Eitan och skolan

Det här med att flytta till ett nytt land där man inte kan språket och kulturen är en rätt stor omställning, det vet jag av egen erfarenhet. Är man knappt 6 år och har bott hela sitt liv på ett och samma ställe är det mer eller mindre ett trauma. Vi märkte det redan innan vi flyttade, Eitan var orolig och osäker över vad som skulle hända iom flytten. Han var utagerande på dagis och lyssnade inte på fröknarna och sågs som bråkig. Jag och Y träffade en barnpsykolog ett par gånger för att få lite tips om hur vi skulle kunna hjälpa honom.

När vi flyttade till USA hade inte Eitan börjat läsa än, på något språk. Han kunde skriva sitt namn på hebreiska och svenska men det var allt. I motsats till Ella hade han heller inte visat det minsta intresse för att lära sig bokstäver, läsa och skriva. Väl i kindergarten började det jobbas med alfabetet men det var ganska motvilligt från hans sida. Vi försökte inte pusha honom på något sätt eftersom vi ansåg att det var fullt tillräckligt för honom att försöka lära sig att förstå och prata engelska samt att börja förstå de sociala och kulturella koderna.

Även om språket kom rätt snabbt så har det varit en kämpig period, för honom och oss runt omkring honom. Han har satt sig på tvären allt som oftast och vägrat följa instruktioner, lyssna på lärare osv. Men all cred till skolan som är helt fantastisk. Eitan kan lätt uppfattas som en framåt och självsäker kille men han är också superkänslig och har svårt för förändringar. Med det beteende som han haft sedan vi flyttade hit skulle han direkt ha klassats som ett problembarn i Israel men här har det aldrig varit en issue. Både hans kindergartenfröken och hans nuvarande fröken är underbara – testar olika strategier för att se vad som fungerar för honom, låter mig veta vad som händer och ser honom för vad han är. Han tycker t ex att det är jobbigt varje gång de ska gå till musiksalen, eller att ha spanska med en annan lärare tre gånger i veckan. Så vid en av veckans två musiklektioner får han istället ha en timme själv hos skolans counselor (vars rum ligger mittemot hans klassrum) där de spelar spel, ritar och leker. Eitan älskar att få den där fulla uppmärksamheten. Och en av spanskalektionerna har bytts ut mot en trumlektion, också den själv med en lärare. Han har från början haft extra engelskalektioner dagligen med en hebreisktalande lärare och hon har varit en stor trygghet för honom eftersom han inte bara kunnar göra sig förstådd språkligt utan även kulturellt. Säga vad man vill, men det skiljer en hel del mellan den amerikanska och den israeliska kulturen, på gott och på ont.

I mina och Ys ögon är den här skolan Eitans ”räddning”, han är en speciell kille och här blir han sedd och accepterad för vad han är. I Israel är klasserna nästan dubbelt så stora som här (i Ellas första klass var de 36 elever på en lärare, i Eitans klass är de 20 elever på en lärare och en hjälplärare) och där finns inte resurserna för så mycket individualitet. Här känner jag att all personal är engagerad och Eitan är en social kille så han känner alla – skolan har två rektorer som varje morgon och eftermiddag står utanför skolan och hälsar och snackar med elever och föräldrar och de vet förstås vem Eitan är, det ges high fives till gympaläraren, fritidspedagoger osv.

Även om det fortfarande inte alltid är lätt för honom så har han gjort enorma framsteg. I höstas kunde han fortfarande inte läsa men de senaste månaderna har det lossnat rejält och hans fröken berättade för mig att han nu kommit ikapp och ligger på den läsnivå man har satt upp som mål för ettor i Massachusetts. Hon hade tagit upp honom som success story på deras senaste skolkonferens. Jag är så vansinnigt stolt över honom och så tacksam över all personal på vår skola som gjort den här resan så smärtfri som möjligt. Nu är det upp till mig och maken att hålla igång hans andra två språk för för Eitan har engelskan tagit över fullständigt.

I måndags var vi föräldrar inbjudna till klassen för att läsa tillsammans med våra barn en halvtimme på morgonen. 

Hur man får sin höggravida fröken att börja gråta på enklaste sätt – skriv ett födelsedagskort själv! Hela klassen hade gjort ett gemensamt kort men Eitan tyckte inte att det var tillräckligt. Djuret är en humla, skolans maskot. 

Annons

Valentine’s och sjuklingar

Glad Alla Hjärtans dag allihop! Här har vi ett alternativt firande med en sjukling (Eitan har feber och ligger och sover), jag hade feber igår kväll men mår ok nu och Y kommer att göra någon slags tandoperation i eftermiddag och lär inte heller vara på topp ikväll. Återstår Ella som är den enda som är frisk och kry och verkligen vill fira idag. Hon kommer att bli så besviken… Det lär inte finnas några rosor, någon choklad eller annat hjärtformat här hemma. Tur nog kom en granne över med några hjärtformade kakor igår kväll.

Igår tillverkade vi Valentine’s kort till alla klasskompisar och lärare. Vissa gånger är man väldigt glad över de små klasserna de har här, 20 elever och två lärare vardera. Ella gjorde alla sina kort själv. Jag gjorde alla Eitans kort… Nu kan vi iofs skylla på att han var sjuk, även om han råkade vara feberfri igår. Han skrev iaf sitt namn och ritade ögon och mun på Ninja Turtles korten som jag hittade efter en googling på ”Easy Valentines Crafts”… Tog fortfarande ett par timmars arbete. Men i ärlighetens namn så var de ganska roliga att göra och jag och Ella fick lite tid tillsammans.

This is what democracy looks like…

I lördags firade vi ettårsjubileum i USA. Jag kommer att försöka skriva en liten reflektion över det så småningom men det här inlägget blir istället om den historiska händelse jag delade med miljoner andra amerikaner på samma dag. Japp, Women’s March, i mitt fall i Boston. På morgonen, när jag kollade tider och talare, såg jag att polisen förberedde sig för uppåt 75.000 människor. Det skulle bli trångt helt enkelt. När jag kollar nu så uppges det siffror på 150-200.000. Det är nästan 5% av stor-Bostons invånare.

Barnen var på ett värdelöst humör, framförallt Eitan. Han var nog mest sur över att missa värdefull iPad-tid som helgerna annars är till för. Jag försökte förklara för de hur viktigt det är att stå upp för alla människors lika rättigheter men det är inget som går hem hos en 6-åring. Ella verkade vara lite mer engagerad men tal som drog ut på tiden, som vi dessutom stod för långt bort från för att höra, gjorde väntan på att få marschera näst intill outhärdlig (och då mutade vi dem till och med med Cola…). Det var iofs kul att titta på alla roliga skyltar, och det var fint väder och jag informerade dem surt att en dag kommer de att skryta för sina barn att de minsann var där, den där dagen!

Om man inte hade varit tvungen att slösa energi på jobbiga barn hade man kunnat njuta fullständigt av en uppvisning av demokrati. Jag älskade alla hemmagjorda skyltar med den ena slagkraftiga texten efter den andra. Folk var glada och trevliga, det sjöngs och ropades slagord och jag kommer fortfarande på mig själv med att gå och sjunga till mig själv ”this is what democracy looks like”. Kyrkklockorna på kyrkan bredvid parken spelade ”America the Beautiful” och Senator Elizabeth Warren sa ”We will not build a stupid wall. Not on our watch.”. Jag är glad att jag var där, det hade känts snopet att ha missat en sådan historisk händelse när vi bor så nära. Nu hoppas jag bara att det kommer att hålla i sig, kämpaglöden och tron på att vi tillsammans är starka. För det är vi.

Hockeyfredag

Med jämna mellanrum erbjuder BU sina anställda gratisbiljetter till de olika universitetslagens matcher. Just nu är det ju hockeysäsong så förra fredagen tog vi tillfället i akt att gå och kolla in the Terriers damer spela hockey. Beslutet att se damerna hade mer att göra med att de spelade på en fredag och inte mitt i veckan men efter att Eitan sa att han inte ville se tjejer spela så kände jag att här ska vi minsann bara se tjejer i fortsättningen. Medan jag har sett hockey sedan barnsben och fortfarande har det som favoritsport att se på så har resten av familjen bara sett hockey en gång tidigare, när storkusinen spelade hockeycup i Surahammar av alla ställen.

Först bjöds de med personalbiljetter på middag och lagets tränare höll ett tal. Sedan var det dags för match. BU Terriers spelade mot Minnesota. Barnen ville sitta så nära isen som möjligt och fördelen när man går på matcher där det inte kryllar av åskådare är så klart att få riktigt bra platser. Vi satt direkt bakom hemmalagets bås och det var så spännande tyckte barnen, och till Eitans stora lycka slängde materialaren åt honom en BU-puck. Jag försökte förklara reglerna, varför någon plötsligt satt i utvisningsbåset, vad skott på mål-statistiken betydde osv. Under tiden krossade Minnesota hemmalaget med 0-5 och jag börjar misstänka att jag för dålig tur med mig, förra hockeymatchen jag såg slutade 1-5 för Bruins…

Boston University’s maskot är, så klart, en bostonterrier. Och eftersom skolans färger är vitt och Scarlet så heter förstås maskoten Rhett…

Adventsvandring

Förra söndagen tog vi med svärisarna ut på en skogsutflykt. Eftersom svärfar är lite stel efter höftoperationer så försökte jag hitta en tur som inte gick så mycket över stock och sten utan var mer lättvandrad. Vi hyrde en bil och åkte till Blue Hills Reservation, en halvtimme söderut. Det var en underbart solig, kylig dag och jag hade preppat termosar med kaffe och varm choklad och fixat mackor med stekt ägg och tomat till oss vuxna medan barnen som vanligt ville ha messmör och ost (bara Västerbottensost duger till dottern). Med hjälp av vandringsstavar lyckades svärfar ta sig runt 5 km utan att ens få ont i ryggen, något han annars brukar klaga på en hel del. Jag och barnen tog oss an ett litet berg medan de andra drack en andra kopp kaffe. Det var en så vacker dag och jag kunde inte sluta att fota. Har lovat barnen att vi ska tillbaka och ta den lite mer krävande turen någon gång. Härligt att ha tillgång till naturen på så kort avstånd.

Tog några intervaller på stranden innan vi hoppade in i bilen igen. För fem kilometers vandring är inte ens nära att trötta ut den här killen… 

Väl hemma insåg jag att det var första advent. Adventsljusstaken lyste med sin frånvaro (köpte dock adventsljus på IKEA men det var först dagen efter) men jag slängde ihop lussekatter och glögg medan julmusik fyllde köket.

Pannkaksfrukost och the sleepover som försvann

I fredags var det dags för Ellas första sleepover sedan vi flyttade till USA. En tjej som Ella satt bredvid när hon började skolan här, som fortfarande går i hennes klass och som har varit så snäll och hjälpsam mot Ella hade bjudit in sex tjejer för en födelsedagsfest med övernattning. Ella var superladdad när hon lämnades av lagom till middagen (pappan är kock så jag var lite avundsjuk).

Jag och Eitan skulle vara själva hemma eftersom maken var (är, fortfarande…) på konferens så vi gick och handlade mat enligt hans önskemål – korv och pommes frites.

Efter lite filmtittning och mys i soffan somnade Eitan. Men så strax före tio kom ett telefonsamtal från kompisens mamma, Ella ville prata med mig… Ella klagade på att hon var allergisk mot deras hund och att hon var snuvig och det kliade överallt. Jag hade inte alls tänkt på det men hon har blivit snuvig och nyst när hon är med katter så det är klart att detsamma gäller hundar. Blandat med ganska stor nervositet över att sova borta hos en familj som hon inte känner jätteväl så blev det lite för mycket. Så jag sprang över till grannen och bad henne sätta sig inne hos oss ifall att Eitan skulle vakna medan jag gick och hämtade Ella. Enligt mamman var två andra tjejer på gränsen att åka hem också. Eitan var mycket fundersam när han vaknade mitt i natten och såg att Ella låg bredvid honom i sängen (ja, de passar på att sova i min säng när maken är borta).

Eftersom planen hade varit att tjejerna skulle äta pannkaksfrukost innan hämtning hos kompisen så bestämde vi att också göra det. Ella fixade allt och det enda jag behövde göra var att duka på och brygga kaffe till mig. Så den lilla, lilla tjejen jag hämtade på kvällen inledde morgonen med att vara riktigt stor!

Lyxigt nog hade Eitan plockat i en ananas i kundvagnen när vi handlade kvällen innan, färsk ananas till frukost är alltså inte vardag hemma hos oss.. 🙂

Skolstart och flyttdag

Igår började så skolan. Ella hade en riktigt dålig uppladdning då hon lyckades trilla med en scooter (kickbike?) och skrapade upp halva ansiktet. Genom tårarna, med blodet droppande, skrek hon att hon inte skulle gå till skolan. Det var med väldigt hängande (och bortvänt) ansikte som hon gick till skolan bara för att komma ut nöjd och glad i slutet av dagen. Hon vet hur man skapar drama den tjejen.

Eitan var superpeppad och berättade hur han nu skulle lyssna och göra allt man bad honom om, för så gör man när man går i första klass. Det hade hållit i sig till strax efter lunch då han tyckte att det var dags att gå hem och inte hade den minsta lust att sitta lugn i sitt klassrum. Så när jag kom för att hämta upp honom kom han inte ut med alla andra barn utan jag fick gå och hämta honom i ett annat rum dit han hade fått gå efter att ha fått sprungit upp och ner för trapporna ett tag. Eitan var dock jättenöjd och deklarerade stolt för mig att han hade räknat ända till 200. På engelska. Och så sa han ”I have a lot of energy”. På något sätt känns det som att det kan ha plockats upp från något som en lärare sagt… 😀 Ja, min sexåring har väldigt mycket energi och jag fattar att efter ett helt sommarlov där mycket tid ägnats åt att springa/klättra/cykla/simma så är det inte helt lätt att hålla koncentrationen hela dagen. Vi får se hur det går idag. Måste kolla upp vilka dagar han har gymnastik och vilka dagar de går till parken så att jag kan ta ut honom för att springa löst de andra dagarna.

Så här peppad av Eitan! Jag fick ta en bild av Ella men under inga omständigheter visa den för någon annan.

Eitan och hans fröken medan han fortfarande var i tron att förstaklassare gör allt som man ber dem om!

Utöver skolstart var det dessutom flyttdag för stora delar av Boston igår. En stor majoritet av alla hyreskontrakt i Boston-området gäller från 1 Sep till 31 Aug. Detta beror naturligtvis på det stora antalet universitetsstudenter som bor här och som börjar terminen i September. Dagarna runt 1 September går allmänt under namnet ”Allston Christmas” – pga av alla möbler och inventarier som lämnas på trottoarerna i studenttäta områden. Allston är ett av de populäraste ställena att bo i för studenter som bor ”off-campus” och igår var det kaos! Bara på den lilla del av min gata som jag ser från fönstret såg jag 8 flyttbilar igår, och då är det inte ens i Allston. Jag tog med mig barnen och promenerade ned till Allston (ca 5-10 mins gångväg) och det var hysteriskt. Bilköer pga alla flyttbilar som stod dubbelparkerade på vissa håll. Inte så mycket möbler på trottoarerna men vi gick inte särskilt långt in i området. Och utanför mataffären som var vårt egentliga mål stod tomteklädda anställda och delade ut frukt och juice till förbipasserande. Som vanligt var det någon flyttbil som fastnat under en av broarna på Storrow Drive som är en vältrafikerade led genom stan. Nu är de flesta förhoppningsvis på plats och vi kan dra igång höstterminen!

I den här, ganska stora, korsningen räknade jag till sammanlagt 19 flyttbilar och 2 poliser som dirigerade den minst sagt kaotiska trafiken!

 

Skolstarten närmar sig, SWEA och Vermont

Sommarlovet sjunger på sista versen. Nästa torsdag börjar vardagen igen. Igår var det öppet hus på skolan. Nya, tillfälliga skolan. Originalskolan ska renoveras för att få plats med alla elever. Det kommer att bli en jätteskola, få plats med 1000 elever. Tills nu har det varit 850 elever uppdelat på två olika byggnader. Den tillfälliga byggnaden är ett omgjort serviceboende i åtta våningar – en våning per årskurs (K-4) och tre våningar för gemensamhetsutrymmen som bibliotek och musiksal bl a. Klassrummen var ljusa och fina med gott om toaletter (omgjorda sovrum…). Vi fick även träffa Eitans fröken, Mrs Z, eftersom vi inte kommer att kunna vara med på deras ”meet and greet” på tisdag.

Vi har även ägnat oss åt back-to-school shopping. Tog med barnen och shoppinglistorna till Target och fyllde upp förråden med kritor, pennvässare och vattenflaskor bl a. Lite roligt när det kom en kvinna runt hörnet och glatt utropade ”alltid lika kul att höra svenska i USA”. Visade sig vara en svenska som jobbade på ett av sjukhusen i närheten.

Igår kväll var jag på knytkalas med SWEA Boston. SWEA är en sån där förening för utlandssvenskor som jag alltid förknippat med gamla tanter men det visade sig att jag hade fel. Eller, det fanns tanter där (och inget fel på det) men det fanns en hel del yngre också. Eller så kanske det är jag som hamnat i tantfacket och tycker att vi alla är tjejer… Vi höll till på en fantastisk takterass i Beacon Hill, en sån skulle man ha. Insåg att jag måste skaffa ljusslingor till vår lilla uteplats.

Imorgon är sista dagen som jag är själv med barnen. På söndag åker vi iväg till Vermont på ministemester. Makens chef har hyrt ett hus vid en sjö för hela labbet från söndag till onsdag så vi ska njuta till max av sommarlovets sista dagar.

Bibblix – läsapp för barn

Ni vet hur barn vill att man ska läsa samma böcker om och om igen. Det spelar ingen roll hur bra böckerna är, som förälder blir man ändå rätt less. Bor man dessutom utomlands och inte har tillgång till böcker på svenska så blir det ännu värre, det är de böcker som finns i bokhyllan som gäller helt enkelt. Tills ganska nyligen för oss.

Jag fick ett tips om appen ”Bibblix” som är en app framtagen i samarbete med biblioteken i Stockholm, Malmö och Katrineholm och som riktar sig till barn mellan 6 och 12 år. Om man har ett lånekort på någon av de här biblioteken så är det bara att ladda ned appen till sin iPad/motsvarande Androidplatta och så kan man surfa runt och hitta böcker och bli tipsad om böcker i olika kategorier. En trevlig sak om man bor utomlands är att man kan maila Stockholms stadsbiblioteks kundtjänst och be om ett lånekort(-snummer). Det enda jag gjorde var att skriva att jag bor utomlands, gav mitt personnummer och min adress och några timmar senare fick jag ett lånekortsnummer som man kan låna digitala böcker med.

Man kan leta efter ålder, kategorier eller direkt efter en bok. Man får låna 5 böcker i veckan och sedan får man behålla dem i en månad. Ella föredrar fortfarande att läsa på hebreiska men kvällsläsningen har iaf blivit mindre tråkig för migö För tillfället betar vi av den ena efter den andra LasseMaja-boken. Vem vet, det här kanske till och med leder in mig på att läsa svenska e-böcker, nu när jag har ett bibliotekskort och allt!

Bilden är lånad från bibblix.se

 

Biobesök

I enlighet med ”en aktivitet om dagen”-tänket så stod idag biobesök på programmet. Det var dags för Ella att casha in sin födelsedagspresent från sina Sverige-kusiner. Jag hade bokat in oss på ”The Secret Life of Pets” på en bio på Fenway så på vägen dit gick vi förbi Tasty Burger och köpte med oss milkshakes. Deras Green Monster-shake är nog den godaste milkshake jag smakat, mintchoklad med små chokladbitar i… I presentpaketet ingick även popcorn (med extra smör) så vi gled fullastade ned i våra skinnfåtöljer i VIP-salongen. Ok, VIP-salongen var en ren slump – antagligen för att vi var på en matinéföreställning med ganska lite folk, vi betalade inget extra för det.

Vi såg en trailer för den här filmen när vi var på bio i Sverige förra året och sedan dess har filmen då och då kommit upp till diskussion så vi kan nog lugnt säga att det var ganska höga förväntningar. Men filmen höll, barnen skrattade högt vid ett antal tillfällen och efteråt var de supernöjda. Engelskan flyter såpass bra för dem att det inte är något hinder längre. Även jag gillade filmen.

Efter filmen promenerade vi hem i sensommarvärmen och det var ett sånt där tillfälle när alla var på bra humör, barnen gillade varandra och jag  njöt över det mjuka ljuset som föll över tegelhusen på Beacon street. Ja, jag slänger in två bilder så ni verkligen ser för sådana här stunder händer inte för ofta..