Utför i Vermont

Vår skidsemester var ingen lång sak, totalt tre skiddagar och tre hotellnätter. Eftersom jag, som vanligt, ägnade mig åt sista minuten-planering så var det inte så mycket att välja på – jag fuskade och förlängde barnens jullov med två dagar. Inte helt ok att göra men jag hade pratat med barnens lärare innan och de hade inga invändningar så det enda är att de kommer att ha två dagars frånvaro i ”betyget”. För oss innebar det även ca 30% lägre pris än om vi hade åkt på själva lovet. Killington är östkustens största skidsystem och jag kände att eftersom barnen skulle gå på skidskola tre heldagar så ville jag ha ett ställe där även jag och Y kunde ha kul. Det finns en hel del mindre ställen närmare Boston men tre timmars bilresa tyckte jag inte var så illa.

Eitan gick i Ministars, från 8.30 på morgonen kunde man ”checka in” honom och sedan hämta honom kl 3 på eftermiddagen. Ministars hade en stor lokal inomhus där de kunde leka och äta mellan varven. Pjäxor och skidor provades ut på plats och programmet innebär max 5 barn i varje grupp men i Eitans fall var de tre som mest och sista dagen hade han privatlärare. Ella gick ”Learn to Ski” i tre dagar och även där var det max 5 som gällde men de var färre än så i hennes grupp. Lunch och snack åts med gruppen. Ella gick ut hårt och när vi kom för att hämta henne första dagen strålade hon som en sol. Däremot är hon lite skrajsen av sig och vägrade att åka vanlig lift så andra dagen gick Eitan om henne när han fick åka upp i en sittlift och då var det inte riktigt lika roligt längre. Hennes lärare sa dock att hon hade tekniken och det var bara modet hon behövde jobba på.

Eitan får experthjälp vid utprovningen av pjäxor i Ministars lokaler

Alltså, hur kan man inte älska skidåkning en dag som denna!? Perfekt första dag.

Intressant perspektiv, ser ut som att jag är en tvärhand hög ungefär…

Den blå himlen och solen försvann efter första dagen.

Jag och Y hade hela dagarna för oss själva. Det var rätt darriga knän första åket men backarna var välpreparerade och vi tog det lite lugnt i blåa backar tills vi började känna oss varma i kläderna. Efter lunch första dagen hade jag anmält oss till en grupplektion som ingick i liftkortet. Skönt att få en uppfräschning, efter ett par åk satt tekniken helt ok och skidläraren bekräftade att jag hade koll. Och så är det ju alltid kul att känna att man är bäst i gruppen… Jag må ha bättre teknik än maken men han tar igen det genom att vara både i bättre form och modigare än mig så vi åker bra ihop. Lite extra lyxigt att kunna åka själva, sätta oss och ta en kaffe eller en öl på tu man hand utan att oroa sig över barnen. Killington åker jag gärna tillbaka till, det är tillräckligt stort för att man inte ska tröttna på systemet, skidskolorna var bra och det var en trevlig stämning bland de som jobbade där.

fullsize Image borrowed from here

Jag och skidåkningen

När jag fyllde 40 ville maken ge mig en skepparexamen i Grekland som present. Mot all rim och reson tackade jag vänligt, men bestämt, nej. Jag ville istället att vi skulle ta de pengarna och lägga dem på en skidsemester med familjen när vi flyttat till USA. Snabbspola 1,5 år framåt och familjen sitter i en bil norrut på väg mot Killington, Vermont. Alla är ordentligt peppade och spända. Barnen ska gå 3 heldagar på skidskola. Jag ska få åka skidor för första gången på sex år, inte ett dugg gravid denna gång (ca 24 veckor gravid förra gången, att hitta tyngdpunkten var en helt ny utmaning).

På kvällen kunde ingen somna. Barnen hade sovit i bilen och var inte trötta. Samtidigt som de var överexalterade över morgondagen. Ella somnade till slut kl 11. Jag kunde inte heller somna. Plötsligt vällde känslorna över mig, att få se mina barn åka slalom för första gången kommer att vara stort. Att få räcka över stafettpinnen till nästa generation. Förhoppningsvis skulle de gilla det. Att få dela med sig av något som varit en stor del av min uppväxt, som gett mig så mycket, måste vara en av de mest fantastiska saker man kan göra som förälder.

Första gången jag åkte utförsåkning var jag fyra år (jag skrev först att det var första gången jag åkte skidor men bilden nedan visar någonting annat). Min pappa, som var skidlärare inom Friluftsfrämjandet, tog mig nedför Sidsjöbacken i Sundsvall på längdskidor samtidigt som min storebror och mamma gick i skidskolan med slalomskidor på fötterna. Snart nog fick även jag slalomskidor och ett medlemsskap i Sundsvalls Slalomklubb och harvade på några gånger i veckan i Södra Bergets slalombacke på vintrarna med pappa som tränare. Toppen på min tävlingskarriär kom i 7-8 årsåldern när jag kammade hem klubbmästerskapet i min åldersgrupp. 35 år senare kan jag fortfarande minnas den där känslan som jag hade när jag lyfte stavarna över startpinnen och startern räknade ned och det kändes som att jag var en av tävlingsåkarna på TV. Skidsemestrarna i Hemavan/Tärnaby med familjen, när jag till min stora förlägenhet skulle låtsas att jag var en ”knatte” så att föräldrarna kunde köpa det billigare veckokortet. Jag tog igen det med att inte tveka över att kasta mig utför alla backar, oavsett svårighetsgrad. ”Groparna” i backen där vi satt på liggunderlag och åt våra mackor och drack varm choklad ur termos.

Knappt två år med min bror, pappa och farmor dagen innan pappa skulle åka Vasaloppet.

I Tärnaby, ska vi ta en vild gissning på åttiotalet?? Mintgrön och rosa outfit och ingen hjälm!

Jag och min mamma i en av de där groparna. Jag sportar Sunpockets och gogglesbränna, mamma har en mössa med jättetofs. Precis som det skulle vara med andra ord.

I mellanstadiet slutade jag med tävlandet och tränandet, dåliga knän satte stopp, men skidåkning blev det så klart då och då. Skidresan med gymnasieklassen till Åre, där killarna i stugan bredvid var intressantare än åkningen. Den där gången under universitetsåren när min pojkvän dumpade mig kvällen innan vi skulle åka till fjällen men ändå följde med på resan. Hur han, av dåligt samvete, ägnade en hel dag till att lära mig att åka snowboard medan jag tog varje tillfälle i akt att vara förbannad på honom.

Tvåmånadersäventyret i den lilla staden i Kanada som var känt för sin årliga snömängd, då på snowboard. Känslan att stå precis vid repet när lavinpatrullen öppnade upp ett nytt område för åkning efter ett av dessa episka snöfall. Resorna till Chamonix och instruktionerna från vår franske guide om hur vi skulle ”eat the snow” när han egentligen sa ”hit the snow”. Vi gjorde både ock. Absint och Bloody Marys i baren på Chambre Neuf…

Jackson Hole, WY – tror att det var 2004.

Skidåkningen (och snowboardåkningen) har verkligen givit mig så mycket. Min pappa fick aldrig se hur mycket eftersom han gick bort i cancer när jag var tretton och jag tror att det var därför det kändes så stort att få föra vidare intresset. Han hade nog gillat att få susa nedför backarna i Vermont med sina barnbarn.

Vad tyckte barnen då? Jo, det är helt klart två nya skidåkare födda. Ella sken som en sol redan efter första dagen. Eitan var mest intresserad av att få åka de stora liftarna och känslan när vi plötsligt såg honom från sittliften, svänga nedför backen under oss var, som maken sa, roligare än all egen skidåkning han gjort. Det var ett utmärkt beslut att låta de gå 3 heldagar i skidskolan, de fick lära sig av proffs medan jag och Y fick njuta av åkning på egen hand. Vi ska försöka komma iväg ett par gånger på februarilovet också men jag tror att det är säkerställt att det inte var sista gången vi åkte.

Lösryckta funderingar

Vet inte vem som sa ”att vara tillsammans med barn är som att vara med ett gäng fulla personer när man själv är helt nykter” men jag kan verkligen relatera till det ju mer tid jag tillbringar med dem. De har såna där idéer som andra barn tycker är helt normala medan man själv tänker ”are you out of your mind!!”. Ella har bestämt sig för att hon vill börja samla på något men vet inte riktigt vad. Just nu står valet mellan små gosedjur, suddgummin eller olivkärnor. Olivkärnor. What?? Jag röstar för suddgummin.

Ibland kan man ju ha en riktigt dålig dag på jobbet (förutsatt att man har ett jobb alltså). Jag vet inte om ni hört om rymdraketen som exploderade i Florida häromdagen under ett test? Raketen skulle transportera en satellit som bl a skulle förse stora delar av Afrika med internet. En god vän var chefsingenjör för den satelliten. Några års arbete som brann upp på ett par sekunder. Det är en dålig dag. Tur ändå att det inte var satelliten som var orsaken…

Personer som designar vitlökspressar utan att testa dess funktion borde få fängelsestraff. Vår press borde heta vitlöksmosare. Värdelös. Inser just nu att jag inte har slängt den och förstår inte varför.

Amazon Prime borde få Nobelpriset. Igår morse kl 8 kom min son upp och väckte mig. ”Mamma, du måste komma ner och låsa upp dörren, vi har fått ett paket!”. Att få en ny kaffebryggare levererad kl 8 på en lördag morgon måste vara världens bästa grej!

Biobesök

I enlighet med ”en aktivitet om dagen”-tänket så stod idag biobesök på programmet. Det var dags för Ella att casha in sin födelsedagspresent från sina Sverige-kusiner. Jag hade bokat in oss på ”The Secret Life of Pets” på en bio på Fenway så på vägen dit gick vi förbi Tasty Burger och köpte med oss milkshakes. Deras Green Monster-shake är nog den godaste milkshake jag smakat, mintchoklad med små chokladbitar i… I presentpaketet ingick även popcorn (med extra smör) så vi gled fullastade ned i våra skinnfåtöljer i VIP-salongen. Ok, VIP-salongen var en ren slump – antagligen för att vi var på en matinéföreställning med ganska lite folk, vi betalade inget extra för det.

Vi såg en trailer för den här filmen när vi var på bio i Sverige förra året och sedan dess har filmen då och då kommit upp till diskussion så vi kan nog lugnt säga att det var ganska höga förväntningar. Men filmen höll, barnen skrattade högt vid ett antal tillfällen och efteråt var de supernöjda. Engelskan flyter såpass bra för dem att det inte är något hinder längre. Även jag gillade filmen.

Efter filmen promenerade vi hem i sensommarvärmen och det var ett sånt där tillfälle när alla var på bra humör, barnen gillade varandra och jag njöt över det mjuka ljuset som föll över tegelhusen på Beacon street. Ja, jag slänger in två bilder så ni verkligen ser för sådana här stunder händer inte för ofta..

Camping i ”skärgården”

Ella har pratat om att hon vill tälta ett tag. Jag kollade upp lite alternativ och bestämde mig för att boka en natt på en av Bostons Harbor Islands. The Harbor Islands är någon sorts nationalpark och består av ett antal öar och delar av fastlandet som omgärdar öarna. Några av öarna har färjetrafik och vi tog en båt från Boston till Georges Island och bytte sedan till en mindre båt som gick mellan några av de mindre öarna. Varning för en riktig bildbomb!

Boston_Harbor_Islands_National_Recreation_Area

Vår slutdestination var Bumpkin Island som är en liten ö med 13 campingplatser och utan rinnande vatten. Campingplatser i USA är väldigt organiserade enligt min erfarenhet, iaf om man campar i national- el state parks. Eftersom vi campade mellan söndag och måndag var det inte direkt rusning och den park ranger som mötte oss på kajen rekommenderade en av strandplatserna. Vi tog rådet och fick därmed ett ställe med direktingång till havet, möjlighet att tända en brasa på stranden och ett campingbord och grill.

Älskar den här staden! Och killen i förgrunden.

Under dagen var det fler personer som kommit dit med egna båtar och kajaker men vid middagstid var vi totalt 8 personer på ön. Ön är liten och vi promenerade runt den i maklig takt på en timme. Söndagen var riktigt het, med en topptemperatur på 36 grader och vi låg mest i vattnet.På kvällen tände vi en brasa och tittade på hur tidvattnet steg. Ett ordentligt åskväder härjade på fastlandet men vi fick bara några droppar regn. Med en nattemperatur på 23 grader behövde vi inte oroa oss över att frysa direkt.

Vid lågvatten kunde man gå ut på en landtunga som sträckte sig nästan hela vägen till fastlandet. Vid högvatten försvann den helt.

Morgonen inleddes så klart med bad innan frukost. Vi skulle inte ta båten förrän kl 14 så vi hade gott om tid för bad även på måndagen. Det enda som störde var de aggressiva strandflugorna som bet oss till förbannelse och inte stoppades av myggmedlet. Bara att lägga sig i vattnet igen…

Flugorna till trots så kan jag verkligen rekommendera både att besöka hamnöarna och att tälta. Få saker lugnar min själ mer än ett kluckande hav och doften av saltvatten och med Bostons skyline i fjärran slapp jag lappsjukan också!

Summer Camp

Vi bestämde oss tidigt för att barnen skulle få gå på Summer Camp i år – trots att jag inte jobbar och trots att vi inte har särskilt mycket pengar att röra oss med. Vi hade hört massor av gott om JCC’s camp från vänner och bekanta. JCC står för Jewish Community center och är en typisk samlingspunkt för Israeler och amerikanska judar. Lägret är rätt dyrt men man kan få ekonomisk hjälp om man behöver, och ansöker i tid. Om man råkar missa deadlinen för att söka ekonomisk hjälp kan man alltid spela på kortet ”vi har precis flyttat hit från Israel och har hört så mycket bra om ert läger och vi visste inte att deadline redan varit och vi har inte råd annars” och gärna trycka lite extra på att man heter Cohen vilket ger en lite rockstjärneglans i amerikanska judiska kretsar (not so much i Israel dock…). Det är en sån där sak som svensken i mig inte skulle göra men israelen i mig glatt kastar sig på telefonen och börjar operation övertalning. Min övertalning lyckades, och med 50% rabatt på priset var det överkomligt även för oss. Vår förhoppning var så klart att barnen skulle kunna få ha lite kul, öva engelskan och att vi inte skulle driva varandra till vansinne hela sommaren då vi onekligen skulle ha tillbringat lite för mycket tid tillsammans annars.

Några minuter efter 8 på morgonen hämtas barnen upp i en gul skolbuss och åker sedan i en halvtimme tills de kommer till lägret som ligger i utkanten av ett naturreservat, mitt i skogen med en sjö där många av aktiviteterna tar plats. Det verkar helt fantastiskt, vi besökte stället innan de började och Eitan satt i den lilla golfbilen de körde runt oss i och sa ”it’s awesome” åt allt. Igår t ex såg Ellas schema ut som följer: dagen började med brottning, sedan över till klätterväggen och därefter till boating, där man kunde välja mellan trampbåt eller kajak. Därpå hade hon dagens simlektion innan det var dags för lunch. Efter lunchen fick de gå till en ”batting cage” där de fick öva på baseball/softball och därefter fiskade hon. Andra dagar har de mer arts&crafts, stickning, drama eller fotboll.

Mitt största problem är att jag måste fixa lunch och snack dagligen och lunchen måste vara kosher. Antingen chalavi (mjölkbaserad) eller parveh (”kosherneutrala” produkter som ägg eller tonfisk typ). Då vi inte följer några kosherregler vanligtvis så har det varit en del googlande av typen ”är ägg parveh”, ”kan man blanda mjölk och tonfisk”… (ja på båda). Det är enklare att bara tänka vegetariskt har jag insett. Pastasallad, vegetarisk chili och pizza har jag gjort denna vecka, utöver de givna ostmackorna. Det andra molnet på himlen är att Ella har fått något slags utslag på benen. Lägersköterskan hade tittat på dem igår men han visste inte vad det var. Kanske från solkrämen, kanske från badandet, kanske från värmen… Hon verkar dock inte lida så mycket av dem. Får se om det försvinner under helgen. Barnen avslutade första veckan igår och ska gå två veckor till efter det. Båda verkar supernöjda och kommer tillbaka uttröttade på eftermiddagarna.

Bibliotek

Bibliotek har alltid varit viktiga i mitt liv. Jag började läsa tidigt och slukade böcker i en väldig fart. Som tur var bodde vi grannar med ett bibliotek och ganska snart hade jag andra låneregler än de flesta barn – jag behövde inte ha föräldrar med mig, och jag fick låna hur många böcker jag ville. Stammisprivilegier! Eftersom jag läste så mycket behövde jag även ett system för att inte låna samma böcker flera gånger – jag började helt enkelt på A och jobbade mig igenom alfabetet. När vi flyttade därifrån efter 3:an befann jag mig på E i ungdomsbiblioteket.

Under universitetet kändes det då och då som att jag bodde på bibblan – Carolina Rediviva, Studentbibblan eller Ekonomikum. Men sedan blev det mindre och mindre besök. Jag började köpa böcker istället. Hängde så klart ihop med att jag hade ett jobb och därmed pengar. Helt stopp tog det dock när jag flyttade till Israel. Jag vet att det fanns ett bibliotek i Rehovot till exempel men jag var aldrig där. De hade kanske ett jättebra utbud av böcker på engelska, vad vet jag.

Men så flyttade jag hit till Brookline. Redan första veckan besökte vi biblioteket, det finns ett lite större behov av inomhusaktiviteter hör på vintern än i Israel… Barnen gillar det – det finns massor av böcker på hebreiska som Ella läser, det finns datorer med spel och mycket leksaker där som Eitan gillar. Och jag blir lycklig bara av att gå in och stryka över bokryggarna. Vi lånar böcker och filmer – det finns hur mycket barnfilmer som helst. Man kan streama filmer, tv-serier eller ljudböcker från nätet. Eller varför inte låna museipass som ger en gratis eller reducerat inträde till massor av museer i Boston-området.

I Boston öppnades 1848 USAs första stora bibliotek för allmänheten. På ena sidan av den imponerande byggnaden står följande citat ”The Commonwealth requires the education of the people as the safeguard of order and liberty”. Jag måste säga att Massachusetts känns som en stat helt i min smak. Bibliotek FTW liksom!

Brist på rutiner

Pratade med min bror idag. Han funderade på vad jag egentligen gör på dagarna. Berättigad fråga, jag kunde inte riktigt komma på det själv. Dock har jag känt mig rätt upptagen idag. Normalt sett har jag min tid att disponera lite som jag vill mellan 8.15 och 14.15 varje dag. Idag hann jag med följande:

– Tvättstuga
– Maila ang pensionsförsäkring i Israel
– Lämna tillbaka bok på bibblan
– Gå till posten
– Promenera 30 min till Target och sedan 30 min tillbaka
– Shoppa diverse saker på nämnda Target
– Vika tvätt

Jag njuter så av att ha tid. Tid att äta frukost i lugn och ro medan jag läser bloggar. Tid att promenera dit jag vill för att uträtta ärenden och inte bara fixa saker så snabbt som möjligt. Multitaskingen lyser med sin frånvaro.

Idag var det nästan sommarväder här – 77°F (har ställt om min väderapp till Fahrenheit så att jag ska lära mig den där ologiska skalan, 77°F är ca 25°C) och strålande sol. Blev kvar på skolgården rätt länge och gick sedan hem och åt glass ute på vår gård. Borde nog ta tag i att plantera blommor, kanske lite grönsaker, och skaffa någon utemöbel. Fast det kommer nog inte att funka så bra ihop med Eitans fotbollsträning… Det grillades för fullt hos någon granne och jag insåg att vi nog också borde skaffa oss en grill. Inte heller det särskilt fotbollskompatibelt. Om det inte vore för att det är så skönt att han kan underhålla sig själv med den där fotbollen i timtal hade jag nog prioriterat bort fotboll men det är nog blommorna som får stryka på foten istället.

Jordgubbsglass på trappen. Ella funderar på om den där biten som ho precis tappade går att rädda…

Eilat

Tiden bara rusar på. Mer och mer fylls dagarna med förberedelser inför flytten. Men lite annat hinns med också. Förra helgen bockade vi av ett av Yardens måsten innan flytten – att ta med barnen till Eilat. För er som inte har koll så är Eilat Israels sydligaste stad, tippen som petar ut i Röda havet, mellan Jordanien och Egypten. Det är en av Israels stora turistdestinationer och stan är uppbyggd runt turismen med hotell, tax-free shopping och nattliv. Eilat är inget ställe som jag skulle välja som semesterdestination normalt eftersom jag inte är någon soldyrkare av rang men man kan ju också se stranden som en transportsträcka till havet, korallreven och fiskarna. Yarden och jag var här och dök ett par gånger innan barnen kom och nu var det dags att låta barnen få uppleva undervattensutbudet via snorkling.

På torsdag eftermiddag vid femtiden rullade vi iväg och kom fram till Eilat vid 21.30. Jag hade hittat ett hotell som låg en bit upp från stranden, 3-stjärnigt med ok omdömen på TripAdvisor, och hyfsat billigt. Vår enda plan för helgen var snorkling och 9.30 på fredag morgon betalade vi inträdet till naturreservatet ”Coral beach” och hyrde mask och snorkel till hela gänget. Eilat hade sitt vanliga vinterväder med 30 grader i luften och 26 grader i vattnet, rätt behagligt med andra ord… Vi tog med oss snabbt ut på piren som leder över korallrevet och började sätta på oss cyklopen när vi inser att vi har ett litet problem. Barnen tycker att det är superläskigt med alla fiskar och vägrar att kliva ned från trappen som leder ned i vattnet. Oj då. Yarden hade varit förberedd på att Ella skulle trilskas lite medan Eitan bara skulle hoppa rakt i men så var det inte alls. Ella hoppade i men blev snabbt hysterisk och Eitan vägrade fullständigt, han hade hört att det fanns koraller som bränns och han trodde att de var ute efter honom. Det faktum att koraller inte kan röra sig var av mindre betydelse för honom. Hmm, hur skulle vi nu göra?

Eftersom korallrevet är ett naturreservat så får man inte snorkla direkt över det utan åtkomsten är längs med den yttre kanten (därav piren). Men det finns ett litet avskärmat område närmast stranden där det inte finns några koraller som kan skadas med däremot massor av färgglada fiskar. Här vågade sig Ella i och vande sig vid snorkeln. Vi simmade hand i hand och tittade på fiskarna, hela tiden med en möjlighet att kunna ställa sig upp och bottna. Efter ungefär en timme sa hon att hon var redo för att ge sig ut till ”Sela Moshe”, Mosesklippan, som är en stenformation full av koraller och fiskar ca 30 meter utanför korallrevet. Alltså, stoltheten jag kände när jag såg min stora sjuåring snorkla iväg med sin pappa rakt ut i vattnet och sedan ligga därute en lång stund och titta på alla fiskar var helt enorm. Och det var en väldigt upprymd tjej som sedan kom in till land igen och berättade om alla fiskar hon hade sett.

Eitan höll sig mest på stranden där han grävde och byggde i sanden. Ibland tog han på sig cyklopet och gav sig ned i vattnet, eller tittade på små krabbor i strandkanten. Vi avslutade strandäventyret med en sen lunch på ett strandcafé innan vi åkte tillbaka till hotellet och vilade lite. Framåt kvällningen promenerade vi ned till strandpromenaden och kryssade mellan dansande gosedjur, blinkande plastleksaker och svulstiga souvernirer. Vi åt en snabb middag på ett hamburgerhak och lät sedan barnen köra runt, runt på en batteridriven tiger. Jag lät mig glädjas av att medan övriga Israel är på helspänn efter alla terrordåd så verkar Eilat oberört och en stor del av människorna på strandpromenaden hade slöjor och pratade arabiska utan att någon verkade tycka att det var läskigt.

På lördag morgonen återvände vi till korallrevet, den här gången med en luftmadrass i högsta hugg. Vi tänkte att det kanske skulle vara lättare för Eitan om han inte behövde tänka på både snorkling och simmande utan istället kunde ligga på madrassen med masken i vattnet. Gick så där. Han följde förvisso med ut till Mosesklippan men när han väl kom dit sa han ”check” och så ville han in till stranden igen. Ella var återigen hysteriskt rädd för fiskarna men lugnade ned sig efter ett tag i ”poolen” vid strandkanten och gav sig återigen ut på lite äventyr.

Vid lunchtid gav vi oss iväg norrut igen. Ett litet stopp strax norr om Eilat för att se en koloni på 2-300 flamingos som slagit sig ned i en saltvattenbassäng och sedan stannat. Tyvärr befann de sig mitt i bassängen och vi kunde inte se dem på nära håll men det var ju ett ok ställe att äta matsäcken på ändå. 48 timmar efter att vi hade gett oss iväg var vi återigen tillbaka i Rehovot. Ett händelsefullt avbrott i vardagen.

InDNegev 2015

I helgen var vi på musikfestivalen InDNeveg, tredje året i rad. En indiefestival i Negev-öknen där under 3 dagar ca 5000 mäniskor samlas för att lyssna på en massa band på 4 olika scener. Vi har sovit i tält, fått ansiktsmålningar, ätit festivalmat, druckit öl i (återvinningsbara) plastglas och slappat.

Ella fick nästan full frihet efter första dagen och fick själv gå till barnens område som ligger 30 meter utanför festivalområdet. Hon fick dessutom en 50 shekel sedel (ca 100 kr) för att kunna köpa glass, slushies osv och det tog inte lång tid innan hon storgråtande insåg att hon inte skulle kunna köpa allt hon ville. Vi fick en ordentlig diskussion om pengars värde och att man inte kan köpa allt utan måste lära sig att prioritera.

Här kommer en bildkavalkad från första kvällen. Och ja, temat för i år var rymden…