This is what democracy looks like…

I lördags firade vi ettårsjubileum i USA. Jag kommer att försöka skriva en liten reflektion över det så småningom men det här inlägget blir istället om den historiska händelse jag delade med miljoner andra amerikaner på samma dag. Japp, Women’s March, i mitt fall i Boston. På morgonen, när jag kollade tider och talare, såg jag att polisen förberedde sig för uppåt 75.000 människor. Det skulle bli trångt helt enkelt. När jag kollar nu så uppges det siffror på 150-200.000. Det är nästan 5% av stor-Bostons invånare.

Barnen var på ett värdelöst humör, framförallt Eitan. Han var nog mest sur över att missa värdefull iPad-tid som helgerna annars är till för. Jag försökte förklara för de hur viktigt det är att stå upp för alla människors lika rättigheter men det är inget som går hem hos en 6-åring. Ella verkade vara lite mer engagerad men tal som drog ut på tiden, som vi dessutom stod för långt bort från för att höra, gjorde väntan på att få marschera näst intill outhärdlig (och då mutade vi dem till och med med Cola…). Det var iofs kul att titta på alla roliga skyltar, och det var fint väder och jag informerade dem surt att en dag kommer de att skryta för sina barn att de minsann var där, den där dagen!

Om man inte hade varit tvungen att slösa energi på jobbiga barn hade man kunnat njuta fullständigt av en uppvisning av demokrati. Jag älskade alla hemmagjorda skyltar med den ena slagkraftiga texten efter den andra. Folk var glada och trevliga, det sjöngs och ropades slagord och jag kommer fortfarande på mig själv med att gå och sjunga till mig själv ”this is what democracy looks like”. Kyrkklockorna på kyrkan bredvid parken spelade ”America the Beautiful” och Senator Elizabeth Warren sa ”We will not build a stupid wall. Not on our watch.”. Jag är glad att jag var där, det hade känts snopet att ha missat en sådan historisk händelse när vi bor så nära. Nu hoppas jag bara att det kommer att hålla i sig, kämpaglöden och tron på att vi tillsammans är starka. För det är vi.

Annons

In honor of Mike Pence…

En av de bästa TV-showerna måste ju vara Last Week Tonight med John Oliver. Verkligen  en ögonöppnare i många ämnen, i så många fall. Det är ju ingen hemlighet att John Oliver är en Trump-motståndare så det är så klart lättare att uppskatta honom när man själv står på samma sida. Igår var det dags för honom att diskutera vad som händer nu, nu när Trump blivit vald… Och det låter kanske konstigt men i slutet av avsnitten grät jag. Egentligen inte så mycket över Trump utan väldigt mycket pga de människor som han kommer att omge sig med och deras åsikter. Som Mike Pence t ex. Som jobbat hårt för att dra in kvinnors rättigheter, LGBTQ-rättigheter och vad som känns för rättigheter för alla som inte är vita, evangeliska kristna män.

 

John Oliver säger i programmet att det räcker inte med att vi delar filmer på internet (som det här klippet t ex) eller har på oss en säkerhetsnål för att visa solidaritet, vi måste faktiskt göra något riktigt. Så jag bestämde mig för att donera pengar till Planned Parenthood, en organisation som Trump har sagt ska ”avfinansieras” för att de bl a utför aborter och hjälper till med preventivmedel… Det visade sig att jag inte var ensam om den tanken men att många som gör det donerar i Mike Pences ”ära”. Varje gång någon gör det sänds nämligen ett certifikat till Mike Pences kontor och ja, det är lite fjantigt av mig kanske men det kändes som en liten protest.

Det här med valet…

Jag är lite sen på bollen. Att ge min syn på presidentvalet. Mest av allt känner jag någon slags tomhet och vet inte riktigt hur jag ska sätta ord på det. Jag tycker att det känns som att någon lagt en filt över oss och folk är tysta och pratar inte så mycket. Men det kanske är det faktum att man samlar kraft inuti för att inse att det är verklighet, Trump är vald och nu är det bara att bita ihop och ”deal with it”.

Det känns dock väldigt tydligt att Trump inte hade någon majoritet i vårt område. Några email som jag fått i veckan från människor som jag egentligen inte känner särskilt väl (typ föräldrar i skolan) har inletts i stil med ”despite the devastating beginning of the week..”, ”hoppas att det är bra med er trots nyheterna vi vaknade upp till..” osv. Skolans rektorer skickade ut ett mail med titeln ”Our way forward” där de pratade om hur de hade diskuterat valresultaten i skolan, hur hela personalen under valdagen deltagit i en utbildning i hur man bryter cykler av rasism och hur man kan få psykologhjälp om man känner att ens barn behöver det. Detta naturligtvis utan att nämna något om själva valresultatet. Även en av barnens lärare skickade ett mail om hur de hade diskuterat valet och hur de försökt fokusera på de positiva sidorna som att man har demokrati i USA och får rösta som man vill och att det ibland betyder att den man vill ska vinna inte gör det.

Egentligen vill jag ju bara skrika rakt ut. Hur f-n kan man vara så j-vla idiotisk att man röstar på en människa som Trump? Tänk lite! Men, det kommer  ju inte att förändra något. Förhoppningsvis kommer han inte att vara en lika hemsk president som han har varit som  presidentkandidat. Det finns ju faktiskt ganska starka strukturer i maktens korridorer och till och med Trump måste inse vilket ansvar som vilar på honom. Ja, vi får väl se hur det går helt enkelt, det lär inte vara sista gången jag skriver om det här.

It’s all uphill from here… (Ok, det syns kanske inte men det här är en 650 meter brant uppförsbacke som jag brukar inkludera i min morgonpromenad när jag känner mig extra hurtig). 

Not a swing state

Så mycket handlar om politik just nu här i USA. Tre dagar kvar till presidentvalet och det är ett tajt race. Mycket handlar om ”the swing states”, de stater där vem som helst kan vinna.

Igår morse hamnade jag i en politisk diskussion med två föräldrar i skolan. Den ena sa att hon antagligen var den enda i Brookline som röstat på Trump. Den andra sa att han inte tänkte rösta alls. Jag var lite upprörd först men sedan insåg jag att det spelar ingen större roll i Massachusetts, det är inte direkt någon tvekan om vem som tar hem vinsten här. Via Linnea i USA hittade jag statistiken nedan, känns bra att bo i MA. USA däremot är en annan sak…

 

 

 

Michael Moore i tvättstugan

Igår var jag med två kompisar och såg ”Michael Moore in Trumpland” på Coolidge Corner Theatre här i Brookline. Biografen är en liten, klassisk independent-bio och det var faktiskt premiär för mig där. Min kompis hade fått tag på biljetter till visningen av denna nya film, som filmades för tre veckor sedan, och som grädde på moset hölls en Q&A med Michael Moore över FaceTime efter filmen. Filmen är mer eller mindre en hyllning till Hillary Clinton och det går hem i superliberala Brookline. Att vi dessutom alla fick Michael Moores telefonnummer när de ringde upp honom på FaceTime var en bonus (jag kommer självklart att ringa honom jätteofta…). När han väl svarade så visade det sig att han hade smugit undan i tvättstugan i byggnaden där han bor, han höll nämligen på att visa filmen för sina grannar också. Sånt känns ju lite roligt, inte för att Michael Moore är någon cool filmstjärna men det kändes rätt intimt och coolt att få se honom sitta i sin tvättstuga och prata med oss 400 personer i publiken. Hur som helst var han på ett strålande humör och uppmanade oss alla att sprida filmen till vänner och bekanta. Även fast få av er läsare kan rösta i presidentvalet så lägger jag upp en trailer. Man kan köpa filmen på Amazon el iTunes för 5 USD om man vill.

Debatter

Som så många andra satt vi framför TV’n igår kväll och kollade på den första presidentdebatten. Och herregud vilket spektakel. Jag kan verkligen inte förstå hur man kan tycka att Trump skulle bli en bra president. Jag kan förstå att man inte gillar Clinton. Jag kan förstå att man vill rösta på någon annan kandidat. Men jag kan inte förstå att man kan tycka att Trump är ett bättre alternativ.

Debatten igår gjorde ingenting för att få mig på andra tankar, den bara förstärkte mina åsikter om Trump. Han gick på om hur fantastisk han är, hur fantastiskt hans företag är, hur mycket pengar han tjänar, använda sina fantastiska ord (tremendous användes 13 ggr) och vilket fantastiskt temperament han har. Allt som känns som relevant för en blivande president för en supermakt… Det här till exempel, använde han som ett tecken på vilka goda relationer han har till svarta väljare:

”I’ll go one step further. In Palm Beach, Florida, tough community, a brilliant community, a wealthy community, probably the wealthiest community there is in the world, I opened a club, and really got great credit for it. No discrimination against African-Americans, against Muslims, against anybody. And it’s a tremendously successful club. And I’m so glad I did it. And I have been given great credit for what I did. And I’m very, very proud of it. And that’s the way I feel. That is the true way I feel.”

 POTUS… Soon on a Reality show near you…

Perspektiv

Igår morse satt jag och skrev på ett glättigt inlägg om lördagens Pride Parade som vi hade varit på. Skulle bara fixa lite foton till inlägget så att jag kunde publicera. Maken låg och vred sig i magplågor i sovrummet, misstänker att det var något från lördag kvällens Ramadanmåltid som orsakade plågorna. Jag hade till och med försökt skoja om att det kanske var ett tecken från gud, att det finns en gud och att hen var missnöjd över att denne judiske man firade en islamisk högtid tillsammans med en muslimsk kollega. Under tiden jag gick upp med en kopp te till den lidande mannen lyckades ett av barnen spilla ut ett glas vatten över datorn som iom detta valde att stänga igen butiken. Fullständigt. Livet kändes rätt orättvist här. 

Jag gick ut på en promenad med Ella, först till biblioteket och sedan till affären men redan i biblioteket upptäcker jag att jag inte har mitt betalkort och jag har inte sett det sedan jag var ute och drack vin med en annan svenska i fredags kväll. Vi gick hem. Jag vände upp och ned på väska, kläder, fickor etc men inget kort. Ringde baren där vi var men inget kort. Bajs. Så himla värdelös dag. 

Under hela den här tiden visste jag inte vad som hade hänt i Orlando. Att femtio personer blivit ihjälskjutna bara för att någon anser att man inte ska ha rätt att älska vem man vill. När vi har försökt förklara för barnen vad Pride Parade är och de mest ser oförstående ut för i deras värld är det självklart. Precis så självklart som att när det kommer några i paraden med hundar klädda i regnbågsfärgade kjolar så säger Eitan att det är för att man ska ha rätt att älska hundar. Jag tänker på att när svärmor frågar på Skype varför vi ska på Pride-paraden så svarar inte maken att det är för jippot och folkfesten utan för att ”det är viktigt att visa vår solidaritet” och jag tänker att ”ja, ja, vi är ju ändå i Massachusetts, det blev tillåtet för gaypar att gifta sig här 2004” (först i USA och fem år före Sverige). Behövs det verkligen visas solidaritet fortfarande eller kan vi gå dit och bara glädjas av jippot och folkfesten? 

Jag väljer att tänka på de många skolor, kyrkor, synagogor, fotbollslag osv som var representerade i paraden. Vardagen som gjorde sig synlig. Mindre av transor, disco och läderbögar där man funderar på att både hålla för ögonen på barnen såväl som sig själv. Att det ändå visar att det går framåt, att det inte längre är en fråga om att få vara eller inte utan mer om sambeskattning, adoptionsregler och annat oglamoröst. Att för en väldigt stor del av oss västlänningar är det en självklarhet att ens sexuella läggning inte gör oss till bättre eller sämre människor. Men tyvärr är det inte självklart för alla. Det finns människor som bär på ett sådant hat att de anser det är deras rättighet, och skyldighet, att mörda människor för att de inte har samma åsikter och levnadssätt som de själva. Ja, jag hade lite av en skithelg men det är inget jag kommer att minnas om en månad. Jag är glad att vi stod och viftade med regnbågsflaggor i regnet, att mina barn kom till en Ramadan-middag med regnbågsklistermärken på sina tröjor för det var vårt lilla bidrag till solidaritet till LGBTQ-communityn som, alltför tydligt, behöver vårt stöd. 

Jag upprepar ett av mina favoritcitat ”The Commonwealth requires the education of the people as the safeguard of order and liberty” – på Boston Public Library tillsammans med massor av regnbågsflaggor!



En manifestation för fred och demokrati

Varje år högtidlighåller man dagen för mordet på Yitzhak Rabin, Israels tidigare premiärminister och mottagare av Nobels fredspris. Rabin sköts till döds av en religiös jude som ansåg att han var ett hot mot Israel i och med hans arbete för fred. Mordet har blivit en stor symbol för förändringen av det israeliska samhället, på ett liknande sätt som mordet på Olof Palme förändrade Sverige. De som stod på hans sida anser att det var slutet på hoppet om fred. Samhället hade en ljus framtidstro och man trodde att vägen till ett fredsavtal inte skulle vara alltför lång och slingrig. Men mordet slog många drömmar i kras.

Jag rekommenderar verkligen att lyssna på This American Life’s podcast om mordet – The Night in Question – förutom att deras Podcasts alltid är välgjorda så speglar det väldigt väl hur det påverkade det israeliska samhället (iaf enligt maken, jag bodde ju inte här när det skedde så jag har inte riktigt koll).

Stadshuset upplyst med israeliska flaggan

På minnesdagen hålls varje år en manifestation för fred på Rabin-torget i Tel Aviv, Rabin-torget är ett stort torg mitt i Tel Aviv, framför stadshuset, och det var här Rabin ledde en stor fredsmanifestation minuterna innan han sköts. I år var det dags för 20-årsdagen och igår hölls återigen en stor manifestation. Maken ville så klart gå men jag tyckte att det skulle bli krångligt – ta med barnen in till Tel Aviv, manifestationen började kl 20 på kvällen, halva stan skulle vara avspärrad för trafik, var skulle vi hitta parkering, etc, etc, etc.. Men så läste jag nyheterna och inser att inte bara skulle Israels president vara där, utan även Bill Clinton, och plötsligt gick det upp för mig att det är en stor grej. En manifestation för demokrati och icke-våld. Saker som är viktigt att stå upp för helt enkelt och då kan min bekvämlighet faktiskt stå till sidan lite.

Bill Clinton

Så sagt och gjort, vi packade in ungarna i bilen ett par timmar innan, hittade ett parkeringsgarage inte alltför långt bort och gick till ett café för att äta middag. Sedan promenerade vi bort till Rabin-torget, trängde oss fram till ett bra ställe där barnen kunde stå utan att bli nedtrampade och började lyssna på tal och sånger. Ella var trött och grinig för hon hade vägrat sova en stund på dagen medan Eitan var i sitt esse och försåg sig med klistermärken och viftade med små plakat. Båda såg då rätt tagna ut av stundens allvar när Israels president, Reuven Rivlin, höll tal. Ella hade varit lite rädd och orolig innan eftersom hon inte ville tänka på död och mord och det kan man ju förstå men jag tror ändå att hon tyckte att det var en ganska spännande upplevelse. Efter Bill Clintons tal bestämde jag att det var dags att avrunda för barnens skull så tyvärr missade vi Obamas inspelade tal men det är ju för sånt som YouTube finns.

Tagna av stundens allvar

Shalom chaver – Bill Clinton’s bevingade slutord på Rabins begravning. Den dubbla meningen betyder både ”farväl (min) vän” och ”fred (min) vän”

Min lilla fredsaktivist – hållandes en skylt där det står ”Fred nu”

Trots krångel, trängsel och trötta barn känns det väldigt bra att jag tog mig i kragen och åkte dit. Precis som Clinton sa – nu, mer än någonsin, är det dags att vi visar att vi tror på fred!

Image borrowed from http://www.haaretz.com/israel-news/.premium-1.683420

Intifada?

Ser att svenska tidningar har hoppat på rapporteringen av läget i Israel. För några dagar sedan kunde man se rubriken ”18 årig palestinier dödad av Israelisk polis” i ett flertal svenska tidningar utan att det nämndes i rubriken att det var efter att han hade knivhuggit två personer till döds. Svensk media fokuserar gärna på att det varit knivar, att offer blivit ”lätt skadade” och att det var unga förövare. Som att det skulle spela mindre roll om man blir dödad av en förskärare än av ett automatvapen. Det handlar fortfarande om terrorism – folk blir skadade, somliga lätt andra svårt, och en del överlever inte. Den som attackerar överlever väldigt sällan.

Idag har det hittills varit 5 olika dåd – en bil som försökte ramma folk vid en busshållplats, två personer som klev på en buss och den ena började skjuta och den andra knivskar (minst en död, och 17 skadade), två knivhuggningar i samma stad av två olika gärningsmän. Det femte dådet visade sig vara en judisk man som tänkte att det var payback time och attackerade en man med ”Mellanöstern-utseende” – visade sig att det var en annan judisk man. Man kan ju bli paranoid för mindre. Och det är ju precis det som är tanken – att vi alla ska gå omkring och vara rädda och inte veta när nästa terrordåd skak inträffa. Till viss del lyckas de – jag tänker ju inte åka till Jerusalem, jag väljer att sitta där jag har koll på ingångar/utgångar på tåget och det är det stora samtalsämnet på lunchen.

”Vakten” på Ellas skola, en dam i 60-årsåldern som mest ser till att barnen inte springer ut, har bytts ut till en beväpnad yngre upplaga. Grindarna är stängda och föräldrarna måste identifiera sig (jag kom förvisso in utan problem, vakten sa att han kände igen mig från morgonens lämning). Idag när jag var på väg ut med Ella så såg jag att han ständigt håller en pepparsprej redo i handen och när en pappa kom in samtidigt som någon annan gick ut frågade vakten ut honom på två meters avstånd, eller precis utom räckhåll för en lång arm beväpnad med en kniv…

Vardagen fortsätter under tiden, hur konstigt det än kan verka. Jag räknar dagarna och letar febrilt efter lägenheter. Mindre än 3 månader kvar nu. Vissa dagar önskar jag att tiden kunde gå lite fortare.

Valdag (innan den stora besvikelsen…)

Så här en vecka efter valet så har jag hämtat mig tillräckligt från besvikelsen över att återigen behöva dras med Bibi ytterligare ett par år (ok, mandatperioden är 4 år men jag räknar med att det blir omval innan dess i sann Israelisk anda). Det var faktiskt med lite hopp i kroppen som jag gick till vallokalen. Medias undersökningar gav ett litet försprång till Herzog/Livni’s Zionistiska unionen som var ett samarbete mellan deras respektive två partier. I Israel är det vanligt att man formar samarbeten för att kunna få så många mandat som möjligt – två partier som varedra skulle ha fått 10.4 mandat, dvs 10 fysiska personer, kan tillsammans få 21 mandat. Även de arabiska partierna hade gått samman inför valet för att se till att de alla skulle komma över den undre gränsen på 3.25%.

SJälva röstandet i Israel går till som i Sverige. Vi gick tillsammans med barnen till Ellas skola. Utanför fanns det fullt med banderoller och affischer men på ett visst avstånd från vallokalen är det förbjudet för partierna att försöka påverka så de delar mest ut klistermärken till barnen och pratar med folk som kommer fram till dem. Inte heller vallokalsundersökningar är ok att publicera under valdagen för att väljarna inte ska bli påverkade – inte förrän kl 22, när vallokalerna stänger, kommer de första preliminära resultaten.

Utanför vallokalen

Eitan hjälpte till med röstningen

Denna brist på information gör ju att det inte finns någon större anledning att hålla koll på nyheter under dagen, efter att man har röstat. Eftersom Y behövde jobba tog jag med mig barnen till svärfar för att undvika alla folkmassor som kommer av mängder av lediga människor, valreor och fint väder. Klättra i träd, hälsa på kossorna, äta glass och se på film stod på schemat. Jag fyllde på citronförrådet (oroa dig inte Yllet, jag plockade dem från deras privata träd, inget pallande!). Förutom en del nyhetsflashar (korrekt svengelska, eller?) med Bibi’s vidriga rasistiska kommentarer så var det en riktigt skön dag fram till vallokalerna stängdes.

Fick lite öststatsfeeling av den här bilden – kibbutzens affär känner tydligen inget stort behov av en välkomnande entré…

Lite styrketräning på lekplatsen, han klättrade upp och ned 5-6 gånger innan han ledsnade.

Rosa ville hälsa

Vi störde tydligen precis mitt i maten.

Så här trött blir man av att vara ute och leka hela dagen!