Eitan och skolan

Det här med att flytta till ett nytt land där man inte kan språket och kulturen är en rätt stor omställning, det vet jag av egen erfarenhet. Är man knappt 6 år och har bott hela sitt liv på ett och samma ställe är det mer eller mindre ett trauma. Vi märkte det redan innan vi flyttade, Eitan var orolig och osäker över vad som skulle hända iom flytten. Han var utagerande på dagis och lyssnade inte på fröknarna och sågs som bråkig. Jag och Y träffade en barnpsykolog ett par gånger för att få lite tips om hur vi skulle kunna hjälpa honom.

När vi flyttade till USA hade inte Eitan börjat läsa än, på något språk. Han kunde skriva sitt namn på hebreiska och svenska men det var allt. I motsats till Ella hade han heller inte visat det minsta intresse för att lära sig bokstäver, läsa och skriva. Väl i kindergarten började det jobbas med alfabetet men det var ganska motvilligt från hans sida. Vi försökte inte pusha honom på något sätt eftersom vi ansåg att det var fullt tillräckligt för honom att försöka lära sig att förstå och prata engelska samt att börja förstå de sociala och kulturella koderna.

Även om språket kom rätt snabbt så har det varit en kämpig period, för honom och oss runt omkring honom. Han har satt sig på tvären allt som oftast och vägrat följa instruktioner, lyssna på lärare osv. Men all cred till skolan som är helt fantastisk. Eitan kan lätt uppfattas som en framåt och självsäker kille men han är också superkänslig och har svårt för förändringar. Med det beteende som han haft sedan vi flyttade hit skulle han direkt ha klassats som ett problembarn i Israel men här har det aldrig varit en issue. Både hans kindergartenfröken och hans nuvarande fröken är underbara – testar olika strategier för att se vad som fungerar för honom, låter mig veta vad som händer och ser honom för vad han är. Han tycker t ex att det är jobbigt varje gång de ska gå till musiksalen, eller att ha spanska med en annan lärare tre gånger i veckan. Så vid en av veckans två musiklektioner får han istället ha en timme själv hos skolans counselor (vars rum ligger mittemot hans klassrum) där de spelar spel, ritar och leker. Eitan älskar att få den där fulla uppmärksamheten. Och en av spanskalektionerna har bytts ut mot en trumlektion, också den själv med en lärare. Han har från början haft extra engelskalektioner dagligen med en hebreisktalande lärare och hon har varit en stor trygghet för honom eftersom han inte bara kunnar göra sig förstådd språkligt utan även kulturellt. Säga vad man vill, men det skiljer en hel del mellan den amerikanska och den israeliska kulturen, på gott och på ont.

I mina och Ys ögon är den här skolan Eitans ”räddning”, han är en speciell kille och här blir han sedd och accepterad för vad han är. I Israel är klasserna nästan dubbelt så stora som här (i Ellas första klass var de 36 elever på en lärare, i Eitans klass är de 20 elever på en lärare och en hjälplärare) och där finns inte resurserna för så mycket individualitet. Här känner jag att all personal är engagerad och Eitan är en social kille så han känner alla – skolan har två rektorer som varje morgon och eftermiddag står utanför skolan och hälsar och snackar med elever och föräldrar och de vet förstås vem Eitan är, det ges high fives till gympaläraren, fritidspedagoger osv.

Även om det fortfarande inte alltid är lätt för honom så har han gjort enorma framsteg. I höstas kunde han fortfarande inte läsa men de senaste månaderna har det lossnat rejält och hans fröken berättade för mig att han nu kommit ikapp och ligger på den läsnivå man har satt upp som mål för ettor i Massachusetts. Hon hade tagit upp honom som success story på deras senaste skolkonferens. Jag är så vansinnigt stolt över honom och så tacksam över all personal på vår skola som gjort den här resan så smärtfri som möjligt. Nu är det upp till mig och maken att hålla igång hans andra två språk för för Eitan har engelskan tagit över fullständigt.

IMG_8594
I måndags var vi föräldrar inbjudna till klassen för att läsa tillsammans med våra barn en halvtimme på morgonen. 
IMG_8595
Hur man får sin höggravida fröken att börja gråta på enklaste sätt – skriv ett födelsedagskort själv! Hela klassen hade gjort ett gemensamt kort men Eitan tyckte inte att det var tillräckligt. Djuret är en humla, skolans maskot. 
Annonser

Vänförfrågningar

Det här med att skaffa vänner när man flyttar till ett nytt land kan vara svårt men ibland känner jag att man måste få vara lite kräsen ändå. Ella har en tjej i sin klass vars mamma är från Israel och som jag har pratat med några gånger på skolgården när vi stannat kvar efter skoldagens slut. Våra döttrar är väldigt olika – de har aldrig lekt med varandra, de verkar inte umgås alls i skolan och är helt enkelt ointresserade av att bli kompisar. Det är inte så att de tycker illa om varandra, det finns bara ingenting som klickar mellan dem. Mamman är trevlig, jag har inget emot att byta några ord med henne på skolgården men inte heller jag känner något klick. Igår var vi dock hembjudna på playdate till dem. Ella ritade, Eitan lekte med Lego, klasskompisen löste Sudoku och den yngre systern övade på kullerbyttor. Inga försök att leka med varandra. I vanliga fall brukar man ju bjuda tillbaka efter en playdate men nu vet jag inte hur jag ska göra. Hade jag tyckt att mamman hade varit supertrevlig hade jag lätt bjudit hit dem så att jag hade fått en playdate iaf men jag är mer rädd för att det kommer att bli ett dåligt samvete, i stil med ”jag borde bjuda hem X, åhh…”. Hur beter man sig i ett sånt här läge?

Skolregistrering

Barnen har börjat skolan/kindergarten nu men innan det så var det en himla massa fixande och trixande. Redan i Israel så prickade jag av det ena efter det andra på listan – översättning av vaccinationsboken, födelsebevis, school records… Här fortsatte det med ”proof of residency” som består av vårt hyreskontrakt, ett annat papper från vår hyresvärd som var ”notarized” (notariefört?), två räkningar och pass. Efter att ha fyllt i världens längsta formulär på nätet lyckades jag till slut boka en tid för registrering – två veckor fram i tiden. Vi kom nämligen precis i perioden för registrering till nästa års kindergarten.

Det kändes lite surt att behöva vänta så länge men när det väl satte igång gick det undan. Registreringen fixades på en timme, fick tid för engelskprov dagen efter, på väg hem fick jag ett mail om att de var antagna och registrerade. Morgonen därefter var det dags för provet! Eitan fick gå in i ett rum tillsammans med den kvinna som är ansvarig för ELL, English Language Learner, i vår kommun. Jag fnissade när hon sa ”vi ses om 20-30 minuter” – det tar 20-30 sekunder att inse att Eitan inte kan engelska. Ja, efter 10 minuter kom de ut och då var det dags för Ella. Till sist fick jag prata med henne och tydligen hade barnen varit jätteduktiga. Eitan hade lyckats säga flera ord och Ella hade skrivit. De var fortfarande placerade i nybörjarnivån men hon var väldigt positiv.

Vi hann bara innanför dörren så ringde skolans guidance counselor och frågade när vi kunde komma för inskrivningsmöte. Två timmar senare satt vi på hennes kontor och pratade om förväntningar, ev problem, hur skoldagen ser ut och hur språkinlärningen kommer att fungera. Därefter gick vi till skolsköterskan för att kolla upp barnens vaccinationer. Ella var fullt skyddad men Eitan behövde komplettera med några vaccinationer som de får i första klass i Israel men i kindergarten här. Fick numret till ansvarig sköterska på typ hälsovårdsmyndigheten och bokade in oss dagen därpå.

Eitan var förberedd på att kunna få upp till 4 sprutor (de ger inga kombinationsvaccinationer på hälsovårdsmyndigheten) men väl där visade det sig att han hade full täckning för polio och bara behövde tre. Men tre sprutor, varav en som måste tas i muskeln, är rätt mycket för en femåring. Det var stora krokodiltårar som föll och ett löfte om glass och att aldrig mer behöva ta en spruta (ok, jag ljög, det är tio år till nästa, han kommer att ha glömt bort mitt löfte tills dess…). All set!

Det hade bestämts att Eitan skulle börja på måndag och Ella på tisdag (hennes fröken skulle vara ledig på måndag) och Eitan blev inbjuden av sin fröken att komma och hälsa på i klassrummet och träffa henne på fredag eftermiddag när de andra slutat. Kindergarten är i samma byggnad som skolan och hans klassrum ligger våningen under Ellas klassrum. Fröken verkade toppen, 23 barn i klassen och typ 6-7 stycken som pratar hebreiska. Eitan var peppad som tusan och besvikelsen var enorm när skolan var inställd i måndags pga ”snow day”, han hade sett fram emot en dag utan syrran.

Under hela processen har den stora behållningen varit hur professionella och trevliga alla har varit. De ställer relevanta frågor, det finns information om allt, det vet hur det är att hantera nya barn och nya språk och de vill verkligen väl. Jag tror att vi har landat på helt rätt ställe!

Lägenhetsjakt

My god vad körigt det var att försöka fixa ett lägenhetskontrakt på distans. Förutom den där lilla detaljen att vi inte hade sett vårt framtida boende annat än på bilder så var det rental applications som skulle fyllas i, checkar som skulle skrivas och mailas och kontrakt som skulle skrivas under.

Vi skickade iväg en kompis som bor i närheten för att kolla på lägenheten som låg högst upp på priolistan, han fotade och filmade och ställde en massa frågor. Kom med tips på vad man bör kolla och vad man bör ha i ett kontrakt. Nästa steg var sedan att fylla i en rental application för att förhoppningsvis bli godkänd av hyresvärden. I den ska man uppge nuvarande hyresvärd, tidigare hyresvärd, arbetsplats, tidigare arbetsplats, personlig referens, kreditreferens (?), bankkonton, inkomst, etc… Denna skickas, tillsammans med kopia på en check på första månadshyran, till hyresvärden. Detta sköts av en mäklare och jag hade en himla tur och trillade på en mäklare som hade tålamod med mina frågor, svarade snabbt på mail och inte var för pushig.

Första problemet var checken. För vi hade ju inget amerikanskt bankkonto. Men som tur är har jag en svåger som bor i USA och som inte tvekade att hjälpa till. Han behövde bara skriva checken och fota den, inte skicka den innan vi hade blivit godkända. Dagen efter att vi hade skickat in vår ansökan kollade jag mailen så fort jag vaknade, och fick till svar att någon annan hade hunnit före oss och lämnat in en ansökan ett par timmar innan. Jaha, bara att börja om från början.

Skickade iväg ett mail till en mäklare om en lägenhet som egentligen inte talade så mycket till mig men som hade ett bra läge, bra pris och bra storlek. Fick ett svar efter 10 minuter, på hebreiska. Visade sig att de hade en israelisk mäklare på kontoret – och eftersom jag nämnt i mailet att vi inte befann oss i USA utan snart skulle flytta från Israel fick hon ta hand om det. Tyvärr var hon Israelisk på det sätt jag har rätt svårt för, pushig, besserwisser och inte redo att göra något för att sänka mäklararvodet när det visade sig att priset bara gällde för det halvår som kontraktet gällde och om man ville förlänga skulle hyran höjas med 200 dollar. Så, nä, tack och adjö till henne.

Skickade ett mail till nästa mäklare som hade ett litet townhouse/radhus listat. Han svarade snabbt, sa att det inte var några problem att vi bodde utomlands och kunde visa lägenheten för vår kompis två timmar senare. Lite foton och filmer senare bestämde vi oss för att köra på den lägenheten. Bara att fylla i ytterligare en rental application, mäklaren sa dock att vi inte behövde någon check förrän vi blivit accepterade, han hade goda kontakter med fastighetsbolaget som var ansvarigt hävdade han. Morgonen därpå var det dock återigen dåliga nyheter. Än en gång hade någon hunnit före oss. Men, ytterligare två lägenheter hade precis blivit lediga i samma fastighet och om vi ville kunde vi bara flytta över vår ansökan till en av dem. Han var redan på väg dit för att fota och filma åt oss. Väl där lyckades han till och med få till ett Skype-samtal med oss och körde onlinevisning! Denna gång var det ett hörnradhus vilket innebär en granne mindre och fler fönster! Vi sa ja på en gång och ett par timmar senare fick vi reda på att vi var godkända. Nu behövdes det skrivas kontrakt och betalas mäklaravgift (han såg till att fastighetsbolaget betalade hälften och vi den andra hälften!), security deposit och hyra för en del av januari och hela februari. Men eftersom vi inte hade några checkar så föreslog han att han skulle betala detta med sitt företags pengar och vi kunde föra över pengar direkt till företagets konto. Det kändes nästan för bra för att vara sant, jag googlade och letade och försökte lista ut på vilket sätt vi höll på att bli lurade men kunde inte hitta något hål. Hans företag har en mkt trovärdig sajt med blogg, presentation av medarbetare. Han hade ett antal recensioner på Yelp. Hans företag kan till och med ses på google streetview. Så jag körde vidare, förde över pengar och höll tummarna. Under de dagar det tog för pengarna att landa på hans företagskonto passade han på att skicka information om hur jag skulle få nycklarna, vem som var ansvarig på fastighetsbolaget, nummer och kontakter på el- och internetleverantörerna. 

På torsdag morgon, strax före åtta, efter en lång flygresa klev jag in i receptionen där nycklarna till vårt radhus mycket riktigt väntade på oss. Slutet gott, allting gott!

Jag bor i USA!

Ja, vi är här nu. Den totala tystnaden på bloggen beror naturligtvis på den absoluta motsatsen i verkligheten. Att packa, rensa, avsluta abonnemang etc i Israel, sätta sig på ett plan för en 12-timmars flygresa direkt till Boston och här börja bygga upp ett nytt liv från grunden tar på krafterna. Varje minut har gått åt till att googla någonting, sitta i telefonkö, vara på IKEA eller försöka hålla barnen på bra humör. Min jetlag försvann på ett kick medan Eitans höll i sig lite längre och har man en son som vaknar 03.30 på nätterna och anser att det är morgon så är det fortfarande helt normalt att man stupar i säng kl nio. Men efter nästan en hel vecka här så har vi äntligen kommit rätt bra i ordning.

Vår lägenhet, som är ett pyttelitet radhus, känns som hemma. Trots att vi saknar både soffa och sängar än så länge (oroa er inte, vi har madrasser). Vi saknar faktiskt det mesta men jag gillar det, vi får fundera lite på vad vi faktiskt behöver. Vi har kommit fram till att vi behöver fler tallrikar och glas (sex stycken är faktiskt inte tillräckligt för en familj på fyra personer), en korkskruv, en kaffebryggare och jättestora muggar (det är jag dock ensam om att sakna), tandpetare och en sopskyffel. Y saknade kylskåpsmagneter , tydligen behövs de för att organisera våra liv, men när jag väl hade införskaffat ett gäng visar det sig att fronten på vårt kylskåp inte alls är magnetisk…

Vi har supersnabbt internet, ett välfyllt kylskåp (tack Instacart), en uteplats, nya vinterskor till barnen, en tid för registrering av barn till skolan (nästa tisdag, kom precis mitt i registreringen till nästa skolår, därav väntetiden) och ett CharlieCard (typ SL-kort). Imorgon bitti kommer vi att ha ett bankkonto och möjligtvis också ett bibliotekskort. Vi har det bra med andra ord!

Äntligen bokat

Igår kväll skedde det till slut – jag bokade flygbiljetterna! Vi har ju vetat ett tag att sista dagen vi kunnat åka är den 25:e januari med tanke på visumet. Länge misstänkte jag att det skulle bli just så, min man har en förkärlek för sista minuten. Det har varit så fruktansvärt frustrerande att inte veta när, och inte heller kunna påverka det överhuvudtaget. Vid mer än ett tillfälle har jag känt att vi kommer att missa deadlinen och så kommer det aldrig att bli någon flytt. Inte helt verklighetsförankrat men ibland blir man bara så less på att sväva i något slags vacuum. Men så i förrgår bestämdes slutligen datumet för försvaret av hans avhandling till den 19:e januari och kl 00.05 den 21:a januari är det vi som lyfter mot Boston!! Tre veckor kvar…

Lägenhetsletande på distans

Vi bockade av visum i tisdags – även fast vi visste att det inte fanns någon logisk anledning för att neka oss visum så finns det alltid en gnutta oro. Men allt gick bra och inom en vecka ungefär ska vi få våra pass tillbaka.

Dagarna ägnas åt att lägga upp annonser på Israels variant av Blocket och rensa så mycket som möjligt. Även om jag fokuserat rätt mycket på rensandet under året så har det plötsligt levlat upp och nu är det på riktigt! På kvällarna kollar jag lägenheter. Fördelen med att flytta nu är att det inte är så stor rusning till lägenheterna och mäklarna gör allt för att vi ska välja deras objekt. Ungefär 99% (högst ovetenskaplig siffra) av Bostons lägenheter byter annars hand den första september när terminen börjar på alla universitet i området. 

Jag har en 4-5 favoriter och vi tvekar just nu över om vi ska ha is i magen och vänta tills vi är på plats eller skriva på ett kontrakt utan att ha sett lägenheten med egna ögon. Jag gör listor och försöker rangordna lägenheterna.

  
Det här köket skulle jag kunna leva med. Kolla in bakbordet! Men dyrt med parkering i området.

  
Delvis möblerat, spara in lite pengar i början. Och tvättmaskin i lägenheten – en lyx som inte är så vanlig i de här lite äldre husen. 

  
Ett townhouse med egen uteplats, nyrenoverat kök och gym i byggnaden intill? Fast lite litet och heltäckningsmatta i övervåningens sovrum. 

  
Standardlägenhet utan fel och brister men också utan charm. Fast med pool. Vet minst två familjemedlemmar som skulle rösta för. 

  
Bay windows… Vem skulle inte vilja ha ett sånt vardagsrum?

Ni fattar, det är inte så lätt att välja. Alla dessa ligger inm ramen för vår budget, och i rätt skolområde. Skulle kunna visa några till lägenheter som jag skulle kunna tänka mig också. Snacka om lyxproblem. Vilken skulle ni välja?

Visum

Livet puttrar på. Vi har fortfarande inget resedatum men vet att vi måste vara i Boston senast 25 januari. Vi väntar på att Yarden ska få ett datum för försvaret av hans doktorsavhandling. Om han kan få det före den 25 jan väntar vi tills efter att det är gjort. Om det inte går så åker vi innan och då får han åka tillbaka när det är dags för försvaret. Det ska koordineras ett datum med fyra professorer från olika universitet och det är inte det lättaste. 

På tisdag har vi intervju på amerikanska ambassaden för visumet (nä, det är inte heller klart, fick papperen från universitetet för två veckor sedan och ägnade hela förra lördagen att fylla i visumansökningar på nätet. Makens ansökan tog ett par timmar – all utbildning, alla utlandsresor han gjort de senaste tio åren, kontaktpersoner, planer, favoritfärg… Har man en bakgrund inom vetenskap eller teknologi blir det ytterligare frågor. Har du någon gång varit anställd av försvaret?? Ytterligare frågor.. Sedan min tur. Av någon anledning har jag bara två av mina tre förnamn i det israeliska passet så fick hålla noga koll på var jag skrev två namn och var jag skrev tre. Vi ansöker om visum på de israeliska passen men jag och barnen måste så klart uppge att vi är svenska medborgare med svenska pass också. Och så alla USA-resor, säkerhetsfrågor etc. Det är ganska irriterande att behöva fylla i fem sidor med frågor av typen ”har du någonsin utfört ofrivilliga organtransplantationer”‘ eller ”har du rekryterat barnsoldater” för sin femårige son. Ja, och sen är det bara att betala 160 USD per person. Håll tummarna för att intervjun går smärtfritt och vi får våra visum nu!

Dagsrapport

Förutom att noja över missade bloggmail så har jag ägnat dagen åt en del ärenden inför USA. Jag och maken startade dagen med ett besök till polisstationen. Där fick vi utdrag från brottsregistret som visade att vi är oskyldiga som små lamm. Tyvärr bara på hebreiska så jag måste ta med dem till en auktoriserad översättare och sedan till notarius publicus. Det behövs för framtida bilförsäkringar och liknande.

Efter det fortsatte jag till Hälsoministeriet för att få barnens vaccinationshäften översatta. Skönt när byråkrati är enkelt – bara att betala och en halvtimme senare hade jag de översatta, stämplade och underskrivna dokumenten i min hand. Vaccinationshistoriken måste jag ha för art få skriva in barnen i skolan.

På väg tillbaka till bilen gick jag förbi en leksaksaffär som hade utförsäljning. Hittade ett par ”arbetsböcker” för att lära sig engelska, något som Ella har bett om. Dessutom en mandala-bok för färgläggning till Eitan. Har insett att jag sällan köper saker speciellt till honom eftersom han aldrig ber om något särskilt medan Ella gärna tjatar hål i huvudet på oss om allt möjligt som hon vill ha. Tyvärr hade affären i övrigt mest billiga kinesiska kopior på Lego, papperspussel och väldigt rosa pysselgrejor och jag kunde inte förmå mig att köpa presenter till det födelsedagskalas som Eitan skulle på senare på dagen så jag fick göra ytterligare en tur till en leksaksaffär senare på dagen. Alla dessa födelsedagskalas ruinerar mig!

Hämtade barn på skola och dagis, tog med ytterligare ett barn till födelsedagskalas, lämnade bilen hos maken som skulle hämta från kalaset, promenerade hem med Ella och plockade några fler pomelits på vägen. Ella ville ha pizza till middag och med mitt nya avslappnade liv så var det inget problem att låta henne baka, så himla skönt att ha lite mer tid och ork och inte bara vara sur och stressad. Ella fixade pizzan i stort sett själv. Vi vuxna åt upp resterna av gårdagens köttgryta (ännu godare idag) tillsammans med en stor sallad. Jag har en fullständig hangup på sötpotatis för tillfället så salladen innehöll bland annat ungsrostade sötpotatistärnngar. Vansinnigt gott! Ni hör ju hur jag njuter av mitt liv för tillfället.

Eftersom jag inte fotat något idag så får ni hålla till godo med några selfies som Eitan tog kl 05.50 imorse…