurang som vi åt på för fem år sedan. När vi väl hade satt oss ned så kommer det in ytterligare ett ganska stort sällskap som jag snabbt klassificerade som svenskar, man blir ganska bra på att spotta olika nationaliteter när man bor utomlands. Det blev ju dessutom bekräftat när det visade sig vara en svensk familj jag känner som bor i Brookline, tillsammans med deras gäster. Världen är verkligen ganska liten ibland.

Bilderna är inte bara månadsgamla, några av dem är från 5 år tillbaka. Ganska roligt att se hur barnen har vuxit!

Min familj i P-town för fem år sedan

Ella spanar in sin första val

Och så här ser min familj ut nuförtiden

Ett helt normalt kusingäng

Blå timmen i hamnen

Race Point Beach, Cape Cod

För snart en månad sedan var ju min bror med familj här och på programmet stod bland annat en minisemester på Cape Cod. Det tar ca 2 timmar att köra till Cape Cod från Boston (såvida man inte åker på fredag eftermiddag – då kan det ta dubbelt så lång tid). Eftersom väderrapporten inte såg så lovande ut för vår helg så bestämde vi att börja med att åka till Race Point Beach allra längst ut på ”armen” som är Cape Cod.

Sagamore Bridge – här går köerna långa på fredagseftermiddagarna. När du passerat bron är du på Cape Cod

Ser ni hur Cape Cod ser ut som någon som spänner armmusklerna? Högst uppe på handryggen ligger Race Point Beach

Race Point är en väldigt vacker strand, som ligger i ett naturreservat – det är förresten de flesta av Cape Cods östra stränder, John F. Kennedy utnämnde det redan 1961. Tyvärr  är det ganska starka strömmar och blir snabbt djupt så någon vidare strand för barn var det inte. Inte blev det bättre av att man fick informationslappar om vithajar när man betalade för parkeringen… Bara två veckor tidigare sågs en vithaj attackera en säl några meter från stranden. Jag kan lova att jag inte släppte barnen med blicken en sekund de gånger de var i vattnet!

Ser ni den lila flaggan? Det är en haj på den…

Bygga sandslott och gå på långa promenader längs stranden gick dock alldeles utmärkt. Vädret var underligt, det låg en tät dimma över vattnet men solen lyckades tränga sig igenom för det mesta.

Samarbete mellan kusinerna

Vissa har inte fattat att promenera betyder att man går…

 

Vi hittade hajägg. Vi är nästan helt säkra. 

Besök och avsked

Det är ganska trevligt att inse att man inte har haft tid att blogga. Det innebär, för det mesta, att jag har haft en massa kul för mig. I veckan har det inneburit besök från Sverige. Från min bästa vän och mina gudsöner. En gång i tiden tror jag att tanken var att killarna skulle få den internationella delen från sin gudfar, som är sydafrikan, men jag såg ju till att flytta utomlands ganska tidigt i deras liv medan gudfar bodde i Sverige så det blev lite ombytta roller. Nu bor vi dock båda utanför Sverige.  Det innebär tyvärr att jag inte sett så mycket av deras uppväxt och inte känner dem så väl som jag hade önskat. Därför var det extra kul att de kom hit och bodde hos oss och att jag hade ledigt och kunde hänga med dem så mycket.

För killarna var det första besöket i USA och för Kicki var det första gången i Boston. Vi har haft fullspäckat program – från att äta hamburgare, via lämna barn vid en riktig amerikansk skolbuss som man ser på film, till strandbesök och guidad tur i Boston. Mina barn har varit på läger på dagarna och jag tror att det var ett bra val eftersom jag kunde ge odelad uppmärksamhet till gästerna dagtid. På kvällarna har vi ätit middag tillsammans hela gänget (och ägnat oss åt att utmana varandra i att äta starka såser…).  Igår morse fortsatte de till New York. Och medan Kicki hade lite tårar i ögonen över att det är iaf ett år tills nästa gång vi ses så lät jag ungefär som att de skulle ta bussen in till stan. Helt klart en överlevnadsinstinkt som utlandssvensk, att i största möjliga mån stänga av alla känslor vid avsked. Man skulle fullständigt gå under annars. Den här gången har jag dessutom 2.6 kg svenskt godis att tröstäta…