Eitan och skolan

Det här med att flytta till ett nytt land där man inte kan språket och kulturen är en rätt stor omställning, det vet jag av egen erfarenhet. Är man knappt 6 år och har bott hela sitt liv på ett och samma ställe är det mer eller mindre ett trauma. Vi märkte det redan innan vi flyttade, Eitan var orolig och osäker över vad som skulle hända iom flytten. Han var utagerande på dagis och lyssnade inte på fröknarna och sågs som bråkig. Jag och Y träffade en barnpsykolog ett par gånger för att få lite tips om hur vi skulle kunna hjälpa honom.

När vi flyttade till USA hade inte Eitan börjat läsa än, på något språk. Han kunde skriva sitt namn på hebreiska och svenska men det var allt. I motsats till Ella hade han heller inte visat det minsta intresse för att lära sig bokstäver, läsa och skriva. Väl i kindergarten började det jobbas med alfabetet men det var ganska motvilligt från hans sida. Vi försökte inte pusha honom på något sätt eftersom vi ansåg att det var fullt tillräckligt för honom att försöka lära sig att förstå och prata engelska samt att börja förstå de sociala och kulturella koderna.

Även om språket kom rätt snabbt så har det varit en kämpig period, för honom och oss runt omkring honom. Han har satt sig på tvären allt som oftast och vägrat följa instruktioner, lyssna på lärare osv. Men all cred till skolan som är helt fantastisk. Eitan kan lätt uppfattas som en framåt och självsäker kille men han är också superkänslig och har svårt för förändringar. Med det beteende som han haft sedan vi flyttade hit skulle han direkt ha klassats som ett problembarn i Israel men här har det aldrig varit en issue. Både hans kindergartenfröken och hans nuvarande fröken är underbara – testar olika strategier för att se vad som fungerar för honom, låter mig veta vad som händer och ser honom för vad han är. Han tycker t ex att det är jobbigt varje gång de ska gå till musiksalen, eller att ha spanska med en annan lärare tre gånger i veckan. Så vid en av veckans två musiklektioner får han istället ha en timme själv hos skolans counselor (vars rum ligger mittemot hans klassrum) där de spelar spel, ritar och leker. Eitan älskar att få den där fulla uppmärksamheten. Och en av spanskalektionerna har bytts ut mot en trumlektion, också den själv med en lärare. Han har från början haft extra engelskalektioner dagligen med en hebreisktalande lärare och hon har varit en stor trygghet för honom eftersom han inte bara kunnar göra sig förstådd språkligt utan även kulturellt. Säga vad man vill, men det skiljer en hel del mellan den amerikanska och den israeliska kulturen, på gott och på ont.

I mina och Ys ögon är den här skolan Eitans ”räddning”, han är en speciell kille och här blir han sedd och accepterad för vad han är. I Israel är klasserna nästan dubbelt så stora som här (i Ellas första klass var de 36 elever på en lärare, i Eitans klass är de 20 elever på en lärare och en hjälplärare) och där finns inte resurserna för så mycket individualitet. Här känner jag att all personal är engagerad och Eitan är en social kille så han känner alla – skolan har två rektorer som varje morgon och eftermiddag står utanför skolan och hälsar och snackar med elever och föräldrar och de vet förstås vem Eitan är, det ges high fives till gympaläraren, fritidspedagoger osv.

Även om det fortfarande inte alltid är lätt för honom så har han gjort enorma framsteg. I höstas kunde han fortfarande inte läsa men de senaste månaderna har det lossnat rejält och hans fröken berättade för mig att han nu kommit ikapp och ligger på den läsnivå man har satt upp som mål för ettor i Massachusetts. Hon hade tagit upp honom som success story på deras senaste skolkonferens. Jag är så vansinnigt stolt över honom och så tacksam över all personal på vår skola som gjort den här resan så smärtfri som möjligt. Nu är det upp till mig och maken att hålla igång hans andra två språk för för Eitan har engelskan tagit över fullständigt.

IMG_8594
I måndags var vi föräldrar inbjudna till klassen för att läsa tillsammans med våra barn en halvtimme på morgonen. 
IMG_8595
Hur man får sin höggravida fröken att börja gråta på enklaste sätt – skriv ett födelsedagskort själv! Hela klassen hade gjort ett gemensamt kort men Eitan tyckte inte att det var tillräckligt. Djuret är en humla, skolans maskot. 
Annonser

Föräldramöten

Igår morse var det Öppet Hus för första klass i barnens skola. I och med att skolan håller till i en temporär byggnad pga renovering så har kontakten med lärarna och andra föräldrar minskat markant sedan förra året. Anledningen till den minskade kontakten är att man är i ett flervåningshus där varje årskurs har ett eget våningsplan och med bara två trapphus och tre hissar så funkar det inte logistiskt att lämna av sina barn vid deras klassrum utan de lämnas av vid entrén. Dessutom är det ju alltid trevligt att kunna få se och höra lite mer av vad mina barn gör på dagarna.

Först fick vi lite genomgång av rektorerna och PTO (Hem&Skola typ) och sedan fick vi gå till respektive klassrum för att få träffa klassföreståndaren. Där fick vi lära oss mer om hur barnens dagar ser ut. Hur de har block med matte och läs-/skrivförståelse där de jobbar i små grupper i enlighet med vad de behöver träna på. I Eitans klass är de 19 elever och två lärare (en klassföreståndare och en hjälplärare, i deras fall en lärarstudent som är på lång praktik). En gång i veckan kommer dessutom en speciallärare i matte resp läs-/skrivförståelse och jobbar med dem. Tre gånger i veckan har de 20 minuter spanska, två gånger gympa och musik och en gång i veckan bild. Eitan har dock trumlektion istället för spanska en gång i veckan, en liten specialaktivitet eftersom det här med spanskan har blivit lite för mycket för honom.

En intressant sak som klassföreståndaren berättade var att alla lärare för första klass i skolan hade beslutat att inte ge läxor i år. Enligt henne så visar modern forskning att läxor inte leder till bättre resultat i framtiden. Ettans mål är enligt lärarnas synsätt till för att få barnen att tycka om att gå i skolan, lära sig rutiner och att hantera samspelet i klassrummet och utveckla sociala färdigheter som hjälper dem i framtiden. Däremot uppmanas vi föräldrar att ta vara på tiden hemma med att sitta ned till middag tillsammans och prata om dagen, läsa tillsammans eller bara låta barnen leka och använda sin fantasi. Jag tycker att det känns jättebra då jag märker att Eitan är rätt slut på eftermiddagarna och behöver leka. Ganska ofta sitter han och ritar saker de pratat om i skolan så han bearbetar dagen på sitt sätt.

I Ellas klass har de läxa mån-tor och på föräldramötet i hennes klass fick vi veta att den ska ta runt 20 min att göra (och att vi ska kontakta läraren om det börjar bli för mycket).  Inga läxor på helger och lov. Ellas lärare lade också vikt vid att det var ett sätt att lära barnen att ta ansvar – de kan inte skylla på att mamma har glömt att lägga tillbaka läxfoldern i väskan, det är elevernas ansvar!

Imorse var det slutligen Öppet hus för ELL-programmet, English Language Learner. Varje skola i distriktet har ett specialspråk, vår skola har hebreiska och på andra skolor är det japanska, koreanska, kinesiska, spanska och ryska. I vår skola har ca 40% av eleverna ett annat språk än engelska som modersmål och ca 10% av barnen i skoldistriktet går ett ELL-program. Ella och Eitan har dagliga speciallektioner i engelska via det här programmet.

Gemensamt för alla dessa möten är hur de fokuserar på hur viktigt det är med läsning. Läsa högt för barnen, läsa tillsammans, eller att barnen läser själva. Minst tjugo minuter om dagen, gärna mer, för att få in en läsrutin. En skola helt i mitt tycke!

Språkstatus

Nu har vi bott här i tre månader, barnen har gått i skolan knappt två månader. Varje dag har de en 40-minuters speciallektion i engelska med en liten grupp hebreisktalande barn men utöver det så tillbringar de all skoltid i engelskspråkig miljö. Ingen av deras vanliga lärare pratar eller förstår hebreiska (utom musikläraren som de träffar två ggr/veckan). Eitan har en liten uppsättning kort med beskrivande bilder som han kan använda när han behöver hjälp och inte vet vad han ska säga (typ ”jag behöver gå på toaletten”, ”jag behöver en paus” och ”jag är arg”) men de verkar han inte behöva så mycket längre. Han blandar redan in engelska ord när han pratar och kan säga saker i stil med ”vet du hur man säger fish på spanska?”.

Ella är fortfarande för blyg för att prata men hon säger till mig att hon förstår mycket i skolan. Matten är, enligt hennes lärare, det enda ämne där hon räcker upp handen och svarar på frågor på engelska. Hon har två killar i klassen som pratar hebreiska och engelska som hjälper henne att översätta när hon inte förstår alls. Men hon lider definitivt av att vara lite äldre än Eitan då hon hunnit bli självkritisk och inte vill prata om hon inte vet att det hon säger är rätt. Eitan struntar dock fullständigt i om det blir fel och använder de ord han kan. I förrgår t ex var vi i en lekpark. Eitan såg ett par killar som spelade fotboll och gick dit för att se om han fick vara med. Efter ett tag kom han springande för att be mig översätta något som han ville ha sagt men då handlade det om något om spelet, de inledande fraserna hade han grejat på egen hand – det brukar låta något i stil med ”Hi! My name is Eitan, me play?” och det räcker ju bra när man kan använda lite teckenspråk också. Efter ett tag ledsnade Ella på att leka själv och ville också vara med. Då sa Eitan snabbt ”My sister, Ella, can play?”.  Men tydligast blir det om någon gör något som Eitan inte gillar, för när han säger ”No, that’s my ball!” så är det inget snack om saken.

IMG_2074

Klassfrukost

Igår hade Ellas klass en frukost då alla föräldrar var inbjudna för att se vad klassen jobbat med de senaste månaderna. För oss var det första gången och jag hade inte så mycket förväntningar på att Ella skulle ha gjort någonting utöver matte. Men så fel jag hade.

IMG_1871
Självklart fanns det donuts och kaffe från Dunkin’ Donuts – en av Bostons stoltheter…

Klassen har gjort grupparbeten med biografier om olika kända personer. Ella och en annan flicka har jobbat tillsammans med en biografi om Amelia Earhart och ritat och skrivit men mest imponerande – klassen hade gjort en film med allas arbete där Ella läser upp fakta om Amelia Earhart, på engelska!

IMG_1888

IMG_1887

Utöver biografier har de jobbat med nutrition och näringsgrupper (väldigt användbart då hon har lärt sig namn på mat), geografi (forskat om Ghana, och nu om Japan), spanska (varför lära sig bara ett nytt språk när det finns så många…) och lite annat smått och gott. Fnissade glatt åt ”saker som passar ihop” – normala saker som ”salt och peppar”, ”strumpor och skor” och ”fotboll och mål” och så det som visar att vi befinner oss i Massachussets, ”Tom Brady och Gisele”, New England Patriots är stora här!

IMG_1877

IMG_1875

Ella säger att hon förstår väldigt mycket av vad de säger i klassen men att hon fortfarande är lite blyg för att prata. Jag tror att hon har en väldig hjälp av svenskan och att hon kan läsa på svenska eftersom det finns så många ord som liknar varandra.

Jag gillar verkligen barnens skola. Ellas klassrum är stort och färgglatt med olika stationer där de kan rita, sitta i puffar och läsa, använda iPads etc. En stor skillnad mot hennes klassrum i Israel. De jobbar lite med läroböcker och mer med teman och projekt där de får gå till biblioteket, söka på Wikipedia och andra sätt att få information. Det är kanske lite svårt för Ella så här i början men med bara 21 elever i klassen och en hjälplärare så verkar de ha bra med stöd. Dessutom är de alla vana vid nya elever som inte kan engelska så det finns mycket lärarkompetens inom det området och de andra eleverna är väldigt hjälpsamma. Eftersom skolan har ett specialprogram för barn med hebreiska som modersmål så bussas alla israeliska barn inom distriktet hit på gott och på ont – det finns alltid någon som kan hjälpa till att översätta så det är lättare att ta sig igenom dagarna men å andra sidan tar det längre tid för engelskan att bli flytande. Jag tycker nog att det mest är bra, vi ska ju vara här så pass länge att engelskan kommer att bli flytande hur som helst. Däremot känner jag mig ibland som att jag fortfarande beginner mig i Israel när jag lämnar på morgnarna och varannan förälder pratar hebreiska…

IMG_1884

IMG_1885

 

Hjärnsläpp

Jag bollar dagligen tre språk i min vardag. Oftast funkar det rätt ok. Jag pratar förvisso engelska med barnen ibland, och hebreiska med amerikaner men för det mesta blir det någorlunda förståeligt. Tills jag möter någon som pratar danska med mig…

Jag blev helt tyst. Jag förstod allt hon sa men man kunde nästan höra min hjärna skrika ut sin frustration när den försökte komma på vilket språk den skulle svara på. Nu var det förvisso en kvinna som är danska, bor i USA och är gift med en israel så vilket språk jag än hade använt hade nog fungerat. Till slut spottade jag ur mig någon sorts knackig svenska och sedan övergick vi till engelska. Puh. Tillbaka på säker mark liksom.

Skolregistrering

Barnen har börjat skolan/kindergarten nu men innan det så var det en himla massa fixande och trixande. Redan i Israel så prickade jag av det ena efter det andra på listan – översättning av vaccinationsboken, födelsebevis, school records… Här fortsatte det med ”proof of residency” som består av vårt hyreskontrakt, ett annat papper från vår hyresvärd som var ”notarized” (notariefört?), två räkningar och pass. Efter att ha fyllt i världens längsta formulär på nätet lyckades jag till slut boka en tid för registrering – två veckor fram i tiden. Vi kom nämligen precis i perioden för registrering till nästa års kindergarten.

Det kändes lite surt att behöva vänta så länge men när det väl satte igång gick det undan. Registreringen fixades på en timme, fick tid för engelskprov dagen efter, på väg hem fick jag ett mail om att de var antagna och registrerade. Morgonen därefter var det dags för provet! Eitan fick gå in i ett rum tillsammans med den kvinna som är ansvarig för ELL, English Language Learner, i vår kommun. Jag fnissade när hon sa ”vi ses om 20-30 minuter” – det tar 20-30 sekunder att inse att Eitan inte kan engelska. Ja, efter 10 minuter kom de ut och då var det dags för Ella. Till sist fick jag prata med henne och tydligen hade barnen varit jätteduktiga. Eitan hade lyckats säga flera ord och Ella hade skrivit. De var fortfarande placerade i nybörjarnivån men hon var väldigt positiv.

Vi hann bara innanför dörren så ringde skolans guidance counselor och frågade när vi kunde komma för inskrivningsmöte. Två timmar senare satt vi på hennes kontor och pratade om förväntningar, ev problem, hur skoldagen ser ut och hur språkinlärningen kommer att fungera. Därefter gick vi till skolsköterskan för att kolla upp barnens vaccinationer. Ella var fullt skyddad men Eitan behövde komplettera med några vaccinationer som de får i första klass i Israel men i kindergarten här. Fick numret till ansvarig sköterska på typ hälsovårdsmyndigheten och bokade in oss dagen därpå.

Eitan var förberedd på att kunna få upp till 4 sprutor (de ger inga kombinationsvaccinationer på hälsovårdsmyndigheten) men väl där visade det sig att han hade full täckning för polio och bara behövde tre. Men tre sprutor, varav en som måste tas i muskeln, är rätt mycket för en femåring. Det var stora krokodiltårar som föll och ett löfte om glass och att aldrig mer behöva ta en spruta (ok, jag ljög, det är tio år till nästa, han kommer att ha glömt bort mitt löfte tills dess…). All set!

Det hade bestämts att Eitan skulle börja på måndag och Ella på tisdag (hennes fröken skulle vara ledig på måndag) och Eitan blev inbjuden av sin fröken att komma och hälsa på i klassrummet och träffa henne på fredag eftermiddag när de andra slutat. Kindergarten är i samma byggnad som skolan och hans klassrum ligger våningen under Ellas klassrum. Fröken verkade toppen, 23 barn i klassen och typ 6-7 stycken som pratar hebreiska. Eitan var peppad som tusan och besvikelsen var enorm när skolan var inställd i måndags pga ”snow day”, han hade sett fram emot en dag utan syrran.

Under hela processen har den stora behållningen varit hur professionella och trevliga alla har varit. De ställer relevanta frågor, det finns information om allt, det vet hur det är att hantera nya barn och nya språk och de vill verkligen väl. Jag tror att vi har landat på helt rätt ställe!

Sverige, dag 1

Efter att ha sovit en natt med öppet fönster, under ett täcke, utan att ha svettats, var jag redo för första dagen i Sverige. Barnen väckte så klart upp mormor redan vid halv sex medan jag fick sova till åtta = lyx!

Efter ett kort besök i lekparken på mammas gård promenerade vi till biblioteket för att låna och läsa lite böcker. Ella var fullständigt ointresserad, ville inte låna någon bok utan bara gå hem. Så kan det gå när ens mamma pushar en att läsa på svenska… Jag busade dock lite och lånade några böcker till henne. Eitan plockade glatt på sig böcker om Halvan, Pettson, Alfons och en bok om Messi. Sedan gick han och jag till polisen för att fixa pass (fast det har jag ju redan skrivit om). Medan vi väntade pratade jag svenska med honom och han svarade utan undantag på hebreiska. Ett medelålders par (medelålders för mig som är 40 är ca 60 år…) viskade om oss och om hur jag pratade iaf svenska med honom. Polisen i Täby kändes så internationell – en kvinna försökte få ut sitt pass trots att hon bara kunde visa sitt italienska ID-kort som inte hade samma efternamn, för ”i Italien hette hon inte alls samma sak”. Killen i kassan bredvid mig bodde i London.

IMG_7507

På eftermiddagen tog vi oss till Täby centrum för att köpa mjukglass. Fast vi gick rakt in i ett youghurtglassställe där man betalar efter vikt (på glassen) och Ella pressade ned så mycket godis det bara gick medan jag tog jordgubbar och björnbär och massor av lakritsströssel. Sedan fick mamma betala för jag hade så klart glömt bort koden till mitt svenska kort. Jag överväldigades av insikten att Täby är välmåendets högborg – folk ser så perfekt fixade, fräscha och lyckade ut. Därefter tog vi tåget ett par stationer till min bror där träffade vi storkusinen som lät barnen spela fotboll med honom. Han läckte som ett såll och mina barn ”var mycket bättre än honom”. Här någonstans kickade svenska in för Eitan eftersom han var tvungen.

IMG_7546IMG_7512IMG_7521

Jag smet iväg och tog tåget in till stan för att äta middag med min bästa, bästa kompis. Vi träffades utanför Urban Deli’s takbar på Sveavägen kl 17.30 för att vi var så hungriga. Visade sig att de inte öppnade förrän kl 18 så vi gick och tog en öl på ett sunkhak i närheten. Och sedan visade det sig att den enda mat som fanns på takbaren var färgglada popcorn så vi tog en öl. Efter det promenerade vi ned till Supper på Norra Bantorget istället. Där var det kölista till borden så vi tog en öl till. Men till slut fick vi ett bord och fick in maten. Och nu outar jag fullständigt min BFF med en bild på henne men man blev precis så där glad av maten så hon får illustrera glädjen. Du får en hashtag för besväret: #hellonwheels

IMG_7522 IMG_7524 IMG_7527 IMG_7533 IMG_7531 IMG_7534

Första engelskalektionen för barnen

För ett par veckor sedan skickade jag ut ett mail till en mailinglista för engelskspråkiga i Rehovot och frågade om det fanns någon lärare som var villig att ge mina barn privatlektioner i engelska en gång i veckan. Jag blev fullständigt överröst med svar. Idag träffade vi den som jag tyckte verkade lämpligast för att se om det funkade med barnen.

Min tanke är väl egentligen inte att de ska kunna prata engelska när vi åker utan mer få vänja sig vid att någon pratar engelska med dem, att de får lära sig en del användbara ord men inte minst, att ha lektionerna som en slags mental förberedelse inför flytten.

Ella kommer att ha ett litet språkprov när hon ska skrivas in i skolan för att de ska kunna avgöra hur mycket hjälp hon behöver i engelska och hon har redan börjat oroa sig över det. Jag berättade det för läraren idag och sa att jag gärna ser att de jobbar på att prata, läsa och skriva kommer hon nog att fixa ändå ganska snabbt. Hon kommer att ha en 45-minuters lektion per vecka + att hon börjar lära sig engelska i skolan till hösten.

Eitan briljerade med sina kunskaper om färger (tack till iPad:en) men var nog mest intresserad av lärarens hund. Han kommer att ha en halvtimmes lektion i veckan och då kommer de mest att spela spel och sjunga sa hon, och så ska de lära hunden lite hebreiska. Låter som ett utmärkt upplägg tycker jag.

Fulländad svenska

Igår kväll satt jag och tittade på en film när en nyvaken Eitan kom och gjorde mig sällskap i soffan. Han lade sig i mitt knä, klappade min arm och sa ”stålmamman, du är stålmamman”.

Ja, det finns väl inte så mycket mer att tillägga än att han är fullärd. Både språkligt och intelligensmässigt.

Tvåspråkigheten

Jag fick en förfrågan av Annika i Spanien om att skriva lite om tvåspråkighet, och det gör jag så gärna. För oss var det rätt naturligt att våra barn skulle bli tvåspråkiga, i möjligaste mån, långt innan det ens fanns några barn. När Ella föddes underlättade det så klart att min hebreiska inte var jättebra så att börja prata hebreiska hade ju känts väldigt bakvänt. Däremot hade jag väl inte tänkt så mycket på hur den här tvåspråkigheten skulle uppnås. Så vi gjorde vad som kändes mest naturligt – jag pratade, läste och sjöng på svenska och Yarden gjorde samma sak på hebreiska. Naturligtvis fick Ella höra en massa mer hebreiska eftersom det i stort sett bara var jag som pratade svenska med henne. Men, jag var å andra sidan hemma med henne första 18 månaderna så det var väl fortfarande rätt jämt race mellan språken. Men så började hon dagis och i samma stund blev hebreiskan hennes förstaspråk.

Ella började prata tidigt, både på hebreiska och svenska. Vi har alltid läst mycket för henne så det bidrar naturligtvis till att hon hade ett ganska stort ordförråd tidigt. Men hon började ju inse att hon faktiskt kunde prata med mig på hebreiska också. Jag försökte verkligen att hålla mig till svenskan men började mer och mer glida in på att svara när hon pratade hebreiska med henne, eller säga saker till henne på hebreiska så att hon skulle förstå. Varje gång vi var i Sverige eller hade besök fick svenskan ett uppsving men den riktiga boosten kom runt hennes 3-årsdag när vi tillbringade en vecka utan pappa i Israel, en vecka i Sverige och sedan en månad i USA där svenskan var dominerande. Efter den tiden blev Ella väldigt noga med att prata svenska med mig och hebreiska med pappa. Hon kunde till och med bli lite arg på mig när jag svarade om hon pratade hebreiska ”Men mamma, jag pratar faktiskt med pappa!”.

Sedan dess har Ella haft en ganska ok nivå på svenskan. Hon pratar med lite lustig grammatik, har inte helkoll på en och ett och ibland med lite roligt uttal men jag ser hellre att hon pratar med lite misstag än att hon säger några få saker helt korrekt. Jag gör den rekommenerade ”upprepa det hon sagt men korrekt”. När Ella började lära sig bokstäver på dagis började jag också så smått med svenska alfabetet. Jag köpte pysselböcker med siffror och bokstäver i Sverige och fick också en ordentlig draghjälp från ”Fem myror..” och den suveräna UR-serien ”Bokstavslandet”. Och när jag märkte att bokstäverna satt och hon började förstå hur det hängde ihop började jag skriva små meningar på deras lilla ”svarta tavla”. Jag är otroligt stolt att hon faktiskt kan läsa på svenska nu, det går inte snabbt och jag måste hjälpa henne då och då men hon gör det. Nästa steg är att jag måste se till att lära henne de små bokstäverna så att hon kan läsa böcker också, jag glömde liksom bort dem i hastigheten.

Eitan då tänker ni kanske nu? Ja, Eitan är ett typiskt andrabarn och får liksom bara hänga med. Han börjar att försöka skriva sitt namn på svenska men det är väl så långt vi har kommit än så länge. Han pratar nästan bara hebreiska och när jag säger åt honom att prata svenska så säger han att han inte kan. Om vi pratar i telefon däremot så pratar han bara svenska med mig. Vi pratar inte så mycket i telefon direkt… När mormor är på besök så brukar han få en ordentlig boost men om man jämför med Ella så är han långt efter, hon var redan en framgångsrik översättare när hon var i hans ålder. Det beror så klart på några olika orsaker – han är mindre verbal än Ella även på hebreiska, han har inte haft den där längre perioden med svenska som Ella hade och jag jobbar inte lika mycket med honom och svenskan.

Det finns några grundregler vad gäller svenskan hos oss. Jag läser enbart böcker på svenska. 95% av barnens filmer är på svenska. Jag pratar bara svenska med barnen, förutom om det är andra barn hos oss som inte pratar svenska (eller när jag glömmer bort mig) och när det pratas för mycket hebreiska så säger jag till dem att prata svenska med mig.

Yarden då? Jo, han är den mest rabiata när det kommer till svenskan. Han påminner mig, och barnen, om att prata svenska. Som hjärnforskare har han koll på de vetenskapliga rapporterna och vet att tvåspråkighet innebär stora fördelar – visste ni till exempel att tvåspråkiga människor drabbas av senilitet senare än enspråkiga?  Yardens svenska är på nivå med barnens, hävdar han själv, så det är helt ok för mig att prata svenska vid middagsbordet till exempel. Yardens riktiga nivå på svenskan är dock mycket högre, häromveckan fick jag förklara någon mening i en Lars Winnerbäck-låt som han lyssnade på (what does KAS mean??).