Besök och avsked

Det är ganska trevligt att inse att man inte har haft tid att blogga. Det innebär, för det mesta, att jag har haft en massa kul för mig. I veckan har det inneburit besök från Sverige. Från min bästa vän och mina gudsöner. En gång i tiden tror jag att tanken var att killarna skulle få den internationella delen från sin gudfar, som är sydafrikan, men jag såg ju till att flytta utomlands ganska tidigt i deras liv medan gudfar bodde i Sverige så det blev lite ombytta roller. Nu bor vi dock båda utanför Sverige.  Det innebär tyvärr att jag inte sett så mycket av deras uppväxt och inte känner dem så väl som jag hade önskat. Därför var det extra kul att de kom hit och bodde hos oss och att jag hade ledigt och kunde hänga med dem så mycket.

För killarna var det första besöket i USA och för Kicki var det första gången i Boston. Vi har haft fullspäckat program – från att äta hamburgare, via lämna barn vid en riktig amerikansk skolbuss som man ser på film, till strandbesök och guidad tur i Boston. Mina barn har varit på läger på dagarna och jag tror att det var ett bra val eftersom jag kunde ge odelad uppmärksamhet till gästerna dagtid. På kvällarna har vi ätit middag tillsammans hela gänget (och ägnat oss åt att utmana varandra i att äta starka såser…).  Igår morse fortsatte de till New York. Och medan Kicki hade lite tårar i ögonen över att det är iaf ett år tills nästa gång vi ses så lät jag ungefär som att de skulle ta bussen in till stan. Helt klart en överlevnadsinstinkt som utlandssvensk, att i största möjliga mån stänga av alla känslor vid avsked. Man skulle fullständigt gå under annars. Den här gången har jag dessutom 2.6 kg svenskt godis att tröstäta…

Annons

Chrismukkah

Så här under Chrismukkah är det ju en hel massa ljus som ska tändas och en massa religiösa regler och traditioner som ska följas. Vi har följande uppdelning under Chrismukkah – den kristna ateisten tänder adventsljusstaken, de två barnen som tror att de är judar tänder chanukkian (de har ingen aning om att inom judendomen ärver man religionen från mamman, dvs den kristna ateisten i detta fall, mowahaha!). Den ateistiske judiske pappan står för tändaren, som han möjligtvis använder för att tända en cigarett i slutet av kvällen. Den ateistiska kristna modern upprörs sedan när sonen utan religion blåser ut ljusen på chanukkian eftersom ljusen, enligt judiska regler, ska brinna i minst en halvtimme.

Norrskenstips?

Jag har en god vän som planerar att åka till Sverige i slutet av November för att, förhoppningsvis, kunna få uppfylla sin dröm att få se norrsken. Min första tanke var Abisko men allt norrut kan vara ett alternativ. Han har ingen jättebudget att röra sig med så billiga tips skulle verkligen uppskattas. Kanske någon läsare som har en fjällstuga som står tom (nära en tågstation eller flygplats)? Vart tycker ni att han ska åka?

Bortkopplad

Befinner mig återigen i Sverige. Vilken lyx, två gånger på två månader. Vi har firat min mammas 70-årsdag med dunder och brak, varit bortkopplade från Internet (ok, en och annan instagrambild blev det) i min brors stuga i några dagar men nu är vi tillbaka i civilisationen igen. Min chef skickar frågor på Whatsapp och jag svarar ärligt att jag inte kommer ihåg svaren på allt han frågar och skickar bilder på isbjörnar tillbaka. Drabbades dock av en liten jobbstressattack igår kväll när jag skulle sova med följd att jag bara sovit fyra timmar i natt. Skönt att befinna sig i kaffets högborg då, andra kannan är snart tömd. Barnen är i lekparken med mormor, en av dem hann inte ens ta av sig pyjamasen innan. Tänkte ta med mig dem på bio och se Nicke Nyfiken idag, får se till att de väcker mig när filmen är slut bara. Ibland slås jag av tanken att jag borde höra av mig till vänner och bekanta men jag har ingen kraft för det. Jag prioriterar mig själv och familjen istället.

Mamma-son dag i Stockholm

På tisdagen var det dags för Eitan och mig att ha en heldag tillsammans, bara vi två. Eitan hade önskat sig att få se djur och äta på en pizzeria. Jag hade ingen större lust att gå på Skansen så jag bestämde mig för Aquaria Vattenmuseum istället. Men redan på väg till tåget började djurskådandet då vi gick förbi ett hunddagis på promenad. Mycket spännande. Även tågresan var kul – vi åkte pendeltåg, tunnelbana och till slut även spårvagn på vår väg ut till Djurgården.

Väl inne på Aquaria började besöket lite olyckligt då vi kom in i ”regnskogen” precis när det blev natt och började åska. Eitan blev rädd och vill därifrån men det var beckmörkt så för att vi inte skulle trilla ner i vattnet av misstag och bli uppätna av pirayor fick vi stå kvar i mörkret och kramas istället. När ljuset återkom skyndade vi oss ut från regnskogen och spanade på när giftgrodorna matades. Eitan satt länge i tunneln i det stora akvariet och tittade på hajarna, rockorna och alla fina fiskar. Vi spanade på sjöhästar och kollade in kloakerna. När hungern satte in kändes pizzeria lite avlägset så vi beställde en stor räksallad i muséets restaurang istället.

Efter museibesöket var det dags att åka båt. Vi gick bort till terminalen vid Gröna Lund för att ta Djurgårdsfärjan till Slussen – en alldeles lagom tur för en femåring! Från Slussen fortsatte vi in i Gamla Stan, tittade på fina hus och smala gränder och kom till slut fram till Slottet. Eitan ville absolut inte gå in, slottet var lite skrämmande tyckte han. Men till slut gick vi in i Slottskyrkan iaf. När vi väl var där bestämde jag att vi skulle gå in till Livrustkammaren för att se om min kompis Anna jobbade (hej Anna!). Det gjorde hon men hon var lite upptagen just då så medan vi väntade fick vi gå in på barnens lek- och läravdelning där Eitan kunde klä ut sig till riddare, kung och rida i en riktig sadel (om än inte på en riktig häst). Jag hade tänkt utforska mer av Livrustkammaren med Ella ett par dagar senare men det blev inte så. Det såg iaf väldigt spännande ut så det får bli en annan gång.

Dagen avslutades med glass i Kungsträdgården innan vi trötta, trötta tog oss hem igen. Så lyxigt med en dag med bara ett barn där jag verkligen hade tid att ägna honom min fulla uppmärksamhet.        

Sverige, dag 1

Efter att ha sovit en natt med öppet fönster, under ett täcke, utan att ha svettats, var jag redo för första dagen i Sverige. Barnen väckte så klart upp mormor redan vid halv sex medan jag fick sova till åtta = lyx!

Efter ett kort besök i lekparken på mammas gård promenerade vi till biblioteket för att låna och läsa lite böcker. Ella var fullständigt ointresserad, ville inte låna någon bok utan bara gå hem. Så kan det gå när ens mamma pushar en att läsa på svenska… Jag busade dock lite och lånade några böcker till henne. Eitan plockade glatt på sig böcker om Halvan, Pettson, Alfons och en bok om Messi. Sedan gick han och jag till polisen för att fixa pass (fast det har jag ju redan skrivit om). Medan vi väntade pratade jag svenska med honom och han svarade utan undantag på hebreiska. Ett medelålders par (medelålders för mig som är 40 är ca 60 år…) viskade om oss och om hur jag pratade iaf svenska med honom. Polisen i Täby kändes så internationell – en kvinna försökte få ut sitt pass trots att hon bara kunde visa sitt italienska ID-kort som inte hade samma efternamn, för ”i Italien hette hon inte alls samma sak”. Killen i kassan bredvid mig bodde i London.

På eftermiddagen tog vi oss till Täby centrum för att köpa mjukglass. Fast vi gick rakt in i ett youghurtglassställe där man betalar efter vikt (på glassen) och Ella pressade ned så mycket godis det bara gick medan jag tog jordgubbar och björnbär och massor av lakritsströssel. Sedan fick mamma betala för jag hade så klart glömt bort koden till mitt svenska kort. Jag överväldigades av insikten att Täby är välmåendets högborg – folk ser så perfekt fixade, fräscha och lyckade ut. Därefter tog vi tåget ett par stationer till min bror där träffade vi storkusinen som lät barnen spela fotboll med honom. Han läckte som ett såll och mina barn ”var mycket bättre än honom”. Här någonstans kickade svenska in för Eitan eftersom han var tvungen.

Jag smet iväg och tog tåget in till stan för att äta middag med min bästa, bästa kompis. Vi träffades utanför Urban Deli’s takbar på Sveavägen kl 17.30 för att vi var så hungriga. Visade sig att de inte öppnade förrän kl 18 så vi gick och tog en öl på ett sunkhak i närheten. Och sedan visade det sig att den enda mat som fanns på takbaren var färgglada popcorn så vi tog en öl. Efter det promenerade vi ned till Supper på Norra Bantorget istället. Där var det kölista till borden så vi tog en öl till. Men till slut fick vi ett bord och fick in maten. Och nu outar jag fullständigt min BFF med en bild på henne men man blev precis så där glad av maten så hon får illustrera glädjen. Du får en hashtag för besväret: #hellonwheels

Tel Aviv – Stockholm, 23 augusti

Mina barn är reseproffs. Jag är rätt van med. Tydligen börjar jag bli en rätt bra packare också – 14.5 kg för tre personer i en vecka. Men jag hade nog kunnat plocka bort ytterligare 2-3 kg.

Vi var i god tid på flygplatsen så vi hann med tax-free, lunch och lekområdet. Jag hatar att stressa och jag älskar flygplatser (undantag, Frankfurts flygplats…). En kvart innan avgång ordnade jag löptävlingar i ett tomt hörn av avgångshallen så att de skulle tröttas ut. Sonen somnade när vi lämnade kusten mot Medelhavet bakom oss och dottern en halvtimme senare.

När båda barnen somnat beställde jag in en tapas-tallrik. Det gäller att maximera intaget av fläskkött när man är utanför Israel!

Fri tillgång till iPad laddad med filmer och spel hjälper så klart.

Och barnhörlurar med volymkontroll. Har till och med en ”splitter” som gör att båda barnen kan använda sina hörlurar till samma iPad. Jag sa ju det, jag är rätt van att flyga med barn.

Och så lönen för mödan – korv stroganoff! Alltid den rätt jag ber om. Min familj driver med mig och mina önskningar men jag står upp för min comfort food.

…..stenkoll

Mitt i Sverige-semestern och jag har verkligen semester. Försöker att umgås så mycket som möjligt med mina barn och min närmaste familj. Jag tänker alltid att jag ska hinna med så mycket och sedan slutar det med att jag har magont för att det blir så stressigt.

En sak som var inbokad var ju att fixa pass till Eitan. Jag hade ju fixat all papper som behövdes och fått bekräftat vad som inte behövdes tas med i mailkontakt med passmyndigheten. Ett litet problem var ju dock att jag i stressen över att resa själv med två barn glömde att ta med mig de viktiga papperen… Oh noooo! Ja, det var bara för maken att leta rätt på mina papper och scanna in dem och maila. Jag skrev ut dem och hoppades att de inte skulle säga något hos Polisen om att de var kopior.

Väl hos Polisen lämnar jag över våra pass och alla papper. Killen bakom disken (som såg ut som att han var ca 16 år gammal, får man verkligen bli polis så tidigt?) tittade undrande på papperet som visade att jag var israelisk medborgare och frågade vad det var för papper. Jag förklarade. Han frågade vad det hade med min son att göra… Så jag förklarade lite till. Han godtog min förklaring och frågade var födelsebeviset var. Jag berättade att det redan var sparat på min sons tidigare ansökan och att jag redan varit i kontakt med någon på Polisen som sagt att jag inte behövde ta med det. Det gäller att veta vad som gäller när man inte är en helt vanlig svensk medborgare!

Logiken

Eitans israeliska pass är klart och uthämtat. För det svenska har jag fixat de papper som behövs.

Eitans svenska medborgarskap är ju beroende av mitt svenska medborgarskap. Därför vill de ha ett bevis på mitt svenska medborgarskap när ansöker om förnyelse av hans svenska pass. Beviset på mitt svenska medborgarskap görs inte enklast genom att jag har med mitt svenska pass, eller att jag har med ett personbevis från Skattemyndigheten där det står att jag är svensk medborgare. Nä, det görs tydligen enklast genom att jag tar med ett intyg om när jag fick mitt israeliska medborgarskap… Logiskt!

Ok, jag fattar varför – innan 2001 kunde man inte ha dubbla medborgarskap enligt svensk lag och blev man medborgare i ett annat land så förlorade man automatiskt sitt svenska medborgarskap. De vill naturligtvis se att jag inte blivit medborgare innan dess. Men, den ytterst trevga person som svarade på mina frågor hos polisen såg också att jag hade använt mitt israeliska visum förra gången som bevis på att jag inte var medborgare. Det var 2010. Vi kan med andra ord vara helt säkra på att jag fick mitt israeliska medborgarskap efter det. Men ska det vara intyg så ska det, tog bara lite mer än en timmes köande och 180 kr för att få det papperet. Hade jag gjort passet på Svenska Ambassaden hade jag inte behövt det intyget – däremot hade jag varit tvungen att betala fyra gånger mer för passet.

Man har väl koll…

På söndag flyger jag och barnen till Sverige. I förrgår, när jag precis är på väg att gå av tåget på väg till jobbet, slår det mig plötsligt – pass, både svenska och israeliska, är giltigt i fem år för barn. Eitan är 5 år och 4 månader. Han var ca 3 månader första gången vi åkte till Sverige…. Gaaaaah!

Ringde maken som precis var på väg ut genom dörren och sa åt honom att vända tillbaka och kolla. Mycket riktigt, det israeliska passet hade gått ut och det svenska går ut om 10 dagar… Killarna fick sticka iväg direkt för att beställa ett nytt pass som jag ska kunna hämta på torsdag.

Det svenska passet får jag fixa i Sverige. Tänkte boka tid men fattade inte vad som egentligen krävs – måste jag ha med födelsebevis även vid förnyelse av pass eller bara när man ansöker första gången? Så jag skickade iväg ett mail till Passmyndigheten som svarade klart och tydligt inom några timmar och erbjöd sig till och med att kolla upp ytterligare om jag skickade dem Eitans samordningsnummer (motsvarigheten till personnummer för personer som aldrig varit skrivna i Sverige). Nu har jag kollat upp att jag har de dokument som behövs och har bokat tid. Så vad vi gör på måndag i Sverige är givet – och himla praktiskt att Polisen ligger precis bredvid biblioteket. Två flugor i en smäll.