Eitan och skolan

Det här med att flytta till ett nytt land där man inte kan språket och kulturen är en rätt stor omställning, det vet jag av egen erfarenhet. Är man knappt 6 år och har bott hela sitt liv på ett och samma ställe är det mer eller mindre ett trauma. Vi märkte det redan innan vi flyttade, Eitan var orolig och osäker över vad som skulle hända iom flytten. Han var utagerande på dagis och lyssnade inte på fröknarna och sågs som bråkig. Jag och Y träffade en barnpsykolog ett par gånger för att få lite tips om hur vi skulle kunna hjälpa honom.

När vi flyttade till USA hade inte Eitan börjat läsa än, på något språk. Han kunde skriva sitt namn på hebreiska och svenska men det var allt. I motsats till Ella hade han heller inte visat det minsta intresse för att lära sig bokstäver, läsa och skriva. Väl i kindergarten började det jobbas med alfabetet men det var ganska motvilligt från hans sida. Vi försökte inte pusha honom på något sätt eftersom vi ansåg att det var fullt tillräckligt för honom att försöka lära sig att förstå och prata engelska samt att börja förstå de sociala och kulturella koderna.

Även om språket kom rätt snabbt så har det varit en kämpig period, för honom och oss runt omkring honom. Han har satt sig på tvären allt som oftast och vägrat följa instruktioner, lyssna på lärare osv. Men all cred till skolan som är helt fantastisk. Eitan kan lätt uppfattas som en framåt och självsäker kille men han är också superkänslig och har svårt för förändringar. Med det beteende som han haft sedan vi flyttade hit skulle han direkt ha klassats som ett problembarn i Israel men här har det aldrig varit en issue. Både hans kindergartenfröken och hans nuvarande fröken är underbara – testar olika strategier för att se vad som fungerar för honom, låter mig veta vad som händer och ser honom för vad han är. Han tycker t ex att det är jobbigt varje gång de ska gå till musiksalen, eller att ha spanska med en annan lärare tre gånger i veckan. Så vid en av veckans två musiklektioner får han istället ha en timme själv hos skolans counselor (vars rum ligger mittemot hans klassrum) där de spelar spel, ritar och leker. Eitan älskar att få den där fulla uppmärksamheten. Och en av spanskalektionerna har bytts ut mot en trumlektion, också den själv med en lärare. Han har från början haft extra engelskalektioner dagligen med en hebreisktalande lärare och hon har varit en stor trygghet för honom eftersom han inte bara kunnar göra sig förstådd språkligt utan även kulturellt. Säga vad man vill, men det skiljer en hel del mellan den amerikanska och den israeliska kulturen, på gott och på ont.

I mina och Ys ögon är den här skolan Eitans ”räddning”, han är en speciell kille och här blir han sedd och accepterad för vad han är. I Israel är klasserna nästan dubbelt så stora som här (i Ellas första klass var de 36 elever på en lärare, i Eitans klass är de 20 elever på en lärare och en hjälplärare) och där finns inte resurserna för så mycket individualitet. Här känner jag att all personal är engagerad och Eitan är en social kille så han känner alla – skolan har två rektorer som varje morgon och eftermiddag står utanför skolan och hälsar och snackar med elever och föräldrar och de vet förstås vem Eitan är, det ges high fives till gympaläraren, fritidspedagoger osv.

Även om det fortfarande inte alltid är lätt för honom så har han gjort enorma framsteg. I höstas kunde han fortfarande inte läsa men de senaste månaderna har det lossnat rejält och hans fröken berättade för mig att han nu kommit ikapp och ligger på den läsnivå man har satt upp som mål för ettor i Massachusetts. Hon hade tagit upp honom som success story på deras senaste skolkonferens. Jag är så vansinnigt stolt över honom och så tacksam över all personal på vår skola som gjort den här resan så smärtfri som möjligt. Nu är det upp till mig och maken att hålla igång hans andra två språk för för Eitan har engelskan tagit över fullständigt.

IMG_8594
I måndags var vi föräldrar inbjudna till klassen för att läsa tillsammans med våra barn en halvtimme på morgonen. 
IMG_8595
Hur man får sin höggravida fröken att börja gråta på enklaste sätt – skriv ett födelsedagskort själv! Hela klassen hade gjort ett gemensamt kort men Eitan tyckte inte att det var tillräckligt. Djuret är en humla, skolans maskot. 
Annonser

Vinterstormen Stella

I tisdags var det dags för årets fjärde snow day, vinterstormen Stella förväntades lamslå nordöstra USA med snö och hårda vindar. På måndag eftermiddag, efter att jag hade fått meddelandet att skolorna skulle vara stängda, laddade jag och barnen upp med ett besök till biblioteket och sedan vidare till mataffären. I affären var det nära kaos, packat med folk och tomma hyllor här och där. Kassakön ringlade sig ända in till mejeriavdelningen, och vi vet alla att den alltid är längst in affären!

IMG_8596
Inte många paprikor kvar, vi var nog inte de enda som lagade en chili. Sorry för väldigt suddigt foto…
IMG_8597
Här står jag och köar vid mjölkhyllan

På tisdag morgon när jag vaknade föll snön lätt men framåt 10-tiden var det stora flingor som vräkte ned. Då det var nollgradigt var snön våt och tung så det såg inte ut som att det hade fallit så mycket, kanske 10-15 cm när det slutade snöa på eftermiddagen. Framåt kvällen regnade det och med minusgrader på natten blev gatorna snabbt isiga. I Boston var även onsdagen en snow day men i Brookline nöjde man sig med att låta skolorna börja två timmar senare. Mycket av snön ligger fortfarande kvar.

IMG_8601

IMG_8605
Efter en halvtimmes lek i blötsnön var inte ett klädesplagg torrt

Vi hade iaf en riktigt mysig dag, jag och barnen (maken har promenadavstånd till jobbet så han valde att gå till kontoret istället för att stanna hemma). Vi läste, tittade på film och bakade bullar. Tomatsoppa och toast till lunch och en chili con carne till middag kändes helt rätt i snöstormen. Jag var väl förberedd för ev strömavbrott som det varnats för pga kraftiga vindar men vi kom undan lätt och hörde inte till de 50.000 Massachusettsbor som drabbades.

IMG_8626
Eitan var riktigt nöjd med snöhögen bakom skolan. Han har redan bestämt att vi ska leka där på påsklovet.

Pulka

Efter snöstormen på lördagen vaknade vi i söndags upp till ett riktigt vinterlandskap. Kallt (-12°C), sol från klarblå himmel och gnistrande snö. Ella gav sig ut med grannkillarna redan vid niotiden medan vi andra väntade på att det skulle bli lite varmare. Vid elva bestämde vi oss för att ta oss ut till pulkabacken. Vi har en ultimat backe ca 10 minuters uppförsbacke hemifrån så efter att ha satt på oss alla kläder och lånat ihop pulkor till hela familjen promenerade vi dit.

img_7898
Ni ser, det lutar ganska bra!

Vi var inte ensamma direkt men det var inte alls så mycket folk som jag hade befarat, kylan gjorde nog sitt. Jag noterade att nästan alla föräldrar stod och tittade på men vi kastade oss på pulkorna allihop och jag vill gärna tro att vi inspirerade för ganska snart var det fullt med föräldrar i backen med (de kanske bara hade tagit en kort paus…). Det var så himla kul, maken filmade mig och Eitan när vi åkte tillsammans och man hör verkligen vilket hysteriskt, lyckligt skratt jag har.

img_7911

img_7914

img_7918
Gott om SKRATTrynkor!!
img_7928
Avslutade med lite snöänglar och kullerbyttor

Även om backen är perfekt lutad, lång och bred så finns det några träd i slutet av backen som man får hålla sig borta från. Vi klarade oss bra men jag blev vittne till två krasher när folk dundrade in i ett träd med ryggen före. En ca 12-årig tjej tappade både luften och sina glasögon men hämtade sig snabbt och jag följde henne upp till toppen och såg att hon var ok och kunde ta sig hem (hon bodde precis bredvid backen så hennes föräldrar var inte ute). Nästa krasch var en tjej i 20-årsåldern och jag stod precis så att jag såg henne dundra in i trädet, det såg riktigt läskigt ut. Hon var svimfärdig av smärtan (svanskotan, aj!) men eftersom vi bor i ett område som krylllar av läkare, även i pulkabacken, så fick hon snabbt en undersökning och ett konstaterande att hon var ok i stort.

 

Äntligen snöstorm!

Många svenskar gillar att fly det svenska vintervädret för varmare breddgrader. Få lite sol och värme. För mig har värme dock aldrig varit mitt element, är inte typen som gillar att ligga och steka på en strand, mig hittar man oftast i vattnet där det är lite svalare. Lite ironiskt då att jag skulle hamna i Israel i så många år. Sure, det är väldigt praktiskt att ha barn i ett land där de har shorts, t-shirt och sandaler halva året och man aldrig behöver kämpa med overaller, borttappade vantar och frusna nästippar. Så jag är tacksam att det bara är nu, när barnen själva klär på sig (om än med ett jäkla tjatande från oss), som vi bor i ett klimat med riktig vinter.

I helgen kom stormen Helena på besök till stora delar av östra USA. På morgonen var marken bar och 24 timmar senare hade nästan 20 cm snö fallit hos oss. Temperaturen låg runt -8 grader Celsius och snön föll och föll. Vi hade inga planer för helgen utan höll oss runt huset hela dagen. Barnen lekte med grannarna på gården och jag travade glatt iväg till affären för att få pulsa i snö och njuta!! Många affärer hade skyltar på sina dörrar med tidigarelagda stängningstider pga stormen. Alla som inte behövde ta sig ut höll sig hemma och gatorna fylldes av plogbilar och snöskottare istället. Hemma dracks det varm choklad, lästes böcker under filtar i soffan och ojades över hur mycket snö det var på grillen på baksidan. Tyvärr ska det regna både imorgon och i övermorgon men det lär komma mer snö framöver.

img_7885

img_7891

img_7892

 

Helgrapport

Åkte på något virus i slutet på veckan med halsont och en bedövande trötthet som följd. Kände att det började krypa på redan på torsdag eftermiddag men tog en tupplur på eftermiddagen så att jag skulle orka gå ut på en avskedsmiddag för en svensk kompis. Trevlig middag av tråkig anledning, det är något visst med att få byta några ord på svenska på väg till och från skolan på nästan daglig basis. Och i januari sticker den andra svenska familjen på skolan så då blir jag ensam svensk vid hämtningarna och får nöja mig med engelska och hebreiska.

På fredag var det -16 grader på morgonen, med vindfaktorn -26 grader, så barnen blev ordentligt påbylsade och jag skippade morgonpromenaden. Precis innan hämtning fick vi ett mail från skoldistriktet som meddelade att det fanns en vild, aggressiv coyote (prärievarg?) i krokarna och att man skulle ta det försiktigt och inte närma sig den om man såg den. Det går vilt till här i Brookline. Ella var lite skrajsen på vägen hem men det enda vi såg var de gamla vanliga kalkonerna. Vi tillbringade eftermiddagen i köket (jag) och hos grannarna (barnen) så det var väl inte mer än rätt att jag försåg grannarna med både linssoppa, pizza och muffins.

Hela natten mot lördagen snöade det och vädret slog om till nollgradigt så säsongens första snögubbe tillverkades ute på gården. Min plan att åka skridskor ändrades eftersom det började regna på eftermiddagen och jag var dödstrött. Vi hängde i soffan, jag plöjde Curtis Sittenfelds ”Eligible” och de andra tittade på film/spelade Minecraft/skrev vetenskapliga artiklar…

img_7675 img_7679

På söndagen hade vädret återigen slagit om, nu var det plötsligt 15 grader varmt och de enda spåren av lördagens snögubbe var en morot och ett par grenar på marken. Grannkillen hade 6-årskalas och vi sjöng för honom på 6 språk (engelska, hebreiska, spanska, svenska, kinesiska och arabiska). Japanerna hävdade bestämt att man sjunger Happy Birthday på engelska i Japan så vi fick inget prov på någon japansk variant.

img_7689

Thanksgiving

Det är så många ”första” för oss i år. I veckan var det dags för vår första Thanksgiving. I skolan har Eitan tillverkat diverse konstverk som visar vad han är tacksam över på löpande band. Ella vet allt om pilgrimmerna, Mayflower och att man måste lägga fiskar på majsplantorna för att de ska överleva (I know, inte saker som jag lärde mig i trean direkt).

img_7431
Living on the edge. Ett par vilda kalkoner promenerar förbi utanför vårt hus dagen innan Thanksgiving. De överlevde, idag såg jag fyra stycken.
img_7456
Saker min son är tacksam över. Jag är rätt tacksam över honom.

Mitt jobb var så klart att fixa en Thanksgiving middag med allt vad det innebär. Man har ju sett och läst en del om Thanksgiving i sina dar.  Hur svårt kan det vara? Inte lätt visade det sig. Jag Pinterestade så klart för hitta alla recept. En återkommande sak var planeringslistorna, man måste tydligen tänka igenom det här med Thanksgiving en del. T ex ska man inte försöka att köpa en kalkon kvällen innan. De enda som finns kvar är ekologiskt uppvuxna, troligen handmatade, kalkoner som kostar 60USD. Men, helstekt kyckling är ju ändå mycket godare. Dessutom kan det vara bra att veta att alla affärer är stängda på Thanksgiving day så allt som behövs måste vara handlat kvällen innan.

Egentligen spelade det ju inte så stor roll, det var ju bara vi, min svärfar och fru som skulle äta. Och så en colombiansk kollega till maken som bjöds in eftersom han annars skulle vara själv. Nu visade det sig att det var hans sjunde Thanksgiving i USA men han var snäll och trevlig och hävdade att han ändå hade ätit tills han förbannade sig själv i slutet av kvällen. Jag fick tillbringa en hel dag i köket medan familjen höll sig undan och det är faktiskt en roll som jag verkligen gillar. Högst otippat glömde jag att fota under middagen men jag lovar att det fanns helstekt kalkon kyckling, gravy och cranberry sauce, det fanns potatismos med obscena mängder ost i, brysselkål med bakon, butternut squash soup och pumpkin pie. Vi hade en jättetrevlig middag och alla berättade vi om vad vi var tacksamma för. Vi nämnde knappt Trump, däremot diskuterade vi ganska mycket om Colombias fredsplan.  Nästa år tänker jag dock försöka bjuda in mig till en riktig amerikansk Thanksgiving så jag kan jämföra med min.

Goda grannar

Ordningen är återställd och efter åtta dagar är maken tillbaka hemma. Han var klart efterlängtad. Jag gick igenom ganska många känslolägen – första dagarna var det ganska skönt att vara själv (ett par timmar på kvällen efter att barnen somnat alltså), sedan var jag less och irriterad på att han inte var här och till slut var det bara ren och skär saknad. Värst var nog när jag hade drömt att jag hade ett förhållande med Sean Penn, skrämmande på så många sätt! 🙂 Men nu är allt som det ska vara igen.

När man plötsligt är själv med barnen och inte har någon familj i närheten som kan hjälpa till så är det rätt skönt att ha goda grannar. För ca 3 månader flyttade en israelisk familj in vägg-i-vägg med oss och från första början så har vi haft en jättebra relation med dem. De har två barn som är lite yngre än våra, mellan Eitan och deras son är bara ett halvårs skillnad och deras 3,5-åriga dotter har Ella som sin stora idol och Ella tycker att det är rätt roligt att få vara ”storasyster”.

Barnen känner sig som hemma hos varandra och går i stort sett fritt mellan lägenheterna. I förrgår bjöds vi in på middag till dem. Igår bakade jag pizza till allihop. Idag åkte jag och mamman och storhandlade mat tillsammans, deras son var här i 2 timmar efter skolan medan mamman och dottern var iväg på någon aktivitet och sedan var alla barnen inne hos grannarna medan jag fick tid att laga mat i fred. Att gå över för att låna någon matvara som saknas är mer regel än undantag. Precis en sådan relation som är guld värd när man bor långt ifrån sitt gamla sociala nätverk.

Not a swing state

Så mycket handlar om politik just nu här i USA. Tre dagar kvar till presidentvalet och det är ett tajt race. Mycket handlar om ”the swing states”, de stater där vem som helst kan vinna.

Igår morse hamnade jag i en politisk diskussion med två föräldrar i skolan. Den ena sa att hon antagligen var den enda i Brookline som röstat på Trump. Den andra sa att han inte tänkte rösta alls. Jag var lite upprörd först men sedan insåg jag att det spelar ingen större roll i Massachusetts, det är inte direkt någon tvekan om vem som tar hem vinsten här. Via Linnea i USA hittade jag statistiken nedan, känns bra att bo i MA. USA däremot är en annan sak…

 

screenshot-1

 

 

Michael Moore i tvättstugan

Igår var jag med två kompisar och såg ”Michael Moore in Trumpland” på Coolidge Corner Theatre här i Brookline. Biografen är en liten, klassisk independent-bio och det var faktiskt premiär för mig där. Min kompis hade fått tag på biljetter till visningen av denna nya film, som filmades för tre veckor sedan, och som grädde på moset hölls en Q&A med Michael Moore över FaceTime efter filmen. Filmen är mer eller mindre en hyllning till Hillary Clinton och det går hem i superliberala Brookline. Att vi dessutom alla fick Michael Moores telefonnummer när de ringde upp honom på FaceTime var en bonus (jag kommer självklart att ringa honom jätteofta…). När han väl svarade så visade det sig att han hade smugit undan i tvättstugan i byggnaden där han bor, han höll nämligen på att visa filmen för sina grannar också. Sånt känns ju lite roligt, inte för att Michael Moore är någon cool filmstjärna men det kändes rätt intimt och coolt att få se honom sitta i sin tvättstuga och prata med oss 400 personer i publiken. Hur som helst var han på ett strålande humör och uppmanade oss alla att sprida filmen till vänner och bekanta. Även fast få av er läsare kan rösta i presidentvalet så lägger jag upp en trailer. Man kan köpa filmen på Amazon el iTunes för 5 USD om man vill.

img_7208

img_7205

Halloween

Så har vi varit med om vår första Halloween i USA. Barnen hade sett fram emot detta i veckor. De visste ju inte riktigt vad de kunde förvänta sig men det har varit långa listor över vad som ska inhandlas/göras/pyntas… Gårdens barn fick först ta en sväng på en uppvärmningsrunda på ålderdomshemmet bredvid på eftermiddagen innan det var dags för den riktiga turen i skymningen.

I vårt område finns det ett ställe man går till för trick or treat – Beals street. En gata med stora tjusiga trähus som sedan några år tillbaka är avstängd för bilar på Halloween. Gatan där John F. Kennedy föddes och tillbringade sina första år på. När vi kom dit vid halv sex var det inte så mycket folk men när vi promenerade hemåt vid sju, med påsarna fyllda med godis, var trängseln enorm. Vissa hur var lätt, smakfyllt pyntade medan andra hade gått all-in och hade stora lasershower på gräsmattan.

Barnen kom hem med över hundra godisbitar och var så klart sjukt nöjda. Nu ser vi fram emot de julpyntade husen!

img_7114img_7115

img_7117
Vi var ute med en katt (jackan togs av när hon var lite mer uppvärmd) och en obestämd Star Wars-robot. 

img_7127

img_7124
Utanför Kennedys hus stod blodiga park rangers och Captain America och delade ut filmisar med Kennedy-familjen. Jag fick en med Ethel och en med Ted!

img_7125

img_7136

img_7142

img_7145

img_7161

img_7159
Värdelöst kort men ville visa hur mycket människort som var ute. 
img_7166
Eitans skörd kategoriseras och räknas.