Släktträff

Sitter och kollar flygbiljetter till Charlotte, NC för Passover. Och blir på omotiverat dåligt humör. Den stora grejen för Passover är ju sedern, den traditionella måltiden som inleder den judiska påsken. Men här i diasporan så har man två seders av någon anledning och vi ska tydligen träffas i Charlotte på den andra sedern, kvällen efter den första. Naturligtvis är det inte lov i skolan utan påsklovet börjar tre dagar senare… Och det är här jag blir så fullständigt omotiverat sur, trots att jag inte bryr mig ett dugg om Passover – att mina barn ska missa tre dagar i skolan och så är vi inte ens där på den riktiga sedern!!

Men det är bara att bita ihop. Yarden firade jul, på julafton, och klagade inte alls. Så jag ska hålla tyst. Jag ser framförallt fram emot att få träffa barnens nya kusin som kommer att vara ett halvår då, men naturligtvis även min svåger och hans fru, samt min svägerska med man och barn som flyger in från Texas. Jag kommer även att le vänt och uppföra mig som den perfekta svärdottern till min svärmor, som kommer från Israel och som kommer att flyga med oss till Boston efteråt. Funderar på om jag på något sätt kan boka in mig på ett spa ett par dagar och lämna barnen med maken och svärmor? Kanske måste åka till New York? Eller jag kanske kan flyga med min svägerska tillbaka till Austin och hälsa på dem några dagar?? Det blir lätt lite väl intensivt för mig med min stora, judiska släkt…

MLK Day

I måndags var det helgdag pga Martin Luther King Day och både barn och make var lediga (maken var inte helt övertygad så han var på väg till jobbet tills jag läste högt för honom från BUs hemsida att det var en av tolv dagar som BU-anställda har betald ledighet på). Vi började dagen extremt lugnt – barnen var ute och lekte på gården/tittade på TV, jag läste bok och Y smygjobbade lite hemifrån. Jag hade en plan att ta med familjen till Faneuil Hall och se på min idol, Senator Elizabeth Warren, och lite andra politiker protestera mot Republikanernas planer att dekonstruera Obamacare men fick inte någon större respons.

Istället samlade jag ihop familjen till en eftermiddagstur till Frog Pond i Boston Common för att åka skridskor. Vi åkte skridskor två gånger förra året men det var premiär för oss i år. Ella var helfokuserad och grejade det finfint. Eitan däremot såg att Ella var bättre och bröt därför ihop ganska snabbt eftersom han var ”sämst i hela världen på att åka skridskor”. Första tanken var så klart ”otacksamma unge, här har jag betalat 6 USD för att du ska få åka skridskor och så bryter du ihop för att din storasyster är bättre än dig…” men som den goda förälder jag är så bet jag ihop och hyrde en säl istället. Det är alltså ett stor plastsäl med handtag som man styr framför sig för att kunna hålla balansen lite lättare. Väl investerade 10 USD. Plötsligt var han kung istället och körde okontrollerat runt banan i högsta fart medan jag kom åkandes efter och försökte styra undan från de värsta kollisionerna. Vid skymningen tändes den färgglada trädbelysningen och vi åt varmkorv bredvid rinken. Och just då kändes det så himla fint men i ärlighetens namn får jag erkänna att det här med att åka skridskor är rätt trist faktiskt, precis som jag tyckte när vi åkte på skolgympan i högstadiet. Jag vet fortfarande inte hur man stannar på annat sätt än att köra rätt in i sargen. Nä, tacka vet jag att titta på hockey.

Igår fick jag en tillsägelse från min son att vi minsann inte hade firat Martin Luther King. Jag försökte förklara för honom att det är något vi ska göra varje dag genom att behandla alla människor lika, oavsett hudfärg men han var inte övertygad. Istället fick jag sätta mig med honom och göra en ”bok” om MLK, dvs jag fick skriva namnet och sedan skötte Eitan resten. Så här fint blev det:

Utför i Vermont

Vår skidsemester var ingen lång sak, totalt tre skiddagar och tre hotellnätter. Eftersom jag, som vanligt, ägnade mig åt sista minuten-planering så var det inte så mycket att välja på – jag fuskade och förlängde barnens jullov med två dagar. Inte helt ok att göra men jag hade pratat med barnens lärare innan och de hade inga invändningar så det enda är att de kommer att ha två dagars frånvaro i ”betyget”. För oss innebar det även ca 30% lägre pris än om vi hade åkt på själva lovet. Killington är östkustens största skidsystem och jag kände att eftersom barnen skulle gå på skidskola tre heldagar så ville jag ha ett ställe där även jag och Y kunde ha kul. Det finns en hel del mindre ställen närmare Boston men tre timmars bilresa tyckte jag inte var så illa.

Eitan gick i Ministars, från 8.30 på morgonen kunde man ”checka in” honom och sedan hämta honom kl 3 på eftermiddagen. Ministars hade en stor lokal inomhus där de kunde leka och äta mellan varven. Pjäxor och skidor provades ut på plats och programmet innebär max 5 barn i varje grupp men i Eitans fall var de tre som mest och sista dagen hade han privatlärare. Ella gick ”Learn to Ski” i tre dagar och även där var det max 5 som gällde men de var färre än så i hennes grupp. Lunch och snack åts med gruppen. Ella gick ut hårt och när vi kom för att hämta henne första dagen strålade hon som en sol. Däremot är hon lite skrajsen av sig och vägrade att åka vanlig lift så andra dagen gick Eitan om henne när han fick åka upp i en sittlift och då var det inte riktigt lika roligt längre. Hennes lärare sa dock att hon hade tekniken och det var bara modet hon behövde jobba på.

Eitan får experthjälp vid utprovningen av pjäxor i Ministars lokaler

Alltså, hur kan man inte älska skidåkning en dag som denna!? Perfekt första dag.

Intressant perspektiv, ser ut som att jag är en tvärhand hög ungefär…

Den blå himlen och solen försvann efter första dagen.

Jag och Y hade hela dagarna för oss själva. Det var rätt darriga knän första åket men backarna var välpreparerade och vi tog det lite lugnt i blåa backar tills vi började känna oss varma i kläderna. Efter lunch första dagen hade jag anmält oss till en grupplektion som ingick i liftkortet. Skönt att få en uppfräschning, efter ett par åk satt tekniken helt ok och skidläraren bekräftade att jag hade koll. Och så är det ju alltid kul att känna att man är bäst i gruppen… Jag må ha bättre teknik än maken men han tar igen det genom att vara både i bättre form och modigare än mig så vi åker bra ihop. Lite extra lyxigt att kunna åka själva, sätta oss och ta en kaffe eller en öl på tu man hand utan att oroa sig över barnen. Killington åker jag gärna tillbaka till, det är tillräckligt stort för att man inte ska tröttna på systemet, skidskolorna var bra och det var en trevlig stämning bland de som jobbade där.

fullsize Image borrowed from here

Pulka

Efter snöstormen på lördagen vaknade vi i söndags upp till ett riktigt vinterlandskap. Kallt (-12°C), sol från klarblå himmel och gnistrande snö. Ella gav sig ut med grannkillarna redan vid niotiden medan vi andra väntade på att det skulle bli lite varmare. Vid elva bestämde vi oss för att ta oss ut till pulkabacken. Vi har en ultimat backe ca 10 minuters uppförsbacke hemifrån så efter att ha satt på oss alla kläder och lånat ihop pulkor till hela familjen promenerade vi dit.

Vi var inte ensamma direkt men det var inte alls så mycket folk som jag hade befarat, kylan gjorde nog sitt. Jag noterade att nästan alla föräldrar stod och tittade på men vi kastade oss på pulkorna allihop och jag vill gärna tro att vi inspirerade för ganska snart var det fullt med föräldrar i backen med (de kanske bara hade tagit en kort paus…). Det var så himla kul, maken filmade mig och Eitan när vi åkte tillsammans och man hör verkligen vilket hysteriskt, lyckligt skratt jag har.

Avslutade med lite snöänglar och kullerbyttor

Även om backen är perfekt lutad, lång och bred så finns det några träd i slutet av backen som man får hålla sig borta från. Vi klarade oss bra men jag blev vittne till två krasher när folk dundrade in i ett träd med ryggen före. En ca 12-årig tjej tappade både luften och sina glasögon men hämtade sig snabbt och jag följde henne upp till toppen och såg att hon var ok och kunde ta sig hem (hon bodde precis bredvid backen så hennes föräldrar var inte ute). Nästa krasch var en tjej i 20-årsåldern och jag stod precis så att jag såg henne dundra in i trädet, det såg riktigt läskigt ut. Hon var svimfärdig av smärtan (svanskotan, aj!) men eftersom vi bor i ett område som krylllar av läkare, även i pulkabacken, så fick hon snabbt en undersökning och ett konstaterande att hon var ok i stort.

Jag och skidåkningen

När jag fyllde 40 ville maken ge mig en skepparexamen i Grekland som present. Mot all rim och reson tackade jag vänligt, men bestämt, nej. Jag ville istället att vi skulle ta de pengarna och lägga dem på en skidsemester med familjen när vi flyttat till USA. Snabbspola 1,5 år framåt och familjen sitter i en bil norrut på väg mot Killington, Vermont. Alla är ordentligt peppade och spända. Barnen ska gå 3 heldagar på skidskola. Jag ska få åka skidor för första gången på sex år, inte ett dugg gravid denna gång (ca 24 veckor gravid förra gången, att hitta tyngdpunkten var en helt ny utmaning).

På kvällen kunde ingen somna. Barnen hade sovit i bilen och var inte trötta. Samtidigt som de var överexalterade över morgondagen. Ella somnade till slut kl 11. Jag kunde inte heller somna. Plötsligt vällde känslorna över mig, att få se mina barn åka slalom för första gången kommer att vara stort. Att få räcka över stafettpinnen till nästa generation. Förhoppningsvis skulle de gilla det. Att få dela med sig av något som varit en stor del av min uppväxt, som gett mig så mycket, måste vara en av de mest fantastiska saker man kan göra som förälder.

Första gången jag åkte utförsåkning var jag fyra år (jag skrev först att det var första gången jag åkte skidor men bilden nedan visar någonting annat). Min pappa, som var skidlärare inom Friluftsfrämjandet, tog mig nedför Sidsjöbacken i Sundsvall på längdskidor samtidigt som min storebror och mamma gick i skidskolan med slalomskidor på fötterna. Snart nog fick även jag slalomskidor och ett medlemsskap i Sundsvalls Slalomklubb och harvade på några gånger i veckan i Södra Bergets slalombacke på vintrarna med pappa som tränare. Toppen på min tävlingskarriär kom i 7-8 årsåldern när jag kammade hem klubbmästerskapet i min åldersgrupp. 35 år senare kan jag fortfarande minnas den där känslan som jag hade när jag lyfte stavarna över startpinnen och startern räknade ned och det kändes som att jag var en av tävlingsåkarna på TV. Skidsemestrarna i Hemavan/Tärnaby med familjen, när jag till min stora förlägenhet skulle låtsas att jag var en ”knatte” så att föräldrarna kunde köpa det billigare veckokortet. Jag tog igen det med att inte tveka över att kasta mig utför alla backar, oavsett svårighetsgrad. ”Groparna” i backen där vi satt på liggunderlag och åt våra mackor och drack varm choklad ur termos.

Knappt två år med min bror, pappa och farmor dagen innan pappa skulle åka Vasaloppet.

I Tärnaby, ska vi ta en vild gissning på åttiotalet?? Mintgrön och rosa outfit och ingen hjälm!

Jag och min mamma i en av de där groparna. Jag sportar Sunpockets och gogglesbränna, mamma har en mössa med jättetofs. Precis som det skulle vara med andra ord.

I mellanstadiet slutade jag med tävlandet och tränandet, dåliga knän satte stopp, men skidåkning blev det så klart då och då. Skidresan med gymnasieklassen till Åre, där killarna i stugan bredvid var intressantare än åkningen. Den där gången under universitetsåren när min pojkvän dumpade mig kvällen innan vi skulle åka till fjällen men ändå följde med på resan. Hur han, av dåligt samvete, ägnade en hel dag till att lära mig att åka snowboard medan jag tog varje tillfälle i akt att vara förbannad på honom.

Tvåmånadersäventyret i den lilla staden i Kanada som var känt för sin årliga snömängd, då på snowboard. Känslan att stå precis vid repet när lavinpatrullen öppnade upp ett nytt område för åkning efter ett av dessa episka snöfall. Resorna till Chamonix och instruktionerna från vår franske guide om hur vi skulle ”eat the snow” när han egentligen sa ”hit the snow”. Vi gjorde både ock. Absint och Bloody Marys i baren på Chambre Neuf…

Jackson Hole, WY – tror att det var 2004.

Skidåkningen (och snowboardåkningen) har verkligen givit mig så mycket. Min pappa fick aldrig se hur mycket eftersom han gick bort i cancer när jag var tretton och jag tror att det var därför det kändes så stort att få föra vidare intresset. Han hade nog gillat att få susa nedför backarna i Vermont med sina barnbarn.

Vad tyckte barnen då? Jo, det är helt klart två nya skidåkare födda. Ella sken som en sol redan efter första dagen. Eitan var mest intresserad av att få åka de stora liftarna och känslan när vi plötsligt såg honom från sittliften, svänga nedför backen under oss var, som maken sa, roligare än all egen skidåkning han gjort. Det var ett utmärkt beslut att låta de gå 3 heldagar i skidskolan, de fick lära sig av proffs medan jag och Y fick njuta av åkning på egen hand. Vi ska försöka komma iväg ett par gånger på februarilovet också men jag tror att det är säkerställt att det inte var sista gången vi åkte.

Tillbakablick – för 6 år sedan

Ibland påminner Google mig om härliga minnen genom sina tillbakablickar från mina lagrade foton. Ikväll kom det en tillbakablick till för sex år sedan. Vi hade tältat i öknen utanför Eilat i södra Israel tillsammans med två andra familjer för att på morgonen ge oss ut på en dagsvandring i öknen. Vad vi inte visste då var att innan vandringen var slut skulle tre av barnen ha blivit magsjuka. Det finns ställen man hellre vill ha magsjuka barn än i en bärstol på ryggen om man säger som så. På kvällen hade vi dock en svit på Hilton i Eilat med room service som kom med nya lakan varje gång de hade blivit nedkräkta. Vi och en annan familj skulle egentligen checka in kvällen därpå för en konferens men vi lyckades deala till oss en extranatt till reducerat pris, vårt förhandlingsläge hjälptes enormt av att de inte vill ha kräkande barn i lobbyn.

Buddha in the desert! Så går det när man har grädde istället för mjölk i brösten…

Lite annorlunda landskap än vad vi har runt oss nuförtiden.

Thanksgiving

Det är så många ”första” för oss i år. I veckan var det dags för vår första Thanksgiving. I skolan har Eitan tillverkat diverse konstverk som visar vad han är tacksam över på löpande band. Ella vet allt om pilgrimmerna, Mayflower och att man måste lägga fiskar på majsplantorna för att de ska överleva (I know, inte saker som jag lärde mig i trean direkt).

Saker min son är tacksam över. Jag är rätt tacksam över honom.

Mitt jobb var så klart att fixa en Thanksgiving middag med allt vad det innebär. Man har ju sett och läst en del om Thanksgiving i sina dar. Hur svårt kan det vara? Inte lätt visade det sig. Jag Pinterestade så klart för hitta alla recept. En återkommande sak var planeringslistorna, man måste tydligen tänka igenom det här med Thanksgiving en del. T ex ska man inte försöka att köpa en kalkon kvällen innan. De enda som finns kvar är ekologiskt uppvuxna, troligen handmatade, kalkoner som kostar 60USD. Men, helstekt kyckling är ju ändå mycket godare. Dessutom kan det vara bra att veta att alla affärer är stängda på Thanksgiving day så allt som behövs måste vara handlat kvällen innan.

Egentligen spelade det ju inte så stor roll, det var ju bara vi, min svärfar och fru som skulle äta. Och så en colombiansk kollega till maken som bjöds in eftersom han annars skulle vara själv. Nu visade det sig att det var hans sjunde Thanksgiving i USA men han var snäll och trevlig och hävdade att han ändå hade ätit tills han förbannade sig själv i slutet av kvällen. Jag fick tillbringa en hel dag i köket medan familjen höll sig undan och det är faktiskt en roll som jag verkligen gillar. Högst otippat glömde jag att fota under middagen men jag lovar att det fanns helstekt ~~kalkon~~ kyckling, gravy och cranberry sauce, det fanns potatismos med obscena mängder ost i, brysselkål med bakon, butternut squash soup och pumpkin pie. Vi hade en jättetrevlig middag och alla berättade vi om vad vi var tacksamma för. Vi nämnde knappt Trump, däremot diskuterade vi ganska mycket om Colombias fredsplan. Nästa år tänker jag dock försöka bjuda in mig till en riktig amerikansk Thanksgiving så jag kan jämföra med min.

Pannkaksfrukost och the sleepover som försvann

I fredags var det dags för Ellas första sleepover sedan vi flyttade till USA. En tjej som Ella satt bredvid när hon började skolan här, som fortfarande går i hennes klass och som har varit så snäll och hjälpsam mot Ella hade bjudit in sex tjejer för en födelsedagsfest med övernattning. Ella var superladdad när hon lämnades av lagom till middagen (pappan är kock så jag var lite avundsjuk).

Jag och Eitan skulle vara själva hemma eftersom maken var (är, fortfarande…) på konferens så vi gick och handlade mat enligt hans önskemål – korv och pommes frites.

Efter lite filmtittning och mys i soffan somnade Eitan. Men så strax före tio kom ett telefonsamtal från kompisens mamma, Ella ville prata med mig… Ella klagade på att hon var allergisk mot deras hund och att hon var snuvig och det kliade överallt. Jag hade inte alls tänkt på det men hon har blivit snuvig och nyst när hon är med katter så det är klart att detsamma gäller hundar. Blandat med ganska stor nervositet över att sova borta hos en familj som hon inte känner jätteväl så blev det lite för mycket. Så jag sprang över till grannen och bad henne sätta sig inne hos oss ifall att Eitan skulle vakna medan jag gick och hämtade Ella. Enligt mamman var två andra tjejer på gränsen att åka hem också. Eitan var mycket fundersam när han vaknade mitt i natten och såg att Ella låg bredvid honom i sängen (ja, de passar på att sova i min säng när maken är borta).

Eftersom planen hade varit att tjejerna skulle äta pannkaksfrukost innan hämtning hos kompisen så bestämde vi att också göra det. Ella fixade allt och det enda jag behövde göra var att duka på och brygga kaffe till mig. Så den lilla, lilla tjejen jag hämtade på kvällen inledde morgonen med att vara riktigt stor!

Lyxigt nog hade Eitan plockat i en ananas i kundvagnen när vi handlade kvällen innan, färsk ananas till frukost är alltså inte vardag hemma hos oss.. 🙂

Gott Nytt År!

Även fast det mesta handlar om Halloween och pumpor i USA i oktober så finns det ju annat att fira också. I söndags var det nyårsafton enligt den judiska kalendern och eftersom det bor ett stort antal judar i Brookline så har skolorna ledigt på måndagen (som med alla judiska högtider så börjar de vid solnedgång och pågår till nästa solnedgång). Vi och våra närmsta grannar, som också är israeler, bestämde oss för att ordna ett litet firande för resten av grannarna.

Temat för det judiska nyåret är honung och äpplen och man inleder med att äta äppelbitar som man doppat i honung och önskar varandra ett gott, sött år! Det finns så klart en massa symbolik för äpplena men jag tror att det helt enkelt beror på att äpplen är en höstfrukt som fanns lättillgänglig.. Man äter även granatäpplen med hopp om att våra goda handlingar under det nya året ska bli lika många som kärnorna i granatäpplet. Här insåg jag att jag saknar de israeliska granatäpplena då de vi hade, förutom att de kostar $2-3 styck, var riktigt sura. Vi som brukade fylla upp en IKEA-påse med saftiga, söta granatäpplen gratis på svärfars kibbutz…

Jag hade bakat en honungskaka som blev riktigt god (hemligheten var Santa Marias pepparkakskryddor direktimporterade från Sverige!). Det fanns även äppelpaj, äpplemuffins, och challa med äpplen i som en annan granne hade bakat. Alla (av de som kom iaf) verkade uppskatta initiativet och det kändes som att vi hade gjort tillräckligt firande för att sedan kunna gå in och äta omelett till middag…

Brookline Day

I söndags ordnades Brookline Day i en park för femte året. För oss var det så klart premiär. Man hade ordnat shuttle-bussar från olika delar av stan för att undvika parkeringskaos så för mig blev det även premiär på att åka en riktig amerikansk skolbuss. Kändes lite roligt när vi på bussen storögda passerade det ena mansionet efter det andra i södra Brookline, som om vi satt på någon sorts turistbuss. Ella konstaterade rutinerat att de inte hade några trottoarer i området eftersom alla ändå har bil där och inte behöver gå någonstans. Det har hon nog rätt i.

Väl i parken så var det fullt ös. Det fanns brandbilar, polisbilar, traktorer och till och med en ismaskin för barnen att klättra upp i och ”köra”. Riktigt bra band på scenen, food trucks, hoppborgar och klättervägg för barn samt massor av stånd för organisationer och företag i Brookline. Vi gick runt bland stånden och barnen plockade på sig gratissaker, pysslade och tävlade. Stötte ihop med grannar och klasskompisar. Som grädde på moset vann Ella ett bokpaket i deras stora lotteri och blev jättelycklig när det visade sig att det inte bara fanns böcker (på engelska, blä!) utan också Harry Potter-knappar.

Han ser ju precis ut som Marshall i Paw Patrol!

Älskar den här bilden på Ella. Hon ser så full i sjutton ut.