Eitan och skolan

Det här med att flytta till ett nytt land där man inte kan språket och kulturen är en rätt stor omställning, det vet jag av egen erfarenhet. Är man knappt 6 år och har bott hela sitt liv på ett och samma ställe är det mer eller mindre ett trauma. Vi märkte det redan innan vi flyttade, Eitan var orolig och osäker över vad som skulle hända iom flytten. Han var utagerande på dagis och lyssnade inte på fröknarna och sågs som bråkig. Jag och Y träffade en barnpsykolog ett par gånger för att få lite tips om hur vi skulle kunna hjälpa honom.

När vi flyttade till USA hade inte Eitan börjat läsa än, på något språk. Han kunde skriva sitt namn på hebreiska och svenska men det var allt. I motsats till Ella hade han heller inte visat det minsta intresse för att lära sig bokstäver, läsa och skriva. Väl i kindergarten började det jobbas med alfabetet men det var ganska motvilligt från hans sida. Vi försökte inte pusha honom på något sätt eftersom vi ansåg att det var fullt tillräckligt för honom att försöka lära sig att förstå och prata engelska samt att börja förstå de sociala och kulturella koderna.

Även om språket kom rätt snabbt så har det varit en kämpig period, för honom och oss runt omkring honom. Han har satt sig på tvären allt som oftast och vägrat följa instruktioner, lyssna på lärare osv. Men all cred till skolan som är helt fantastisk. Eitan kan lätt uppfattas som en framåt och självsäker kille men han är också superkänslig och har svårt för förändringar. Med det beteende som han haft sedan vi flyttade hit skulle han direkt ha klassats som ett problembarn i Israel men här har det aldrig varit en issue. Både hans kindergartenfröken och hans nuvarande fröken är underbara – testar olika strategier för att se vad som fungerar för honom, låter mig veta vad som händer och ser honom för vad han är. Han tycker t ex att det är jobbigt varje gång de ska gå till musiksalen, eller att ha spanska med en annan lärare tre gånger i veckan. Så vid en av veckans två musiklektioner får han istället ha en timme själv hos skolans counselor (vars rum ligger mittemot hans klassrum) där de spelar spel, ritar och leker. Eitan älskar att få den där fulla uppmärksamheten. Och en av spanskalektionerna har bytts ut mot en trumlektion, också den själv med en lärare. Han har från början haft extra engelskalektioner dagligen med en hebreisktalande lärare och hon har varit en stor trygghet för honom eftersom han inte bara kunnar göra sig förstådd språkligt utan även kulturellt. Säga vad man vill, men det skiljer en hel del mellan den amerikanska och den israeliska kulturen, på gott och på ont.

I mina och Ys ögon är den här skolan Eitans ”räddning”, han är en speciell kille och här blir han sedd och accepterad för vad han är. I Israel är klasserna nästan dubbelt så stora som här (i Ellas första klass var de 36 elever på en lärare, i Eitans klass är de 20 elever på en lärare och en hjälplärare) och där finns inte resurserna för så mycket individualitet. Här känner jag att all personal är engagerad och Eitan är en social kille så han känner alla – skolan har två rektorer som varje morgon och eftermiddag står utanför skolan och hälsar och snackar med elever och föräldrar och de vet förstås vem Eitan är, det ges high fives till gympaläraren, fritidspedagoger osv.

Även om det fortfarande inte alltid är lätt för honom så har han gjort enorma framsteg. I höstas kunde han fortfarande inte läsa men de senaste månaderna har det lossnat rejält och hans fröken berättade för mig att han nu kommit ikapp och ligger på den läsnivå man har satt upp som mål för ettor i Massachusetts. Hon hade tagit upp honom som success story på deras senaste skolkonferens. Jag är så vansinnigt stolt över honom och så tacksam över all personal på vår skola som gjort den här resan så smärtfri som möjligt. Nu är det upp till mig och maken att hålla igång hans andra två språk för för Eitan har engelskan tagit över fullständigt.

I måndags var vi föräldrar inbjudna till klassen för att läsa tillsammans med våra barn en halvtimme på morgonen. 

Hur man får sin höggravida fröken att börja gråta på enklaste sätt – skriv ett födelsedagskort själv! Hela klassen hade gjort ett gemensamt kort men Eitan tyckte inte att det var tillräckligt. Djuret är en humla, skolans maskot. 

Annons

Valentine’s och sjuklingar

Glad Alla Hjärtans dag allihop! Här har vi ett alternativt firande med en sjukling (Eitan har feber och ligger och sover), jag hade feber igår kväll men mår ok nu och Y kommer att göra någon slags tandoperation i eftermiddag och lär inte heller vara på topp ikväll. Återstår Ella som är den enda som är frisk och kry och verkligen vill fira idag. Hon kommer att bli så besviken… Det lär inte finnas några rosor, någon choklad eller annat hjärtformat här hemma. Tur nog kom en granne över med några hjärtformade kakor igår kväll.

Igår tillverkade vi Valentine’s kort till alla klasskompisar och lärare. Vissa gånger är man väldigt glad över de små klasserna de har här, 20 elever och två lärare vardera. Ella gjorde alla sina kort själv. Jag gjorde alla Eitans kort… Nu kan vi iofs skylla på att han var sjuk, även om han råkade vara feberfri igår. Han skrev iaf sitt namn och ritade ögon och mun på Ninja Turtles korten som jag hittade efter en googling på ”Easy Valentines Crafts”… Tog fortfarande ett par timmars arbete. Men i ärlighetens namn så var de ganska roliga att göra och jag och Ella fick lite tid tillsammans.

Föräldramöten

Igår morse var det Öppet Hus för första klass i barnens skola. I och med att skolan håller till i en temporär byggnad pga renovering så har kontakten med lärarna och andra föräldrar minskat markant sedan förra året. Anledningen till den minskade kontakten är att man är i ett flervåningshus där varje årskurs har ett eget våningsplan och med bara två trapphus och tre hissar så funkar det inte logistiskt att lämna av sina barn vid deras klassrum utan de lämnas av vid entrén. Dessutom är det ju alltid trevligt att kunna få se och höra lite mer av vad mina barn gör på dagarna.

Först fick vi lite genomgång av rektorerna och PTO (Hem&Skola typ) och sedan fick vi gå till respektive klassrum för att få träffa klassföreståndaren. Där fick vi lära oss mer om hur barnens dagar ser ut. Hur de har block med matte och läs-/skrivförståelse där de jobbar i små grupper i enlighet med vad de behöver träna på. I Eitans klass är de 19 elever och två lärare (en klassföreståndare och en hjälplärare, i deras fall en lärarstudent som är på lång praktik). En gång i veckan kommer dessutom en speciallärare i matte resp läs-/skrivförståelse och jobbar med dem. Tre gånger i veckan har de 20 minuter spanska, två gånger gympa och musik och en gång i veckan bild. Eitan har dock trumlektion istället för spanska en gång i veckan, en liten specialaktivitet eftersom det här med spanskan har blivit lite för mycket för honom.

En intressant sak som klassföreståndaren berättade var att alla lärare för första klass i skolan hade beslutat att inte ge läxor i år. Enligt henne så visar modern forskning att läxor inte leder till bättre resultat i framtiden. Ettans mål är enligt lärarnas synsätt till för att få barnen att tycka om att gå i skolan, lära sig rutiner och att hantera samspelet i klassrummet och utveckla sociala färdigheter som hjälper dem i framtiden. Däremot uppmanas vi föräldrar att ta vara på tiden hemma med att sitta ned till middag tillsammans och prata om dagen, läsa tillsammans eller bara låta barnen leka och använda sin fantasi. Jag tycker att det känns jättebra då jag märker att Eitan är rätt slut på eftermiddagarna och behöver leka. Ganska ofta sitter han och ritar saker de pratat om i skolan så han bearbetar dagen på sitt sätt.

I Ellas klass har de läxa mån-tor och på föräldramötet i hennes klass fick vi veta att den ska ta runt 20 min att göra (och att vi ska kontakta läraren om det börjar bli för mycket).  Inga läxor på helger och lov. Ellas lärare lade också vikt vid att det var ett sätt att lära barnen att ta ansvar – de kan inte skylla på att mamma har glömt att lägga tillbaka läxfoldern i väskan, det är elevernas ansvar!

Imorse var det slutligen Öppet hus för ELL-programmet, English Language Learner. Varje skola i distriktet har ett specialspråk, vår skola har hebreiska och på andra skolor är det japanska, koreanska, kinesiska, spanska och ryska. I vår skola har ca 40% av eleverna ett annat språk än engelska som modersmål och ca 10% av barnen i skoldistriktet går ett ELL-program. Ella och Eitan har dagliga speciallektioner i engelska via det här programmet.

Gemensamt för alla dessa möten är hur de fokuserar på hur viktigt det är med läsning. Läsa högt för barnen, läsa tillsammans, eller att barnen läser själva. Minst tjugo minuter om dagen, gärna mer, för att få in en läsrutin. En skola helt i mitt tycke!

Skola och sommarlovskänsla

Vad jag gillar barnens skola. Igår när jag hämtade möttes jag av ”the Love flag” som Eitans kindergarten hade gjort. En regnbågsflagga och med en förklaring bredvid, hur de pratat om kärlek och om hur det gör saker lättare och roligare när man visar kärlek gentemot varandra. Eitan har en helt fantastisk lärare, alla – både barn och föräldrar – älskar henne. Eitan har haft en ganska tuff tid sedan vi flyttade – nya kompisar, nytt språk, nya lärare, allt nytt – och har då och då protesterat genom att inte lyssna, inte sitta med och vägra att göra vad de bett honom om. Men hela tiden har hans fröken varit tålmodig, lyssnat av honom, kommit med förslag och strategier och alltid haft tid att prata med mig när jag hämtat. De är ett team på 3-4 lärare som har hand om 23 elever, i Israel var det två fröknar på typ 36 barn… Alla är inte där samtidigt men de brukar alltid vara 2-3 stycken beroende på vad de gör. 

Vi brukar nästan alltid stanna på skolgården efter skolans slut, barnen leker en timme och jag läser eller pratar med andra föräldrar. De barn som går på fritids är också ute på skolgården den här tiden så det brukar vara mycket kompisar där. Igår var det runt 30 grader varmt så fritidsledarna tog ut vattenspridare till barnens stora förtjusning. Dessutom bjöds det på isglass, egentligen bara till fritidsbarnen men de hade så mycket glass att vi andra också fick. Som om inte det vore idylliskt nog kom bibliotekets bokcykel förbi. Sommarlovskänsla, bara fyra dagar kvar innan skolåret är slut. 

Klassfrukost

Igår hade Ellas klass en frukost då alla föräldrar var inbjudna för att se vad klassen jobbat med de senaste månaderna. För oss var det första gången och jag hade inte så mycket förväntningar på att Ella skulle ha gjort någonting utöver matte. Men så fel jag hade.

Självklart fanns det donuts och kaffe från Dunkin’ Donuts – en av Bostons stoltheter…

Klassen har gjort grupparbeten med biografier om olika kända personer. Ella och en annan flicka har jobbat tillsammans med en biografi om Amelia Earhart och ritat och skrivit men mest imponerande – klassen hade gjort en film med allas arbete där Ella läser upp fakta om Amelia Earhart, på engelska!

Utöver biografier har de jobbat med nutrition och näringsgrupper (väldigt användbart då hon har lärt sig namn på mat), geografi (forskat om Ghana, och nu om Japan), spanska (varför lära sig bara ett nytt språk när det finns så många…) och lite annat smått och gott. Fnissade glatt åt ”saker som passar ihop” – normala saker som ”salt och peppar”, ”strumpor och skor” och ”fotboll och mål” och så det som visar att vi befinner oss i Massachussets, ”Tom Brady och Gisele”, New England Patriots är stora här!

Ella säger att hon förstår väldigt mycket av vad de säger i klassen men att hon fortfarande är lite blyg för att prata. Jag tror att hon har en väldig hjälp av svenskan och att hon kan läsa på svenska eftersom det finns så många ord som liknar varandra.

Jag gillar verkligen barnens skola. Ellas klassrum är stort och färgglatt med olika stationer där de kan rita, sitta i puffar och läsa, använda iPads etc. En stor skillnad mot hennes klassrum i Israel. De jobbar lite med läroböcker och mer med teman och projekt där de får gå till biblioteket, söka på Wikipedia och andra sätt att få information. Det är kanske lite svårt för Ella så här i början men med bara 21 elever i klassen och en hjälplärare så verkar de ha bra med stöd. Dessutom är de alla vana vid nya elever som inte kan engelska så det finns mycket lärarkompetens inom det området och de andra eleverna är väldigt hjälpsamma. Eftersom skolan har ett specialprogram för barn med hebreiska som modersmål så bussas alla israeliska barn inom distriktet hit på gott och på ont – det finns alltid någon som kan hjälpa till att översätta så det är lättare att ta sig igenom dagarna men å andra sidan tar det längre tid för engelskan att bli flytande. Jag tycker nog att det mest är bra, vi ska ju vara här så pass länge att engelskan kommer att bli flytande hur som helst. Däremot känner jag mig ibland som att jag fortfarande beginner mig i Israel när jag lämnar på morgnarna och varannan förälder pratar hebreiska…

 

Skolregistrering

Barnen har börjat skolan/kindergarten nu men innan det så var det en himla massa fixande och trixande. Redan i Israel så prickade jag av det ena efter det andra på listan – översättning av vaccinationsboken, födelsebevis, school records… Här fortsatte det med ”proof of residency” som består av vårt hyreskontrakt, ett annat papper från vår hyresvärd som var ”notarized” (notariefört?), två räkningar och pass. Efter att ha fyllt i världens längsta formulär på nätet lyckades jag till slut boka en tid för registrering – två veckor fram i tiden. Vi kom nämligen precis i perioden för registrering till nästa års kindergarten.

Det kändes lite surt att behöva vänta så länge men när det väl satte igång gick det undan. Registreringen fixades på en timme, fick tid för engelskprov dagen efter, på väg hem fick jag ett mail om att de var antagna och registrerade. Morgonen därefter var det dags för provet! Eitan fick gå in i ett rum tillsammans med den kvinna som är ansvarig för ELL, English Language Learner, i vår kommun. Jag fnissade när hon sa ”vi ses om 20-30 minuter” – det tar 20-30 sekunder att inse att Eitan inte kan engelska. Ja, efter 10 minuter kom de ut och då var det dags för Ella. Till sist fick jag prata med henne och tydligen hade barnen varit jätteduktiga. Eitan hade lyckats säga flera ord och Ella hade skrivit. De var fortfarande placerade i nybörjarnivån men hon var väldigt positiv.

Vi hann bara innanför dörren så ringde skolans guidance counselor och frågade när vi kunde komma för inskrivningsmöte. Två timmar senare satt vi på hennes kontor och pratade om förväntningar, ev problem, hur skoldagen ser ut och hur språkinlärningen kommer att fungera. Därefter gick vi till skolsköterskan för att kolla upp barnens vaccinationer. Ella var fullt skyddad men Eitan behövde komplettera med några vaccinationer som de får i första klass i Israel men i kindergarten här. Fick numret till ansvarig sköterska på typ hälsovårdsmyndigheten och bokade in oss dagen därpå.

Eitan var förberedd på att kunna få upp till 4 sprutor (de ger inga kombinationsvaccinationer på hälsovårdsmyndigheten) men väl där visade det sig att han hade full täckning för polio och bara behövde tre. Men tre sprutor, varav en som måste tas i muskeln, är rätt mycket för en femåring. Det var stora krokodiltårar som föll och ett löfte om glass och att aldrig mer behöva ta en spruta (ok, jag ljög, det är tio år till nästa, han kommer att ha glömt bort mitt löfte tills dess…). All set!

Det hade bestämts att Eitan skulle börja på måndag och Ella på tisdag (hennes fröken skulle vara ledig på måndag) och Eitan blev inbjuden av sin fröken att komma och hälsa på i klassrummet och träffa henne på fredag eftermiddag när de andra slutat. Kindergarten är i samma byggnad som skolan och hans klassrum ligger våningen under Ellas klassrum. Fröken verkade toppen, 23 barn i klassen och typ 6-7 stycken som pratar hebreiska. Eitan var peppad som tusan och besvikelsen var enorm när skolan var inställd i måndags pga ”snow day”, han hade sett fram emot en dag utan syrran.

Under hela processen har den stora behållningen varit hur professionella och trevliga alla har varit. De ställer relevanta frågor, det finns information om allt, det vet hur det är att hantera nya barn och nya språk och de vill verkligen väl. Jag tror att vi har landat på helt rätt ställe!

Flyttförberedelser – inte mycket som händer för tillfället

Jag har ju inte skrivit mycket om förberedelserna inför vår USA-flytt, dels för att det inte händer så mycket för tillfället och dels för att maken inte vill att jag avslöjar för mycket än så länge. Från universitetet har de sagt att de slutför jobbet med de som är ”inkommande” inför höstterminen och först därefter kommer de att börja fixa alla papper som behövs för vår Visum-process. Men det finns i alla fall ett skrivet kontrakt som gäller från första januari 2016!

Boende är inte så stor anledning att leta efter ännu – för tillfället finns det bara annonser för lägenheter från 1:a September (när ALLA studenter börjar).

Jag har fått på mig ansvaret för boende och skolor, vilket ju är något som går väldigt mycket hand i hand. Jag har pratat med ”the Public School District” och vet vad som behövs från vår sida, hur lång tid det tar från registrering+intervju tills barnen kan börja och lite annat smått och gott. Vi vet vilken skola vi vill att barnen ska gå i och därmed vet vi också inom vilket område vi ska söka boende eftersom det avgör vilken skola de hamnar i. Eftersom vi har en hel del vänner och bekanta som har bott/bor i Boston-området så har vi fått mycket tips och råd. Ikväll ringde maken till en bekant som bor i området där vi vill bo för att se hur de trivs. Det visade sig att deras son gick just i den skola som vi vill att våra barn ska gå i och de var jättenöjda. Och enligt maken så betyder det faktum att denne bekant är nöjd med någonting att det troligtvis är superbra! Men, bra kommunala skolor innebär höga hyror så vi kommer inte att bli rika på den här flytten direkt. De första månaderna kommer jag inte heller att kunna jobba så då kommer vi att leva på en inkomst, och sparpengar misstänker jag. Men det är det värt.

På bättringsvägen

Börjar känna mig lite bättre, febern har gått ned till den normala  men jag har börjat fått ont i halsen av allt hostande. Jag har avverkat halva antibiotikakuren, 5 dagar kvar. Men jag är så trött! Sover flera gånger om dagen. Naturligtvis en effekt av antibiotikan men också den typiska reaktionen på lunginflammation. Imorse ringde jag till husläkaren för att få ett till sjukintyg, det första som skrevs ut när jag var på besök var bara för tre dagar men hon sa åt mig att det bara var att ringa om jag behövde mer. Inte en chans att jag hade kunnat jobba onsdag-torsdag. Jag känner mig alltid lite skyldig när jag ringer och ber om ett sjukintyg men den här gången när sekreteraren frågade vad anledningen var så kändes det helt ok, lunginflammation är en klart giltig anledning!

Imorse tog jag faktiskt lämningen av barn och lät maken få sovmorgon. Ella och jag gick hemifrån redan halv åtta för idag var det ”klädmarknad” – under den senaste månaden har man kunnat lämna in urvuxna skoltröjor, sedan har lite rensning och sortering skett och imorse kunde man välja och vraka bland utbudet. Jag hade förberett och tagit med lite kontanter men det visade sig att det var gratis. Bara att ta det man ville. Jag hade plockat på mig 4 st tröjor men det fanns de som fyllde upp påsar. Bra att det kommer till användning, det fanns gott om tröjor kvar när jag gick därifrån. Allt som var kvar vid dagens slut skänks till behövande. Förra året kunde man t ex se en skoltröja på en kille som gick i en Hamas-parad i Gaza – den bilden delades friskt på FB av Rehovot-bor!

De goda gärningarnas dag

Idag är det ”de goda gärningarnas dag” i Israel. Hade jag klivit på tåget liiite senare hade det nog stått några och delat ut bullar. På fritids har de uppmanat oss att skänka leksaker som ska doneras till ett barnsjukhus. På jobbet samlar man in mat och rengöringsprodukter som ska skänkas till fattiga överlevare från Förintelsen. Ellas skola samlar också in mat för att donera – hon skulle ha med sig ett paket socker.

Volontärarbete och donationer är en rätt stor grej i Israel. Vi har t ex tre olika volontärprogram på jobbet – en gång i veckan breds det mackor i ottan för leverans till en skola med många fattiga elever som inte alltid har tillgång till lunchsmörgåsar, en gång i veckan kommer ett 30-tal ungdomar från ett ungdomshem (vet inte riktigt vad det heter på svenska, ett hem för ungdomar som av olika anledningar inte kan bo hemma) för läxhjälp och så finns det ett program för ung företagsamhet (”lyxprogrammet”). Utan att glida in på politik igen så är det väl ett uttryck för ett samhälle som inte har lika starkt socialt skyddsnät som i ex Sverige men det är också en stor del av den judiska kulturen att hjälpa andra som behöver det. Hur som helst, det är en trevlig grej som livar upp dagen lite.

Insamlingshörnan på jobbet

Paket till barnsjukhuset

Purimvecka

Sitter på tåget, på väg till jobbet. Stressig vecka. Igår åt jag middag med kompisar efter jobbet och kom inte hem förrän strax innan midnatt. Idag har hela kontoret ett sent möte, till kl 9, Det har sina baksidor ibland att jobba med ett gäng som sitter i Kalifornien. Imorgon är det dock vanlig dag, jag hämtar barnen, tar med Eitan till sin judo (vi lade ned fotbollen, det passade honom verkligen inte). Eller, helt vanlig är den ju inte. Imorgon firas det Purim i skola och på dagis. Barnen ska vara utklädda. På onsdag är det ingen skola eller dagis men det har fritids till kl 4 och farfar hämtar dem. På torsdag är det helledigt (pga Purim) och då kommer farmor och tar med barnen till en Purim-fest på Weizmann på förmiddagen. Efter lunch får Y packa in ungarna i bilen och åka till mitt jobb. Kl 3 börjar vårt Purim-firande på jobbet med aktiviteter för barn och antagligen mängder av socker. Jaja, det är barnens högtid…

På skolan drar de ut på Purim-firandet till nästan en vecka. I fredags hade de pyjamasparty, igår skulle de ha någon sorts huvudbonad på sig. Idag var det världsdag och alla skulle ha på sig något som associeras med ett visst land. Ella skulle vara svensk, så klart. Men hon vägrade att sätta på sig Eitan’s fotbollströja. Det fick räcka med två flaggor målade på armarna och gul-blåa gummiband i hästsvansen. Svenskar ser nämligen inte annorlunda ut än israeler. De klär sig inte annorlunda. Det som skiljer är att de pratar svenska och det gör Ella!