This is what democracy looks like…

I lördags firade vi ettårsjubileum i USA. Jag kommer att försöka skriva en liten reflektion över det så småningom men det här inlägget blir istället om den historiska händelse jag delade med miljoner andra amerikaner på samma dag. Japp, Women’s March, i mitt fall i Boston. På morgonen, när jag kollade tider och talare, såg jag att polisen förberedde sig för uppåt 75.000 människor. Det skulle bli trångt helt enkelt. När jag kollar nu så uppges det siffror på 150-200.000. Det är nästan 5% av stor-Bostons invånare.

Barnen var på ett värdelöst humör, framförallt Eitan. Han var nog mest sur över att missa värdefull iPad-tid som helgerna annars är till för. Jag försökte förklara för de hur viktigt det är att stå upp för alla människors lika rättigheter men det är inget som går hem hos en 6-åring. Ella verkade vara lite mer engagerad men tal som drog ut på tiden, som vi dessutom stod för långt bort från för att höra, gjorde väntan på att få marschera näst intill outhärdlig (och då mutade vi dem till och med med Cola…). Det var iofs kul att titta på alla roliga skyltar, och det var fint väder och jag informerade dem surt att en dag kommer de att skryta för sina barn att de minsann var där, den där dagen!

Om man inte hade varit tvungen att slösa energi på jobbiga barn hade man kunnat njuta fullständigt av en uppvisning av demokrati. Jag älskade alla hemmagjorda skyltar med den ena slagkraftiga texten efter den andra. Folk var glada och trevliga, det sjöngs och ropades slagord och jag kommer fortfarande på mig själv med att gå och sjunga till mig själv ”this is what democracy looks like”. Kyrkklockorna på kyrkan bredvid parken spelade ”America the Beautiful” och Senator Elizabeth Warren sa ”We will not build a stupid wall. Not on our watch.”. Jag är glad att jag var där, det hade känts snopet att ha missat en sådan historisk händelse när vi bor så nära. Nu hoppas jag bara att det kommer att hålla i sig, kämpaglöden och tron på att vi tillsammans är starka. För det är vi.

img_8039

img_8041

img_8042

img_8048

img_8047

img_8059

Annons

Tillbakablick – för 6 år sedan

Ibland påminner Google mig om härliga minnen genom sina tillbakablickar från mina lagrade foton. Ikväll kom det en tillbakablick till för sex år sedan. Vi hade tältat i öknen utanför Eilat i södra Israel tillsammans med två andra familjer för att på morgonen ge oss ut på en dagsvandring i öknen. Vad vi inte visste då var att innan vandringen var slut skulle tre av barnen ha blivit magsjuka. Det finns ställen man hellre vill ha magsjuka barn än i en bärstol på ryggen om man säger som så. På kvällen hade vi dock en svit på Hilton i Eilat med room service som kom med nya lakan varje gång de hade blivit nedkräkta. Vi och en annan familj skulle egentligen checka in kvällen därpå för en konferens men vi lyckades deala till oss en extranatt till reducerat pris, vårt förhandlingsläge hjälptes enormt av att de inte vill ha kräkande barn i lobbyn.

img_9382
Buddha in the desert! Så går det när man har grädde istället för mjölk i brösten…
img_9394
Saknar Ellas lockar. Världens sötaste. 
img_9409
Lite annorlunda landskap än vad vi har runt oss nuförtiden.

In honor of Mike Pence…

En av de bästa TV-showerna måste ju vara Last Week Tonight med John Oliver. Verkligen  en ögonöppnare i många ämnen, i så många fall. Det är ju ingen hemlighet att John Oliver är en Trump-motståndare så det är så klart lättare att uppskatta honom när man själv står på samma sida. Igår var det dags för honom att diskutera vad som händer nu, nu när Trump blivit vald… Och det låter kanske konstigt men i slutet av avsnitten grät jag. Egentligen inte så mycket över Trump utan väldigt mycket pga de människor som han kommer att omge sig med och deras åsikter. Som Mike Pence t ex. Som jobbat hårt för att dra in kvinnors rättigheter, LGBTQ-rättigheter och vad som känns för rättigheter för alla som inte är vita, evangeliska kristna män.

 

John Oliver säger i programmet att det räcker inte med att vi delar filmer på internet (som det här klippet t ex) eller har på oss en säkerhetsnål för att visa solidaritet, vi måste faktiskt göra något riktigt. Så jag bestämde mig för att donera pengar till Planned Parenthood, en organisation som Trump har sagt ska ”avfinansieras” för att de bl a utför aborter och hjälper till med preventivmedel… Det visade sig att jag inte var ensam om den tanken men att många som gör det donerar i Mike Pences ”ära”. Varje gång någon gör det sänds nämligen ett certifikat till Mike Pences kontor och ja, det är lite fjantigt av mig kanske men det kändes som en liten protest.

img_7367

Det här med valet…

Jag är lite sen på bollen. Att ge min syn på presidentvalet. Mest av allt känner jag någon slags tomhet och vet inte riktigt hur jag ska sätta ord på det. Jag tycker att det känns som att någon lagt en filt över oss och folk är tysta och pratar inte så mycket. Men det kanske är det faktum att man samlar kraft inuti för att inse att det är verklighet, Trump är vald och nu är det bara att bita ihop och ”deal with it”.

Det känns dock väldigt tydligt att Trump inte hade någon majoritet i vårt område. Några email som jag fått i veckan från människor som jag egentligen inte känner särskilt väl (typ föräldrar i skolan) har inletts i stil med ”despite the devastating beginning of the week..”, ”hoppas att det är bra med er trots nyheterna vi vaknade upp till..” osv. Skolans rektorer skickade ut ett mail med titeln ”Our way forward” där de pratade om hur de hade diskuterat valresultaten i skolan, hur hela personalen under valdagen deltagit i en utbildning i hur man bryter cykler av rasism och hur man kan få psykologhjälp om man känner att ens barn behöver det. Detta naturligtvis utan att nämna något om själva valresultatet. Även en av barnens lärare skickade ett mail om hur de hade diskuterat valet och hur de försökt fokusera på de positiva sidorna som att man har demokrati i USA och får rösta som man vill och att det ibland betyder att den man vill ska vinna inte gör det.

Egentligen vill jag ju bara skrika rakt ut. Hur f-n kan man vara så j-vla idiotisk att man röstar på en människa som Trump? Tänk lite! Men, det kommer  ju inte att förändra något. Förhoppningsvis kommer han inte att vara en lika hemsk president som han har varit som  presidentkandidat. Det finns ju faktiskt ganska starka strukturer i maktens korridorer och till och med Trump måste inse vilket ansvar som vilar på honom. Ja, vi får väl se hur det går helt enkelt, det lär inte vara sista gången jag skriver om det här.

summit
It’s all uphill from here… (Ok, det syns kanske inte men det här är en 650 meter brant uppförsbacke som jag brukar inkludera i min morgonpromenad när jag känner mig extra hurtig). 

Not a swing state

Så mycket handlar om politik just nu här i USA. Tre dagar kvar till presidentvalet och det är ett tajt race. Mycket handlar om ”the swing states”, de stater där vem som helst kan vinna.

Igår morse hamnade jag i en politisk diskussion med två föräldrar i skolan. Den ena sa att hon antagligen var den enda i Brookline som röstat på Trump. Den andra sa att han inte tänkte rösta alls. Jag var lite upprörd först men sedan insåg jag att det spelar ingen större roll i Massachusetts, det är inte direkt någon tvekan om vem som tar hem vinsten här. Via Linnea i USA hittade jag statistiken nedan, känns bra att bo i MA. USA däremot är en annan sak…

 

screenshot-1

 

 

Michael Moore i tvättstugan

Igår var jag med två kompisar och såg ”Michael Moore in Trumpland” på Coolidge Corner Theatre här i Brookline. Biografen är en liten, klassisk independent-bio och det var faktiskt premiär för mig där. Min kompis hade fått tag på biljetter till visningen av denna nya film, som filmades för tre veckor sedan, och som grädde på moset hölls en Q&A med Michael Moore över FaceTime efter filmen. Filmen är mer eller mindre en hyllning till Hillary Clinton och det går hem i superliberala Brookline. Att vi dessutom alla fick Michael Moores telefonnummer när de ringde upp honom på FaceTime var en bonus (jag kommer självklart att ringa honom jätteofta…). När han väl svarade så visade det sig att han hade smugit undan i tvättstugan i byggnaden där han bor, han höll nämligen på att visa filmen för sina grannar också. Sånt känns ju lite roligt, inte för att Michael Moore är någon cool filmstjärna men det kändes rätt intimt och coolt att få se honom sitta i sin tvättstuga och prata med oss 400 personer i publiken. Hur som helst var han på ett strålande humör och uppmanade oss alla att sprida filmen till vänner och bekanta. Även fast få av er läsare kan rösta i presidentvalet så lägger jag upp en trailer. Man kan köpa filmen på Amazon el iTunes för 5 USD om man vill.

img_7208

img_7205

Debatter

Som så många andra satt vi framför TV’n igår kväll och kollade på den första presidentdebatten. Och herregud vilket spektakel. Jag kan verkligen inte förstå hur man kan tycka att Trump skulle bli en bra president. Jag kan förstå att man inte gillar Clinton. Jag kan förstå att man vill rösta på någon annan kandidat. Men jag kan inte förstå att man kan tycka att Trump är ett bättre alternativ.

Debatten igår gjorde ingenting för att få mig på andra tankar, den bara förstärkte mina åsikter om Trump. Han gick på om hur fantastisk han är, hur fantastiskt hans företag är, hur mycket pengar han tjänar, använda sina fantastiska ord (tremendous användes 13 ggr) och vilket fantastiskt temperament han har. Allt som känns som relevant för en blivande president för en supermakt… Det här till exempel, använde han som ett tecken på vilka goda relationer han har till svarta väljare:

”I’ll go one step further. In Palm Beach, Florida, tough community, a brilliant community, a wealthy community, probably the wealthiest community there is in the world, I opened a club, and really got great credit for it. No discrimination against African-Americans, against Muslims, against anybody. And it’s a tremendously successful club. And I’m so glad I did it. And I have been given great credit for what I did. And I’m very, very proud of it. And that’s the way I feel. That is the true way I feel.”

 POTUS… Soon on a Reality show near you…

Lösryckta funderingar

Vet inte vem som sa ”att vara tillsammans med barn är som att vara med ett gäng fulla personer när man själv är helt nykter” men jag kan verkligen relatera till det ju mer tid jag tillbringar med dem. De har såna där idéer som andra barn tycker är helt normala medan man själv tänker ”are you out of your mind!!”. Ella har bestämt sig för att hon vill börja samla på något men vet inte riktigt vad. Just nu står valet mellan små gosedjur, suddgummin eller olivkärnor. Olivkärnor. What?? Jag röstar för suddgummin.

Ibland kan man ju ha en riktigt dålig dag på jobbet (förutsatt att man har ett jobb alltså). Jag vet inte om ni hört om rymdraketen som exploderade i Florida häromdagen under ett test? Raketen skulle transportera en satellit som bl a skulle förse stora delar av Afrika med internet. En god vän var chefsingenjör för den satelliten. Några års arbete som brann upp på ett par sekunder. Det är en dålig dag. Tur ändå att det inte var satelliten som var orsaken…

Personer som designar vitlökspressar utan att testa dess funktion borde få fängelsestraff. Vår press borde heta vitlöksmosare. Värdelös. Inser just nu att jag inte har slängt den och förstår inte varför.

Amazon Prime borde få Nobelpriset. Igår morse kl 8 kom min son upp och väckte mig. ”Mamma, du måste komma ner och låsa upp dörren, vi har fått ett paket!”. Att få en ny kaffebryggare levererad kl 8 på en lördag morgon måste vara världens bästa grej!

Perspektiv

Igår morse satt jag och skrev på ett glättigt inlägg om lördagens Pride Parade som vi hade varit på. Skulle bara fixa lite foton till inlägget så att jag kunde publicera. Maken låg och vred sig i magplågor i sovrummet, misstänker att det var något från lördag kvällens Ramadanmåltid som orsakade plågorna. Jag hade till och med försökt skoja om att det kanske var ett tecken från gud, att det finns en gud och att hen var missnöjd över att denne judiske man firade en islamisk högtid tillsammans med en muslimsk kollega. Under tiden jag gick upp med en kopp te till den lidande mannen lyckades ett av barnen spilla ut ett glas vatten över datorn som iom detta valde att stänga igen butiken. Fullständigt. Livet kändes rätt orättvist här. 

Jag gick ut på en promenad med Ella, först till biblioteket och sedan till affären men redan i biblioteket upptäcker jag att jag inte har mitt betalkort och jag har inte sett det sedan jag var ute och drack vin med en annan svenska i fredags kväll. Vi gick hem. Jag vände upp och ned på väska, kläder, fickor etc men inget kort. Ringde baren där vi var men inget kort. Bajs. Så himla värdelös dag. 

Under hela den här tiden visste jag inte vad som hade hänt i Orlando. Att femtio personer blivit ihjälskjutna bara för att någon anser att man inte ska ha rätt att älska vem man vill. När vi har försökt förklara för barnen vad Pride Parade är och de mest ser oförstående ut för i deras värld är det självklart. Precis så självklart som att när det kommer några i paraden med hundar klädda i regnbågsfärgade kjolar så säger Eitan att det är för att man ska ha rätt att älska hundar. Jag tänker på att när svärmor frågar på Skype varför vi ska på Pride-paraden så svarar inte maken att det är för jippot och folkfesten utan för att ”det är viktigt att visa vår solidaritet” och jag tänker att ”ja, ja, vi är ju ändå i Massachusetts, det blev tillåtet för gaypar att gifta sig här 2004” (först i USA och fem år före Sverige). Behövs det verkligen visas solidaritet fortfarande eller kan vi gå dit och bara glädjas av jippot och folkfesten? 

Jag väljer att tänka på de många skolor, kyrkor, synagogor, fotbollslag osv som var representerade i paraden. Vardagen som gjorde sig synlig. Mindre av transor, disco och läderbögar där man funderar på att både hålla för ögonen på barnen såväl som sig själv. Att det ändå visar att det går framåt, att det inte längre är en fråga om att få vara eller inte utan mer om sambeskattning, adoptionsregler och annat oglamoröst. Att för en väldigt stor del av oss västlänningar är det en självklarhet att ens sexuella läggning inte gör oss till bättre eller sämre människor. Men tyvärr är det inte självklart för alla. Det finns människor som bär på ett sådant hat att de anser det är deras rättighet, och skyldighet, att mörda människor för att de inte har samma åsikter och levnadssätt som de själva. Ja, jag hade lite av en skithelg men det är inget jag kommer att minnas om en månad. Jag är glad att vi stod och viftade med regnbågsflaggor i regnet, att mina barn kom till en Ramadan-middag med regnbågsklistermärken på sina tröjor för det var vårt lilla bidrag till solidaritet till LGBTQ-communityn som, alltför tydligt, behöver vårt stöd. 

Jag upprepar ett av mina favoritcitat ”The Commonwealth requires the education of the people as the safeguard of order and liberty” – på Boston Public Library tillsammans med massor av regnbågsflaggor!

Nytt år, nya dåd

Redan på nyårsdagen skedde årets första terrorattack. En ensam gärningsman öppnade automateld på en av Tel Avivs största shoppingstråk och dödade två personer och skadade åtta. Gärningsmannen är fortfarande inte gripen men man har gått ut med namn och bild i all media. Hans pappa kände igen honom från bilden från övervakningskameran som fångade honom minuterna innan han började skjuta och kontaktade genast polisen. 

Ibland känns dessa dåd närmare än annars. Skjutningen skedde ca 100 meter från den lägenhet vi bodde i i Tel Aviv och jag har suttit på den platsen ett antal gånger. Och medan jag följde nyhetsflödet igår kväll ser jag hur en före detta kollega lägger upp en post på Facebook med en bild på en hund och skriver att hans bror skadades i dådet, han hade blivit opererad och läget var stabilt men hans brors hund, som varit med när skjutningen skedde, var försvunnen och efterlyste hjälp från folk i området. Sedan dess har iaf hunden återfunnits och hans bror ska vara på bättringsvägen, en liten tröst i bedrövelsen. För övrigt var det samma kollega som höll i krav maga-kursen som jag gick sista veckan på jobbet. Dessvärre skyddar inte krav maga mot ensamma terrorister med automatvapen. En riktigt dålig inledning på det nya året.