För två veckor sedan fick jag ett meddelande på LinkedIn – ett svenskt företag som sökte personal i Boston, skulle jag vara intresserad av någon av positionerna kanske? Jag och den svenska chefen hade en gemensam kontakt så troligtvis hoppade mitt namn upp högt pga det när han sökte efter analytiker i Boston. Företaget är svenskt och sysslar med varumärkesskydd på nätet, något jag inte jobbat direkt med men nosat lite på i utkanterna när jag jobbade på eBay. Vi bokade in en Skypeintervju veckan efter, jag ville höra mer om företaget, jobbet och branschen och de ville så klart kolla in vem jag är.
Intervjuer är alltid en nervpärs men jag kände mig kolugn – de hade ju hört av sig till mig så jag kände att jag hade ett bra utgångsläge. Som om inte det var tillräckligt så skulle jag prata med en svensk, på svenska! Vad kan gå fel liksom?? På måndagen insåg jag att jag kanske måste vara lite förberedd så jag googlade (på svenska) anställningsintervjufrågor… Man kanske frågar saker i Sverige nuförtiden som jag inte känner till, jag har inte haft en intervju på svenska på säkert 15 år.
Intervjun gick bra, personerna jag pratade med kändes genuint trevliga och vettiga. Dagen efter hade jag ett möte på Bostonkontoret, de öppnade här för ett halvår sedan och om jag skulle bli den tredje anställda i Nordamerika så var det viktigt att känna att kemin stämde. Även det kändes bra och efter några fler Skypesamtal med Sverige skrev jag igår på kontraktet. Efter att i hela mitt arbetsliv jobbat för amerikanska företag, utanför USA, så blir det nu ett svenskt företag i USA. Jag börjar jobba redan på måndag, halvtid första veckan för att gå upp till heltid så snart jag har barnpassning på eftermiddgarna i ordning. Det känns verkligen superkul och jag ser fram emot att få börja nu!
Det här med att flytta till ett nytt land där man inte kan språket och kulturen är en rätt stor omställning, det vet jag av egen erfarenhet. Är man knappt 6 år och har bott hela sitt liv på ett och samma ställe är det mer eller mindre ett trauma. Vi märkte det redan innan vi flyttade, Eitan var orolig och osäker över vad som skulle hända iom flytten. Han var utagerande på dagis och lyssnade inte på fröknarna och sågs som bråkig. Jag och Y träffade en barnpsykolog ett par gånger för att få lite tips om hur vi skulle kunna hjälpa honom.
När vi flyttade till USA hade inte Eitan börjat läsa än, på något språk. Han kunde skriva sitt namn på hebreiska och svenska men det var allt. I motsats till Ella hade han heller inte visat det minsta intresse för att lära sig bokstäver, läsa och skriva. Väl i kindergarten började det jobbas med alfabetet men det var ganska motvilligt från hans sida. Vi försökte inte pusha honom på något sätt eftersom vi ansåg att det var fullt tillräckligt för honom att försöka lära sig att förstå och prata engelska samt att börja förstå de sociala och kulturella koderna.
Även om språket kom rätt snabbt så har det varit en kämpig period, för honom och oss runt omkring honom. Han har satt sig på tvären allt som oftast och vägrat följa instruktioner, lyssna på lärare osv. Men all cred till skolan som är helt fantastisk. Eitan kan lätt uppfattas som en framåt och självsäker kille men han är också superkänslig och har svårt för förändringar. Med det beteende som han haft sedan vi flyttade hit skulle han direkt ha klassats som ett problembarn i Israel men här har det aldrig varit en issue. Både hans kindergartenfröken och hans nuvarande fröken är underbara – testar olika strategier för att se vad som fungerar för honom, låter mig veta vad som händer och ser honom för vad han är. Han tycker t ex att det är jobbigt varje gång de ska gå till musiksalen, eller att ha spanska med en annan lärare tre gånger i veckan. Så vid en av veckans två musiklektioner får han istället ha en timme själv hos skolans counselor (vars rum ligger mittemot hans klassrum) där de spelar spel, ritar och leker. Eitan älskar att få den där fulla uppmärksamheten. Och en av spanskalektionerna har bytts ut mot en trumlektion, också den själv med en lärare. Han har från början haft extra engelskalektioner dagligen med en hebreisktalande lärare och hon har varit en stor trygghet för honom eftersom han inte bara kunnar göra sig förstådd språkligt utan även kulturellt. Säga vad man vill, men det skiljer en hel del mellan den amerikanska och den israeliska kulturen, på gott och på ont.
I mina och Ys ögon är den här skolan Eitans ”räddning”, han är en speciell kille och här blir han sedd och accepterad för vad han är. I Israel är klasserna nästan dubbelt så stora som här (i Ellas första klass var de 36 elever på en lärare, i Eitans klass är de 20 elever på en lärare och en hjälplärare) och där finns inte resurserna för så mycket individualitet. Här känner jag att all personal är engagerad och Eitan är en social kille så han känner alla – skolan har två rektorer som varje morgon och eftermiddag står utanför skolan och hälsar och snackar med elever och föräldrar och de vet förstås vem Eitan är, det ges high fives till gympaläraren, fritidspedagoger osv.
Även om det fortfarande inte alltid är lätt för honom så har han gjort enorma framsteg. I höstas kunde han fortfarande inte läsa men de senaste månaderna har det lossnat rejält och hans fröken berättade för mig att han nu kommit ikapp och ligger på den läsnivå man har satt upp som mål för ettor i Massachusetts. Hon hade tagit upp honom som success story på deras senaste skolkonferens. Jag är så vansinnigt stolt över honom och så tacksam över all personal på vår skola som gjort den här resan så smärtfri som möjligt. Nu är det upp till mig och maken att hålla igång hans andra två språk för för Eitan har engelskan tagit över fullständigt.
I måndags var vi föräldrar inbjudna till klassen för att läsa tillsammans med våra barn en halvtimme på morgonen. Hur man får sin höggravida fröken att börja gråta på enklaste sätt – skriv ett födelsedagskort själv! Hela klassen hade gjort ett gemensamt kort men Eitan tyckte inte att det var tillräckligt. Djuret är en humla, skolans maskot.
I söndags var det dags för Super Bowl, den femtioförsta i ordningen och den tredje för mig. Förra året satt vi bänkade framför en laptop och hade en öl att dela på. I år hade vi förberett oss lite mer – det var ju faktiskt New England Patriots, vårt hemmalag, som spelade. Boston är en sportstad, vi har lag i de fyra stora sporterna (football, basket, hockey och baseball) och folk är engagerade. Väldgit engagaerade. Vartenda mail och utskick från skolan veckan innan avslutades t ex med ett ”Go Pats!”, i skyltfönster kunde man se flaggor och på Trader Joe’s hade man så klart laddat upp med alla tillbehör man behöver. Jag handlade på lördagen och då kunde man prova öl, ost, nachos och dipp. Lite oamerikanska är vi fortfarande så vi tyckte att det var helt ok att äta morots- och linssoppa till middag och snacksa på rostad blomkål med tahini men det fanns så klart nachos, guacamole, salsa och öl. Ella hade till och med gjort chokladbollar till oss.
Grannarna kom över till oss och kollade fram till halvtidsshowen, de har lite mindre barn än oss så de behövde läggas. Våra barn kollade halvtidsshowen med Lady Gaga, ett klart lyft från förra årets Coldplay men inte lika kul som Katy Perry’s dansande hajar året innan dess. I tredje kvarten gick våra barn och la sig, Atlanta Falcons hade tagit en ordentlig ledning och chansen till vinst kändes bortblåst. Barnen var besvikna och det kändes lite som presidentvalet igen (med betydligt mindre betydelse) då barnen var peppade och övertygade att Hillary skulle vinna… När jag kom ned från barnens rum var ställningen 28-3 till Falcons, och även om man (jag) inte vet något om amerikansk fotboll så fattar man (jag) att hoppet är i stort sett förlorat med 5 minuter kvar av tredje kvarten (de spelar 4*15 min). Patriots grejar en touchdown i sista minutrarna av tredje kvarten men fortfarande är ställningen 28-9 och det ser mörkt ut. Men så i fjärde kvarten visar Tom Brady varför han räknas som NFLs bästa quarter back. Han passningar är klockrena, han läser spelet och Patriots öser på. Med åtta minuter kvar står det 28-20 och en minut innan sluttid utjämnar de till 28-28. Vi, som är fullständigt ointresserade av football skriker av glädje! För första gången i Super Bowls historia går matchen till förlängning och då är det sudden death som gäller. Patriots hade tur och vann slantsinglingen och fick börja. 4 minuter senare gjorde de en touchdown, Patriots och Tom Brady vann sin femte Super Bowl. Jag hade förvandlats till ett stort fan under de sista 15 minutrarna och kände en enorm stolthet. Barnen var överlyckliga när jag berättade för dem dagen efter och Bostons borgmästare utlovade en segerparad – men den får ni höra om en annan gång.
I lördags firade vi ettårsjubileum i USA. Jag kommer att försöka skriva en liten reflektion över det så småningom men det här inlägget blir istället om den historiska händelse jag delade med miljoner andra amerikaner på samma dag. Japp, Women’s March, i mitt fall i Boston. På morgonen, när jag kollade tider och talare, såg jag att polisen förberedde sig för uppåt 75.000 människor. Det skulle bli trångt helt enkelt. När jag kollar nu så uppges det siffror på 150-200.000. Det är nästan 5% av stor-Bostons invånare.
Barnen var på ett värdelöst humör, framförallt Eitan. Han var nog mest sur över att missa värdefull iPad-tid som helgerna annars är till för. Jag försökte förklara för de hur viktigt det är att stå upp för alla människors lika rättigheter men det är inget som går hem hos en 6-åring. Ella verkade vara lite mer engagerad men tal som drog ut på tiden, som vi dessutom stod för långt bort från för att höra, gjorde väntan på att få marschera näst intill outhärdlig (och då mutade vi dem till och med med Cola…). Det var iofs kul att titta på alla roliga skyltar, och det var fint väder och jag informerade dem surt att en dag kommer de att skryta för sina barn att de minsann var där, den där dagen!
Om man inte hade varit tvungen att slösa energi på jobbiga barn hade man kunnat njuta fullständigt av en uppvisning av demokrati. Jag älskade alla hemmagjorda skyltar med den ena slagkraftiga texten efter den andra. Folk var glada och trevliga, det sjöngs och ropades slagord och jag kommer fortfarande på mig själv med att gå och sjunga till mig själv ”this is what democracy looks like”. Kyrkklockorna på kyrkan bredvid parken spelade ”America the Beautiful” och Senator Elizabeth Warren sa ”We will not build a stupid wall. Not on our watch.”. Jag är glad att jag var där, det hade känts snopet att ha missat en sådan historisk händelse när vi bor så nära. Nu hoppas jag bara att det kommer att hålla i sig, kämpaglöden och tron på att vi tillsammans är starka. För det är vi.
Vår skidsemester var ingen lång sak, totalt tre skiddagar och tre hotellnätter. Eftersom jag, som vanligt, ägnade mig åt sista minuten-planering så var det inte så mycket att välja på – jag fuskade och förlängde barnens jullov med två dagar. Inte helt ok att göra men jag hade pratat med barnens lärare innan och de hade inga invändningar så det enda är att de kommer att ha två dagars frånvaro i ”betyget”. För oss innebar det även ca 30% lägre pris än om vi hade åkt på själva lovet. Killington är östkustens största skidsystem och jag kände att eftersom barnen skulle gå på skidskola tre heldagar så ville jag ha ett ställe där även jag och Y kunde ha kul. Det finns en hel del mindre ställen närmare Boston men tre timmars bilresa tyckte jag inte var så illa.
Eitan gick i Ministars, från 8.30 på morgonen kunde man ”checka in” honom och sedan hämta honom kl 3 på eftermiddagen. Ministars hade en stor lokal inomhus där de kunde leka och äta mellan varven. Pjäxor och skidor provades ut på plats och programmet innebär max 5 barn i varje grupp men i Eitans fall var de tre som mest och sista dagen hade han privatlärare. Ella gick ”Learn to Ski” i tre dagar och även där var det max 5 som gällde men de var färre än så i hennes grupp. Lunch och snack åts med gruppen. Ella gick ut hårt och när vi kom för att hämta henne första dagen strålade hon som en sol. Däremot är hon lite skrajsen av sig och vägrade att åka vanlig lift så andra dagen gick Eitan om henne när han fick åka upp i en sittlift och då var det inte riktigt lika roligt längre. Hennes lärare sa dock att hon hade tekniken och det var bara modet hon behövde jobba på.
Eitan får experthjälp vid utprovningen av pjäxor i Ministars lokalerAlltså, hur kan man inte älska skidåkning en dag som denna!? Perfekt första dag.
Ski-bum to be…
Intressant perspektiv, ser ut som att jag är en tvärhand hög ungefär…Den blå himlen och solen försvann efter första dagen.
Jag och Y hade hela dagarna för oss själva. Det var rätt darriga knän första åket men backarna var välpreparerade och vi tog det lite lugnt i blåa backar tills vi började känna oss varma i kläderna. Efter lunch första dagen hade jag anmält oss till en grupplektion som ingick i liftkortet. Skönt att få en uppfräschning, efter ett par åk satt tekniken helt ok och skidläraren bekräftade att jag hade koll. Och så är det ju alltid kul att känna att man är bäst i gruppen… Jag må ha bättre teknik än maken men han tar igen det genom att vara både i bättre form och modigare än mig så vi åker bra ihop. Lite extra lyxigt att kunna åka själva, sätta oss och ta en kaffe eller en öl på tu man hand utan att oroa sig över barnen. Killington åker jag gärna tillbaka till, det är tillräckligt stort för att man inte ska tröttna på systemet, skidskolorna var bra och det var en trevlig stämning bland de som jobbade där.
Det är så många ”första” för oss i år. I veckan var det dags för vår första Thanksgiving. I skolan har Eitan tillverkat diverse konstverk som visar vad han är tacksam över på löpande band. Ella vet allt om pilgrimmerna, Mayflower och att man måste lägga fiskar på majsplantorna för att de ska överleva (I know, inte saker som jag lärde mig i trean direkt).
Living on the edge. Ett par vilda kalkoner promenerar förbi utanför vårt hus dagen innan Thanksgiving. De överlevde, idag såg jag fyra stycken.Saker min son är tacksam över. Jag är rätt tacksam över honom.
Mitt jobb var så klart att fixa en Thanksgiving middag med allt vad det innebär. Man har ju sett och läst en del om Thanksgiving i sina dar. Hur svårt kan det vara? Inte lätt visade det sig. Jag Pinterestade så klart för hitta alla recept. En återkommande sak var planeringslistorna, man måste tydligen tänka igenom det här med Thanksgiving en del. T ex ska man inte försöka att köpa en kalkon kvällen innan. De enda som finns kvar är ekologiskt uppvuxna, troligen handmatade, kalkoner som kostar 60USD. Men, helstekt kyckling är ju ändå mycket godare. Dessutom kan det vara bra att veta att alla affärer är stängda på Thanksgiving day så allt som behövs måste vara handlat kvällen innan.
Egentligen spelade det ju inte så stor roll, det var ju bara vi, min svärfar och fru som skulle äta. Och så en colombiansk kollega till maken som bjöds in eftersom han annars skulle vara själv. Nu visade det sig att det var hans sjunde Thanksgiving i USA men han var snäll och trevlig och hävdade att han ändå hade ätit tills han förbannade sig själv i slutet av kvällen. Jag fick tillbringa en hel dag i köket medan familjen höll sig undan och det är faktiskt en roll som jag verkligen gillar. Högst otippat glömde jag att fota under middagen men jag lovar att det fanns helstekt kalkon kyckling, gravy och cranberry sauce, det fanns potatismos med obscena mängder ost i, brysselkål med bakon, butternut squash soup och pumpkin pie. Vi hade en jättetrevlig middag och alla berättade vi om vad vi var tacksamma för. Vi nämnde knappt Trump, däremot diskuterade vi ganska mycket om Colombias fredsplan. Nästa år tänker jag dock försöka bjuda in mig till en riktig amerikansk Thanksgiving så jag kan jämföra med min.
En av de bästa TV-showerna måste ju vara Last Week Tonight med John Oliver. Verkligen en ögonöppnare i många ämnen, i så många fall. Det är ju ingen hemlighet att John Oliver är en Trump-motståndare så det är så klart lättare att uppskatta honom när man själv står på samma sida. Igår var det dags för honom att diskutera vad som händer nu, nu när Trump blivit vald… Och det låter kanske konstigt men i slutet av avsnitten grät jag. Egentligen inte så mycket över Trump utan väldigt mycket pga de människor som han kommer att omge sig med och deras åsikter. Som Mike Pence t ex. Som jobbat hårt för att dra in kvinnors rättigheter, LGBTQ-rättigheter och vad som känns för rättigheter för alla som inte är vita, evangeliska kristna män.
John Oliver säger i programmet att det räcker inte med att vi delar filmer på internet (som det här klippet t ex) eller har på oss en säkerhetsnål för att visa solidaritet, vi måste faktiskt göra något riktigt. Så jag bestämde mig för att donera pengar till Planned Parenthood, en organisation som Trump har sagt ska ”avfinansieras” för att de bl a utför aborter och hjälper till med preventivmedel… Det visade sig att jag inte var ensam om den tanken men att många som gör det donerar i Mike Pences ”ära”. Varje gång någon gör det sänds nämligen ett certifikat till Mike Pences kontor och ja, det är lite fjantigt av mig kanske men det kändes som en liten protest.
Jag är lite sen på bollen. Att ge min syn på presidentvalet. Mest av allt känner jag någon slags tomhet och vet inte riktigt hur jag ska sätta ord på det. Jag tycker att det känns som att någon lagt en filt över oss och folk är tysta och pratar inte så mycket. Men det kanske är det faktum att man samlar kraft inuti för att inse att det är verklighet, Trump är vald och nu är det bara att bita ihop och ”deal with it”.
Det känns dock väldigt tydligt att Trump inte hade någon majoritet i vårt område. Några email som jag fått i veckan från människor som jag egentligen inte känner särskilt väl (typ föräldrar i skolan) har inletts i stil med ”despite the devastating beginning of the week..”, ”hoppas att det är bra med er trots nyheterna vi vaknade upp till..” osv. Skolans rektorer skickade ut ett mail med titeln ”Our way forward” där de pratade om hur de hade diskuterat valresultaten i skolan, hur hela personalen under valdagen deltagit i en utbildning i hur man bryter cykler av rasism och hur man kan få psykologhjälp om man känner att ens barn behöver det. Detta naturligtvis utan att nämna något om själva valresultatet. Även en av barnens lärare skickade ett mail om hur de hade diskuterat valet och hur de försökt fokusera på de positiva sidorna som att man har demokrati i USA och får rösta som man vill och att det ibland betyder att den man vill ska vinna inte gör det.
Egentligen vill jag ju bara skrika rakt ut. Hur f-n kan man vara så j-vla idiotisk att man röstar på en människa som Trump? Tänk lite! Men, det kommer ju inte att förändra något. Förhoppningsvis kommer han inte att vara en lika hemsk president som han har varit som presidentkandidat. Det finns ju faktiskt ganska starka strukturer i maktens korridorer och till och med Trump måste inse vilket ansvar som vilar på honom. Ja, vi får väl se hur det går helt enkelt, det lär inte vara sista gången jag skriver om det här.
It’s all uphill from here… (Ok, det syns kanske inte men det här är en 650 meter brant uppförsbacke som jag brukar inkludera i min morgonpromenad när jag känner mig extra hurtig).
Så mycket handlar om politik just nu här i USA. Tre dagar kvar till presidentvalet och det är ett tajt race. Mycket handlar om ”the swing states”, de stater där vem som helst kan vinna.
Igår morse hamnade jag i en politisk diskussion med två föräldrar i skolan. Den ena sa att hon antagligen var den enda i Brookline som röstat på Trump. Den andra sa att han inte tänkte rösta alls. Jag var lite upprörd först men sedan insåg jag att det spelar ingen större roll i Massachusetts, det är inte direkt någon tvekan om vem som tar hem vinsten här. Via Linnea i USA hittade jag statistiken nedan, känns bra att bo i MA. USA däremot är en annan sak…
Igår var jag med två kompisar och såg ”Michael Moore in Trumpland” på Coolidge Corner Theatre här i Brookline. Biografen är en liten, klassisk independent-bio och det var faktiskt premiär för mig där. Min kompis hade fått tag på biljetter till visningen av denna nya film, som filmades för tre veckor sedan, och som grädde på moset hölls en Q&A med Michael Moore över FaceTime efter filmen. Filmen är mer eller mindre en hyllning till Hillary Clinton och det går hem i superliberala Brookline. Att vi dessutom alla fick Michael Moores telefonnummer när de ringde upp honom på FaceTime var en bonus (jag kommer självklart att ringa honom jätteofta…). När han väl svarade så visade det sig att han hade smugit undan i tvättstugan i byggnaden där han bor, han höll nämligen på att visa filmen för sina grannar också. Sånt känns ju lite roligt, inte för att Michael Moore är någon cool filmstjärna men det kändes rätt intimt och coolt att få se honom sitta i sin tvättstuga och prata med oss 400 personer i publiken. Hur som helst var han på ett strålande humör och uppmanade oss alla att sprida filmen till vänner och bekanta. Även fast få av er läsare kan rösta i presidentvalet så lägger jag upp en trailer. Man kan köpa filmen på Amazon el iTunes för 5 USD om man vill.
Image borrowed from 
Karinistan 