Mammor, valar och båtar

I söndags var det ju den svenska varianten av Mors dag och vad kunde väl passa bättre då att fira med en båttur med den här pinglan:

IMG_9518

Ingenting hade kunnat passa bättre eftersom det är min svenska mamma som påpassligt nog hade landat i Boston dagen innan! Efter lite överläggningar med min bror tidigare under veckan kom vi fram till att brunch och afternoon tea kan vi ta någon annan gång, den här gången behövde mamma allt firas med en valskådningstur! Så vi steg på en båt i hamnen och begav oss ut från ett soligt Boston.

IMG_9519

Efter 1,5 timmes skakig sjögång var vi framme vid Stellwagen Bank Marine Sanctuary dit valar i mängder tar sig till under sommarhalvåret för att äta upp sig.

För mig som varit på två valskådningsturer redan kom den här in på en knapp tredje plats då det inte alls var lika många valar som jag sett andra gånger och de som vi såg höll sig mest precis vid ytan och gjorde inga spektakulära hopp eller simmade precis bredvid båten. Men nu var det ju framförallt för min mamma som vi var där och hon var nöjd. Vi såg sejvalar och knölvalar och möjligtvis också en sillval.

IMG_9531

IMG_9532

De är enorma de här djuren och man är ganska nöjd över att befinna sig på en stor båt när de kommer simmande emot en. För mig var dock båtturen ett nästan lika stort nöje som att se valarna. Jag stod ute på däck tills jag var blå om läpparna men de var i alla fall frusna i ett leende. Doften av hav gör mig lycklig! Och att närma sig Boston igen, som lyste genom hotfulla moln… Denna vackra, vackra stad.

IMG_9567

IMG_9573

IMG_9577

 

Annonser

Jag har fått jobb!

För två veckor sedan fick jag ett meddelande på LinkedIn – ett svenskt företag som sökte personal i Boston, skulle jag vara intresserad av någon av positionerna kanske? Jag och den svenska chefen hade en gemensam kontakt så troligtvis hoppade mitt namn upp högt pga det när han sökte efter analytiker i Boston. Företaget är svenskt och sysslar med varumärkesskydd på nätet, något jag inte jobbat direkt med men nosat lite på i utkanterna när jag jobbade på eBay. Vi bokade in en Skypeintervju veckan efter, jag ville höra mer om företaget, jobbet och branschen och de ville så klart kolla in vem jag är.

Intervjuer är alltid en nervpärs men jag kände mig kolugn – de hade ju hört av sig till mig så jag kände att jag hade ett bra utgångsläge. Som om inte det var tillräckligt så skulle jag prata med en svensk, på svenska! Vad kan gå fel liksom?? På måndagen insåg jag att jag kanske måste vara lite förberedd så jag googlade (på svenska) anställningsintervjufrågor… Man kanske frågar saker i Sverige nuförtiden som jag inte känner till, jag har inte haft en intervju på svenska på säkert 15 år.

Intervjun gick bra, personerna jag pratade med kändes genuint trevliga och vettiga. Dagen efter hade jag ett möte på Bostonkontoret, de öppnade här för ett halvår sedan och om jag skulle bli den tredje anställda i Nordamerika så var det viktigt att känna att kemin stämde. Även det kändes bra och efter några fler Skypesamtal med Sverige skrev jag igår på kontraktet. Efter att i hela mitt arbetsliv jobbat för amerikanska företag, utanför USA, så blir det nu ett svenskt företag i USA. Jag börjar jobba redan på måndag, halvtid första veckan för att gå upp till heltid så snart jag har barnpassning på eftermiddgarna i ordning. Det känns verkligen superkul och jag ser fram emot att få börja nu!

 

St Patrick’s Day parade

Boston sägs vara USAs mest irländska stad, ca 20% av befolkningen uppger att de har irländsk bakgrund. St Patrick’s Day är därför en rätt stor grej här och det kulminerar i paraden som går genom Southie, en klassisk arbetarstadsdel med starka irländska rötter.  Vi tog shuttlebussen från South Station (de hade stängt av tunnelbanestationerna längs paradvägen, för att minska kaoset antar jag) med mängder av glada, grönklädda människor och hittade en bra plats längs paradvägen, Barnen samlade på sig godis och halsband som paraddeltagarna kastade ut till publiken. Tyvärr var det svinkallt och blåsigt så trots långkalsoner, fleece och dunjacka gav vi upp efter en timma men vi hann se alla klassiska blåsorkestrar, skönhetsmissar, revolutionsnördar och, så klart, Ghostbusters.

IMG_8652
IMG_8674
IMG_8675
IMG_8658
IMG_8664
IMG_8668
IMG_8670
IMG_8671

Segerparad

Efter att Patriots hade vunnit SuperBowl för femte gången utlovade Bostons borgmästare snabbt att det skulle hållas segerparad två dagar efteråt. Att prognosen utlovade snö och regn gjorde ingenting, hellre det än att spelarna hunnit åka på semester. Så på tisdag förmiddag (för två veckor sedan) bylsade jag på mig långkalsoner, vattentäta skor och gav mig ned på stan. Tågen var proppfulla med glada människor, Bostons polis beräknade att ca 1 miljon människor kantade gatorna längs med paradvägen. Det var en härlig stämning, trots vädret. Det sjöngs och ropades. Jag var på plats ungefär en timme innan spelarna dök upp och det var fullt ös hela tiden. Och när väl the Duck Boats kom så visste jublet inga gränser. Det är ingen tvekan om att Boston är en stad för sportfans.

img_8127
En timme innan paraden dykte upp såg det ut så här. Inte många som brydde sig om att det var regnblandat snö.
img_8150
Jodå, det fanns de som valde att gå utan tröja också. Alltid.
img_8156
Här kommer ägarbussen, undrar hur mycket de tjänade på att vinna SuperBowl?
img_8192
Så kom Brady. Och som det jublades…

Superbowl Sunday

I söndags var det dags för Super Bowl, den femtioförsta i ordningen och den tredje för mig. Förra året satt vi bänkade framför en laptop och hade en öl att dela på. I år hade vi förberett oss lite mer – det var ju faktiskt New England Patriots, vårt hemmalag, som spelade. Boston är en sportstad, vi har lag i de fyra stora sporterna (football, basket, hockey och baseball) och folk är engagerade. Väldgit engagaerade. Vartenda mail och utskick från skolan veckan innan avslutades t ex med ett ”Go Pats!”, i skyltfönster kunde man se flaggor och på Trader Joe’s hade man så klart laddat upp med alla tillbehör man behöver. Jag handlade på lördagen och då kunde man prova öl, ost, nachos och dipp. Lite oamerikanska är vi fortfarande så vi tyckte att det var helt ok att äta morots- och linssoppa till middag och snacksa på rostad blomkål med tahini men det fanns så klart nachos, guacamole, salsa och öl. Ella hade till och med gjort chokladbollar till oss.

img_8106

img_8107

img_8109

Grannarna kom över till oss och kollade fram till halvtidsshowen, de har lite mindre barn än oss så de behövde läggas. Våra barn kollade halvtidsshowen med Lady Gaga, ett klart lyft från förra årets Coldplay men inte lika kul som Katy Perry’s dansande hajar året innan dess. I tredje kvarten gick våra barn och la sig, Atlanta Falcons hade tagit en ordentlig ledning och chansen till vinst kändes bortblåst. Barnen var besvikna och det kändes lite som presidentvalet igen (med betydligt mindre betydelse) då barnen var peppade och övertygade att Hillary skulle vinna… När jag kom ned från barnens rum var ställningen 28-3 till Falcons, och även om man (jag) inte vet något om amerikansk fotboll så fattar man (jag) att hoppet är i stort sett  förlorat med 5 minuter kvar av tredje kvarten (de spelar 4*15 min). Patriots grejar en touchdown i sista minutrarna av tredje kvarten men fortfarande är ställningen 28-9 och det ser mörkt ut. Men så i fjärde kvarten visar Tom Brady varför han räknas som NFLs bästa quarter back. Han passningar är klockrena, han läser spelet och Patriots öser på. Med åtta minuter kvar står det 28-20 och en minut innan sluttid utjämnar de till 28-28. Vi, som är fullständigt ointresserade av football skriker av glädje! För första gången i Super Bowls historia går matchen till förlängning och då är det sudden death som gäller. Patriots hade tur och vann slantsinglingen och fick börja. 4 minuter senare gjorde de en touchdown, Patriots och Tom Brady vann sin femte Super Bowl. Jag hade förvandlats till ett stort fan under de sista 15 minutrarna och kände en enorm stolthet. Barnen var överlyckliga när jag berättade för dem dagen efter och Bostons borgmästare utlovade en segerparad – men den får ni höra om en annan gång.

img_8114

This is what democracy looks like…

I lördags firade vi ettårsjubileum i USA. Jag kommer att försöka skriva en liten reflektion över det så småningom men det här inlägget blir istället om den historiska händelse jag delade med miljoner andra amerikaner på samma dag. Japp, Women’s March, i mitt fall i Boston. På morgonen, när jag kollade tider och talare, såg jag att polisen förberedde sig för uppåt 75.000 människor. Det skulle bli trångt helt enkelt. När jag kollar nu så uppges det siffror på 150-200.000. Det är nästan 5% av stor-Bostons invånare.

Barnen var på ett värdelöst humör, framförallt Eitan. Han var nog mest sur över att missa värdefull iPad-tid som helgerna annars är till för. Jag försökte förklara för de hur viktigt det är att stå upp för alla människors lika rättigheter men det är inget som går hem hos en 6-åring. Ella verkade vara lite mer engagerad men tal som drog ut på tiden, som vi dessutom stod för långt bort från för att höra, gjorde väntan på att få marschera näst intill outhärdlig (och då mutade vi dem till och med med Cola…). Det var iofs kul att titta på alla roliga skyltar, och det var fint väder och jag informerade dem surt att en dag kommer de att skryta för sina barn att de minsann var där, den där dagen!

Om man inte hade varit tvungen att slösa energi på jobbiga barn hade man kunnat njuta fullständigt av en uppvisning av demokrati. Jag älskade alla hemmagjorda skyltar med den ena slagkraftiga texten efter den andra. Folk var glada och trevliga, det sjöngs och ropades slagord och jag kommer fortfarande på mig själv med att gå och sjunga till mig själv ”this is what democracy looks like”. Kyrkklockorna på kyrkan bredvid parken spelade ”America the Beautiful” och Senator Elizabeth Warren sa ”We will not build a stupid wall. Not on our watch.”. Jag är glad att jag var där, det hade känts snopet att ha missat en sådan historisk händelse när vi bor så nära. Nu hoppas jag bara att det kommer att hålla i sig, kämpaglöden och tron på att vi tillsammans är starka. För det är vi.

img_8039

img_8041

img_8042

img_8048

img_8047

img_8059

MLK Day

I måndags var det helgdag pga Martin Luther King Day och både barn och make var lediga (maken var inte helt övertygad så han var på väg till jobbet tills jag läste högt för honom från BUs hemsida att det var en av tolv dagar som BU-anställda har betald ledighet på). Vi började dagen extremt lugnt – barnen var ute och lekte på gården/tittade på TV, jag läste bok och Y smygjobbade lite hemifrån. Jag hade en plan att ta med familjen till Faneuil Hall och se på min idol, Senator Elizabeth Warren, och lite andra politiker protestera mot Republikanernas planer att dekonstruera Obamacare men fick inte någon större respons.

Istället samlade jag ihop familjen till en eftermiddagstur till Frog Pond i Boston Common för att åka skridskor. Vi åkte skridskor två gånger förra året men det var premiär för oss i år. Ella var helfokuserad och grejade det finfint. Eitan däremot såg att Ella var bättre och bröt därför ihop ganska snabbt eftersom han var ”sämst i hela världen på att åka skridskor”. Första tanken var så klart ”otacksamma unge, här har jag betalat 6 USD för att du ska få åka skridskor och så bryter du ihop för att din storasyster är bättre än dig…” men som den goda förälder jag är så bet jag ihop och hyrde en säl istället. Det är alltså ett stor plastsäl med handtag som man styr framför sig för att kunna hålla balansen lite lättare. Väl investerade 10 USD. Plötsligt var han kung istället och körde okontrollerat runt banan i högsta fart medan jag kom åkandes efter och försökte styra undan från de värsta kollisionerna. Vid skymningen tändes den färgglada trädbelysningen och vi åt varmkorv bredvid rinken. Och just då kändes det så himla fint men i ärlighetens namn får jag erkänna att det här med att åka skridskor är rätt trist faktiskt, precis som jag tyckte när vi åkte på skolgympan i högstadiet. Jag vet fortfarande inte hur man stannar på annat sätt än att köra rätt in i sargen. Nä, tacka vet jag att titta på hockey.

img_7981
Eitan och attacksälen

img_7984

img_7987

img_7995

img_8003

Igår fick jag en tillsägelse från min son att vi minsann inte hade firat Martin Luther King. Jag försökte förklara för honom att det är något vi ska göra varje dag genom att behandla alla människor lika, oavsett hudfärg men han var inte övertygad. Istället fick jag sätta mig med honom och göra en  ”bok” om MLK, dvs jag fick skriva namnet och sedan skötte Eitan resten. Så här fint blev det:

img_8013

img_8016

Swedish Yuletide

Igår var jag på SWEA Bostons julmarknad, ”Swedish Yuletide”, och jobbade. Stod i entrén med en sån där liten klickräknare och kollade människors stämplar som de fick när de betalade. Viktigt jobb med andra ord.

Hur som helst, den här julmarknaden är en rätt stor grej, den firade 30-årsjubileum i år och stället var knökfullt. Svenska skolans elever med förstärkning av lite au-pairer hade två luciatåg under dagen, elever från Berklee College of Music sjöng och spelade (mina barn tyckte det var extra kul eftersom deras barnvakt var en av sångerskorna). Det såldes tomtar, prinsesstårta, träskor, våfflor, böcker, flaggor, etc, etc. Vi som jobbade fick IKEA-köttbullar, potatismos och lingonsylt till lunch. Jag var så överväldigad av allt svenskt som såldes att jag inte köpte någonting alls, görutom våfflor till barnen som var där i några timmar tillsammans med maken och gjorde smällkarameller och julgranspynt.

img_7629
Maffigt luciatåg
img_7637
Delar av godisutbudet. Men Swedish fish är inte svenskt godis.
img_7639
Vet inte hur det här ska tolkas. Det låter inte så positivt…

Tips i Advent: Go High

Tänkte att jag skulle göra något slags tema här på bloggen under December, mest för att få ändan ur och blogga lite mer. Kanske som en adventskalender med ett blogginlägg om dagen men det vet jag ju hur det kommer att gå… Jag har ju t ex redan missat tre dagar. Men jag ger inte upp så lätt, jag tänker lova lite inlägg där jag tipsar om saker. Saker jag gillar. Inom alla möjliga områden.

Först ut är ”Go High”. Inte som i ”When they go low, we go high”, även om det är ett himla bra tips, utan mer som i ett allmänt turisttips. Jag är väldigt förtjust i att titta på kartor, ha koll på var vi är och inte gå vilse var jag än befinner mig. Men ibland räcker det inte med kartor, ibland vill man få en bättre översikt och det är då man ser till att ta sig uppåt. Empire State Building, Space Needle, Kaknästornet, you name it – jag har antagligen varit där… I Boston är det Skywalk Observatory i Prudential Center som gäller. Jag var där när jag besökte Boston för 20 år sedan och första veckan vi bodde här tog jag med mig barnen 50 våningar upp över Boston. Vi kunde peka ut flygplatsen, vårt hus, pappas jobb och andra viktiga sevärdheter. I Boston har de också en utställning om hur viktig del immigranterna har spelat för Bostons historia, lite extra trevligt när man själv just flyttat. Eitan pekar fortfarande då och då på ”huset med 50 våningar” och vi ser det till och med när vi går till skolan.  Ta och åk upp i ett torn nu!

img_0518

img_0519

img_0521

img_0522

Höst

Lång frånvaro igen. Vi har haft fullt upp, barnen hade tre dagars lov förra veckan och sedan kom svärmor på en snabbvisit så jag har inte haft så mycket tid att sitta framför datorn. Just nu är mamma på väg hit, landar ikväll så jag har en känsla att det kommer bli lite datortid ett tag framöver. Men vi har det bra. Hösten är över oss, just den här veckan är det lite varmare men förra veckan var temperaturerna nere på enkelsiffrigt på morgnarna för första gången. Gula löv täcker trottoarerna och färgerna sprakar i träden. Förhoppningsvis hinner jag skriva lite under veckan med om inte så ser jag till att bygga på listan av inlägg som jag någon gång ska skriva…

img_6786
Vår lokala Farmer’s Market
img_6795
Public Garden i centrala Boston. Alltid lika vackert. 
img_6796
En liten gränd i Beacon Hill.
img_6801
Eitan och Dracula

img_6812

img_6813