I’m back…

…tror jag i alla fall. Ni vet, det tar på krafterna att gå från att ha varit en yogabyxebärande, pralinätande hemmafru till att bli en dräktjeansbärande, kaffedrickande heltidsarbetare. Mycket logistik, planerande och barnvaktsbetalningar. Att få min första (halva) månadslön kändes fantastiskt men i slutet av månaden efter var vi pankare än någonsin – barnen går på fritidsaktiviteter på skolan två dagar i veckan och de skulle betalas i förväg för resten av terminen. De andra tre dagarna hämtas de på skolan av en svensk tjej som studerar här i Boston och hon betalas löpande. Och nu försöker vi lösa sommarens barnpassning. Barnen var anmälda till tre veckors läger redan innan jag började jobba men nu behövs det betydligt fler veckor av sommaraktiviteter, Och det är dyrt. Det finns läger via ”kommunen” som är lite billigare men de skulle man ha anmält sig till för ett halvår sedan, alltså långt innan jag fick ett jobb. Just nu lutar det mot att vi kommer att flyga över svärmor i 3-4 veckor, då förstår ni hur dyrt det är med läger… 🙂 Lite typiskt att jag skulle börja jobba precis innan sommarlovet.

Jobbet går iaf bra och jag trivs. I Boston är vi vanligtvis bara två personer men just nu har vi förstärkning från det svenska kontoret i ett par månader. Företaget växer så vi kommer nog att bli åtminstone en till person här under året. Jag försöker att promenra till jobbet på morgonarna om det inte regnar och det är underbart med de där 45 minutrarna för mig själv, med en kaffe i handen och en podcast i lurarna. Maken fixar snack+lunch till barnen och lämnar och jag är den som kommer hem först fyra dagar av fem. Vi har varit tvungna att skärpa till oss ordentligt med planeringen av våra veckor och nu är det veckomenyer, lördagsstädning och söndagsplanering som gäller. Inga favoritaktiviteter för oss men ett absolut måste. Den här veckan har vi dessutom hjälp av min mamma som servar oss med matlagning, tvättvikande och barnpassning. Kanske till och med får till en date någon kväll. Idag är vi dock lediga, det är Memorial Day och vi ska gå till JFKs barndomshus där det ska firas 100-årsdag av hans födelse. Men det är en helt annan historia…

Så här tjusig är porten till mitt kontor

Promenerar man kan man njuta av hur fint Boston är…

Åker man tåget kan man njuta av någons armbåge i ansiktet istället…

Annons

Eitan och skolan

Det här med att flytta till ett nytt land där man inte kan språket och kulturen är en rätt stor omställning, det vet jag av egen erfarenhet. Är man knappt 6 år och har bott hela sitt liv på ett och samma ställe är det mer eller mindre ett trauma. Vi märkte det redan innan vi flyttade, Eitan var orolig och osäker över vad som skulle hända iom flytten. Han var utagerande på dagis och lyssnade inte på fröknarna och sågs som bråkig. Jag och Y träffade en barnpsykolog ett par gånger för att få lite tips om hur vi skulle kunna hjälpa honom.

När vi flyttade till USA hade inte Eitan börjat läsa än, på något språk. Han kunde skriva sitt namn på hebreiska och svenska men det var allt. I motsats till Ella hade han heller inte visat det minsta intresse för att lära sig bokstäver, läsa och skriva. Väl i kindergarten började det jobbas med alfabetet men det var ganska motvilligt från hans sida. Vi försökte inte pusha honom på något sätt eftersom vi ansåg att det var fullt tillräckligt för honom att försöka lära sig att förstå och prata engelska samt att börja förstå de sociala och kulturella koderna.

Även om språket kom rätt snabbt så har det varit en kämpig period, för honom och oss runt omkring honom. Han har satt sig på tvären allt som oftast och vägrat följa instruktioner, lyssna på lärare osv. Men all cred till skolan som är helt fantastisk. Eitan kan lätt uppfattas som en framåt och självsäker kille men han är också superkänslig och har svårt för förändringar. Med det beteende som han haft sedan vi flyttade hit skulle han direkt ha klassats som ett problembarn i Israel men här har det aldrig varit en issue. Både hans kindergartenfröken och hans nuvarande fröken är underbara – testar olika strategier för att se vad som fungerar för honom, låter mig veta vad som händer och ser honom för vad han är. Han tycker t ex att det är jobbigt varje gång de ska gå till musiksalen, eller att ha spanska med en annan lärare tre gånger i veckan. Så vid en av veckans två musiklektioner får han istället ha en timme själv hos skolans counselor (vars rum ligger mittemot hans klassrum) där de spelar spel, ritar och leker. Eitan älskar att få den där fulla uppmärksamheten. Och en av spanskalektionerna har bytts ut mot en trumlektion, också den själv med en lärare. Han har från början haft extra engelskalektioner dagligen med en hebreisktalande lärare och hon har varit en stor trygghet för honom eftersom han inte bara kunnar göra sig förstådd språkligt utan även kulturellt. Säga vad man vill, men det skiljer en hel del mellan den amerikanska och den israeliska kulturen, på gott och på ont.

I mina och Ys ögon är den här skolan Eitans ”räddning”, han är en speciell kille och här blir han sedd och accepterad för vad han är. I Israel är klasserna nästan dubbelt så stora som här (i Ellas första klass var de 36 elever på en lärare, i Eitans klass är de 20 elever på en lärare och en hjälplärare) och där finns inte resurserna för så mycket individualitet. Här känner jag att all personal är engagerad och Eitan är en social kille så han känner alla – skolan har två rektorer som varje morgon och eftermiddag står utanför skolan och hälsar och snackar med elever och föräldrar och de vet förstås vem Eitan är, det ges high fives till gympaläraren, fritidspedagoger osv.

Även om det fortfarande inte alltid är lätt för honom så har han gjort enorma framsteg. I höstas kunde han fortfarande inte läsa men de senaste månaderna har det lossnat rejält och hans fröken berättade för mig att han nu kommit ikapp och ligger på den läsnivå man har satt upp som mål för ettor i Massachusetts. Hon hade tagit upp honom som success story på deras senaste skolkonferens. Jag är så vansinnigt stolt över honom och så tacksam över all personal på vår skola som gjort den här resan så smärtfri som möjligt. Nu är det upp till mig och maken att hålla igång hans andra två språk för för Eitan har engelskan tagit över fullständigt.

I måndags var vi föräldrar inbjudna till klassen för att läsa tillsammans med våra barn en halvtimme på morgonen. 

Hur man får sin höggravida fröken att börja gråta på enklaste sätt – skriv ett födelsedagskort själv! Hela klassen hade gjort ett gemensamt kort men Eitan tyckte inte att det var tillräckligt. Djuret är en humla, skolans maskot. 

Lägenhetsjakt

My god vad körigt det var att försöka fixa ett lägenhetskontrakt på distans. Förutom den där lilla detaljen att vi inte hade sett vårt framtida boende annat än på bilder så var det rental applications som skulle fyllas i, checkar som skulle skrivas och mailas och kontrakt som skulle skrivas under.

Vi skickade iväg en kompis som bor i närheten för att kolla på lägenheten som låg högst upp på priolistan, han fotade och filmade och ställde en massa frågor. Kom med tips på vad man bör kolla och vad man bör ha i ett kontrakt. Nästa steg var sedan att fylla i en rental application för att förhoppningsvis bli godkänd av hyresvärden. I den ska man uppge nuvarande hyresvärd, tidigare hyresvärd, arbetsplats, tidigare arbetsplats, personlig referens, kreditreferens (?), bankkonton, inkomst, etc… Denna skickas, tillsammans med kopia på en check på första månadshyran, till hyresvärden. Detta sköts av en mäklare och jag hade en himla tur och trillade på en mäklare som hade tålamod med mina frågor, svarade snabbt på mail och inte var för pushig.

Första problemet var checken. För vi hade ju inget amerikanskt bankkonto. Men som tur är har jag en svåger som bor i USA och som inte tvekade att hjälpa till. Han behövde bara skriva checken och fota den, inte skicka den innan vi hade blivit godkända. Dagen efter att vi hade skickat in vår ansökan kollade jag mailen så fort jag vaknade, och fick till svar att någon annan hade hunnit före oss och lämnat in en ansökan ett par timmar innan. Jaha, bara att börja om från början.

Skickade iväg ett mail till en mäklare om en lägenhet som egentligen inte talade så mycket till mig men som hade ett bra läge, bra pris och bra storlek. Fick ett svar efter 10 minuter, på hebreiska. Visade sig att de hade en israelisk mäklare på kontoret – och eftersom jag nämnt i mailet att vi inte befann oss i USA utan snart skulle flytta från Israel fick hon ta hand om det. Tyvärr var hon Israelisk på det sätt jag har rätt svårt för, pushig, besserwisser och inte redo att göra något för att sänka mäklararvodet när det visade sig att priset bara gällde för det halvår som kontraktet gällde och om man ville förlänga skulle hyran höjas med 200 dollar. Så, nä, tack och adjö till henne.

Skickade ett mail till nästa mäklare som hade ett litet townhouse/radhus listat. Han svarade snabbt, sa att det inte var några problem att vi bodde utomlands och kunde visa lägenheten för vår kompis två timmar senare. Lite foton och filmer senare bestämde vi oss för att köra på den lägenheten. Bara att fylla i ytterligare en rental application, mäklaren sa dock att vi inte behövde någon check förrän vi blivit accepterade, han hade goda kontakter med fastighetsbolaget som var ansvarigt hävdade han. Morgonen därpå var det dock återigen dåliga nyheter. Än en gång hade någon hunnit före oss. Men, ytterligare två lägenheter hade precis blivit lediga i samma fastighet och om vi ville kunde vi bara flytta över vår ansökan till en av dem. Han var redan på väg dit för att fota och filma åt oss. Väl där lyckades han till och med få till ett Skype-samtal med oss och körde onlinevisning! Denna gång var det ett hörnradhus vilket innebär en granne mindre och fler fönster! Vi sa ja på en gång och ett par timmar senare fick vi reda på att vi var godkända. Nu behövdes det skrivas kontrakt och betalas mäklaravgift (han såg till att fastighetsbolaget betalade hälften och vi den andra hälften!), security deposit och hyra för en del av januari och hela februari. Men eftersom vi inte hade några checkar så föreslog han att han skulle betala detta med sitt företags pengar och vi kunde föra över pengar direkt till företagets konto. Det kändes nästan för bra för att vara sant, jag googlade och letade och försökte lista ut på vilket sätt vi höll på att bli lurade men kunde inte hitta något hål. Hans företag har en mkt trovärdig sajt med blogg, presentation av medarbetare. Han hade ett antal recensioner på Yelp. Hans företag kan till och med ses på google streetview. Så jag körde vidare, förde över pengar och höll tummarna. Under de dagar det tog för pengarna att landa på hans företagskonto passade han på att skicka information om hur jag skulle få nycklarna, vem som var ansvarig på fastighetsbolaget, nummer och kontakter på el- och internetleverantörerna. 

På torsdag morgon, strax före åtta, efter en lång flygresa klev jag in i receptionen där nycklarna till vårt radhus mycket riktigt väntade på oss. Slutet gott, allting gott!

Lördagsjobb

Ägnar lördagskvällen åt att surfa på olika amerikanska universitets boendepolicies. Om ungefär en vecka sticker maken iväg på en 2-veckorsturné och jag har fått i uppdrag att skriva upp frågor som är viktiga för oss som familj.

Naturligtvis kommer boende upp som nummer ett. Dessutom råkar det vara 4 dyra städer som står på listan. En som man blir mörkrädd för bara av att titta på priserna för en subventionerad 3:a. Andra städer känns lite mer ok men då gäller det att hitta ett bra skolområde så att barnen kan gå i vanliga, statliga (kommunala?) skolor. Och att få ihop att hitta ett prisvärt boende, i ett bra skolområde, inom ok avstånd från jobb är ett hästjobb. Men samtidigt gör det ju att det känns som att det kan bli verklighet inom en inte allt för lång framtid.

Jag är dock lite rädd för att Ellas önskan om en trädgård och ett eget rum när vi flyttar till Amerika kommer att krossas totalt. Fast det är klart – ett hus med 3 sovrum och en liten trädgård med låg avgift inom rimligt pendlingsavstånd från Manhattan kan väl inte vara något problem va??

Sugar rush

Jag är och har nog alltid varit en sockerråtta. Älskar allt som är sött. Lite för mycket på senaste tiden. Den där fällan som många mammor verkar hamna i när man jobbar, hämtar och lämnar ungar, fixar tvätten. lagar mat och försöker hinna slänga i ett yogapass däremellan. Sockret har blivit en snabb energiboost när ögonen håller på att trilla ihop, får mig att må lite bättre när jag har dåligt samvete över att jag inte hunnit träna, och lite som lyckopiller när jag håller på att bryta ihop över att tiden liksom aldrig räcker till till allt man vill. Och så plötsligt en dag, efter Ellas födelsedagsfest, när jag satt och tryckte i mig kakdeg direkt ur en plastpåse fick jag bara nog. Jag kände mig smutsig helt enkelt. Skämdes över mig själv. Så jag slutade. Cold turkey. Ut med sockret.

Efter två dagar hade jag huvudvärken från helvetet. Så illa att jag tog ett chokladrån på jobbet och huvudvärken försvann på en gång. Några dagar senare kom finnarna. Men då hade huvudvärken iaf gått över. Finnarna höll i sig några dagar och nu är de också borta. Jag känner inget behov längre. Men vi får se, eldprovet borde komma inom ett par dagar…

Jag är inte helt rabiat. Jag äter frukt, men inte några stora mängder. Jag äter kolhydrater, men inte heller det i några stora mängder. Jag tillåter mig själv att dricka ett glas rödvin eller två på helgen. Men kakor, godis, glass och läsk är bannlyst. Och jag kommer att äta glass igen. Och kakor, bullar och annat snask. Men jag kommer att göra det mer kontrollerat för jag hatar att vara beroende. Ja, förutom av kaffe då. Det är ett beroende som jag vårdar ömt och inte har några planer att bryta.

Queen of f**king everything

Nu får ni som följer mig på Instagram ursäkta, ni har redan sett bilderna, men jag är så pass stolt över mig själv att jag måste blogga om det också.

Ni vet när man har mindre barn hur tvättmaskinen är en älskad familjemedlem som man bryr sig mycket om att den mår bra? För mig får man dessutom lägga till torktumlaren för nu under sommaren är det så fuktigt att om man skulle få för sig att hänga tvätten kommer den att lukta surt eftersom det tar sådan tid att torka. Så inse min panik när jag insåg att torktumlaren inte längre tumlade. Den blåste fortfarande luft men trumman snurrade inte. Vad gör man? Ringer en reparatör? Ringer sin man? Nä, man frågar Google!

Det ni ser här är en dragband (?) som har lossnat från trumman. Jag och min vän Google konstaterade det snabbt.

Så, efter en snabbkurs i torktumlares uppbyggnad drog jag ur kontakten och började skruva loss bakstycket. Och mycket riktigt, gummibandet som sitter runt trumman och drar runt den satt inte längre där. Jag skickade ut maken för att köpa ett nytt (vi fördelar arbetet i det här hushållet, ni tror väl inte att jag gör allt??) och sedan satte jag igång att reparera. En halvtimme senare skruvade jag fast sista skruven, stoppade in kontakten och körde igång torktumlaren. Just like that!

Kostnad: ~120 SEK
Tidsåtgång: ~2 timmar
Självförhärligande skryt: priceless!

Så här ser en fullt fungerande torktumlare ut! Ni kan applådera nu.

 

Flyga med (världsvana) barn

Väldresserade barn som tog ansvar för sina egna väskor hela vägen

Jag gör ett snabbt hopp från raketer till flygplan. Tänkte att det var dags att skryta mig blå över mina världsvana barn som klarade en resdag på över 24 timmar utan ett enda utbrott, den enda gången det gräts var när Ella slog huvudet i armstödet och jag tror inte att någon passagerare störde sig ett dugg på dem.

Resdagen började kl 02.00 på natten då vi packade in halvsovande barn i en taxi till flygplatsen. På flygplatsen träffade vi farmor/svärmor och även om jag tänkte innan att 24 timmar i svärmors sällskap eventuellt kunde vara några timmar för mycket så överträffade även hon alla mina förväntningar och var en fantastisk hjälp. Incheckningen gick snabbt och jag och Yarden kunde shoppa lite tax-free och gå och äta en macka i loungen medan svärmor var med barnen. Vid 05-tiden lyfte planet mot Zürich och det åts frukost, tittades på film och vilades lite och vips var vi framme.

Pysselböcker och egen skärm – en vinnande kombo

I Zürich hade vi några timmar att slå ihjäl innan nästa flight och är det någon flygplats som jag gärna slår ihjäl tid på tillsammans med barn så är det just den. Zürichs flygplats har nämligen två stycken barnlounger. Tänk dig buisness lounge men för barn. En våning ovanför allt liv och rörelse öppnar man dörren till ett stort dagis med leksaker, pussel, dataspel, bilar, utklädningskläder och rithörnor. Det finns ett antal skötbord för mindre barn, fräscha toaletter, sköna soffor för trötta föräldrar och ett litet kök där man kan värma välling eller göra kaffe. Ett paradis, både för barn och föräldrar.

Barnloungen på Zürichs flygplats

Nästa flyg var den stora utmaningen, 9,5 timme till Washington. Vi fick utmärkta platser där vi satt två och två bakom varandra – förutom jag som satt själv med två säten till mitt förfogande. Smart planering från min sida! Jag hade laddat upp med en nyinköpt surfplatta till barnen och massor av filmer men den användes inte ens – barnen föredrog sina personliga skärmar och det stora utbudet av filmer som fanns så det enda de använde var sina egna hörlurar (barnhörlurar med volymspärr så att de inte ska ha för högt ljud). Utöver filmer hade jag även laddat deras väskor med nya pennor, postit-block, små magnetiska spel och pysselböcker. Dessutom hade jag ett par extra överraskningar inslagna i papper i min väska som togs fram precis när humöret och tålamodet började sina. Vid nåt tillfälle kom ett barn bak till mig och jag läste en bok för dem. Men mest kunde jag sova och titta på film.

Vi flyger in över Canada – och man ser små små isberg där nere

Små spel med magneter till pjäser är ett annat tips

De där schweizarna alltså, uppfinningsrika!

Och så här ser det ut när man flyger in över Washington

I Washington tog immigration och transfer till inrikesflyg en himla tid. Köerna var riktigt långa och det var ett under att de båda lyckades hålla humöret uppe. Fördelen med flygplatser är ju att det alltid händer saker och Eitan pekade väl ungefär 300 gånger ut genom något fönster och ropade ”flygplan”! Sista flyget var mellan Washington och Charlotte och det var naturligtvis försenat. Iofs bara 40 minuter men ändå. Barnen somnade ungefär samtidigt som vi stängde deras bälten men sedan kom vi i stort sett bara ut från gaten innan piloten meddelade att vi skulle bli lite försenade pga vädret i Charlotte. I ett litet trångt plan. 40 minuter till fick vi sitta i planet och vänta tills det fick tillåtelse att starta. Vid det här laget var vi alla utmattade och sov hela vägen.

Ingen brist på saker att titta på direkt

Det här planet flög vi med till Charlotte

I Charlotte möttes vi av Yardens bror och hans blivande fru. Bröderna hade inte träffats på två år och inte heller barnen hade sett morbror så det var stor glädje. I nyhyrd bil kom vi slutligen fram till ”vårt” hus, kl 10 på kvällen – 27 timmar efter att vi startat vår resa. Och först här kom det riktiga sammanbrottet för Eitan som var hysterisk och bara ville hem till Israel. En halvtimme senare sov vi alla gott.

Tvåspråkigheten

Jag fick en förfrågan av Annika i Spanien om att skriva lite om tvåspråkighet, och det gör jag så gärna. För oss var det rätt naturligt att våra barn skulle bli tvåspråkiga, i möjligaste mån, långt innan det ens fanns några barn. När Ella föddes underlättade det så klart att min hebreiska inte var jättebra så att börja prata hebreiska hade ju känts väldigt bakvänt. Däremot hade jag väl inte tänkt så mycket på hur den här tvåspråkigheten skulle uppnås. Så vi gjorde vad som kändes mest naturligt – jag pratade, läste och sjöng på svenska och Yarden gjorde samma sak på hebreiska. Naturligtvis fick Ella höra en massa mer hebreiska eftersom det i stort sett bara var jag som pratade svenska med henne. Men, jag var å andra sidan hemma med henne första 18 månaderna så det var väl fortfarande rätt jämt race mellan språken. Men så började hon dagis och i samma stund blev hebreiskan hennes förstaspråk.

Ella började prata tidigt, både på hebreiska och svenska. Vi har alltid läst mycket för henne så det bidrar naturligtvis till att hon hade ett ganska stort ordförråd tidigt. Men hon började ju inse att hon faktiskt kunde prata med mig på hebreiska också. Jag försökte verkligen att hålla mig till svenskan men började mer och mer glida in på att svara när hon pratade hebreiska med henne, eller säga saker till henne på hebreiska så att hon skulle förstå. Varje gång vi var i Sverige eller hade besök fick svenskan ett uppsving men den riktiga boosten kom runt hennes 3-årsdag när vi tillbringade en vecka utan pappa i Israel, en vecka i Sverige och sedan en månad i USA där svenskan var dominerande. Efter den tiden blev Ella väldigt noga med att prata svenska med mig och hebreiska med pappa. Hon kunde till och med bli lite arg på mig när jag svarade om hon pratade hebreiska ”Men mamma, jag pratar faktiskt med pappa!”.

Sedan dess har Ella haft en ganska ok nivå på svenskan. Hon pratar med lite lustig grammatik, har inte helkoll på en och ett och ibland med lite roligt uttal men jag ser hellre att hon pratar med lite misstag än att hon säger några få saker helt korrekt. Jag gör den rekommenerade ”upprepa det hon sagt men korrekt”. När Ella började lära sig bokstäver på dagis började jag också så smått med svenska alfabetet. Jag köpte pysselböcker med siffror och bokstäver i Sverige och fick också en ordentlig draghjälp från ”Fem myror..” och den suveräna UR-serien ”Bokstavslandet”. Och när jag märkte att bokstäverna satt och hon började förstå hur det hängde ihop började jag skriva små meningar på deras lilla ”svarta tavla”. Jag är otroligt stolt att hon faktiskt kan läsa på svenska nu, det går inte snabbt och jag måste hjälpa henne då och då men hon gör det. Nästa steg är att jag måste se till att lära henne de små bokstäverna så att hon kan läsa böcker också, jag glömde liksom bort dem i hastigheten.

Eitan då tänker ni kanske nu? Ja, Eitan är ett typiskt andrabarn och får liksom bara hänga med. Han börjar att försöka skriva sitt namn på svenska men det är väl så långt vi har kommit än så länge. Han pratar nästan bara hebreiska och när jag säger åt honom att prata svenska så säger han att han inte kan. Om vi pratar i telefon däremot så pratar han bara svenska med mig. Vi pratar inte så mycket i telefon direkt… När mormor är på besök så brukar han få en ordentlig boost men om man jämför med Ella så är han långt efter, hon var redan en framgångsrik översättare när hon var i hans ålder. Det beror så klart på några olika orsaker – han är mindre verbal än Ella även på hebreiska, han har inte haft den där längre perioden med svenska som Ella hade och jag jobbar inte lika mycket med honom och svenskan.

Det finns några grundregler vad gäller svenskan hos oss. Jag läser enbart böcker på svenska. 95% av barnens filmer är på svenska. Jag pratar bara svenska med barnen, förutom om det är andra barn hos oss som inte pratar svenska (eller när jag glömmer bort mig) och när det pratas för mycket hebreiska så säger jag till dem att prata svenska med mig.

Yarden då? Jo, han är den mest rabiata när det kommer till svenskan. Han påminner mig, och barnen, om att prata svenska. Som hjärnforskare har han koll på de vetenskapliga rapporterna och vet att tvåspråkighet innebär stora fördelar – visste ni till exempel att tvåspråkiga människor drabbas av senilitet senare än enspråkiga?  Yardens svenska är på nivå med barnens, hävdar han själv, så det är helt ok för mig att prata svenska vid middagsbordet till exempel. Yardens riktiga nivå på svenskan är dock mycket högre, häromveckan fick jag förklara någon mening i en Lars Winnerbäck-låt som han lyssnade på (what does KAS mean??).

10. Kolla! Här är en bok som jag tycker är snygg.

Inser att jag har väldigt få böcker som jag tycker är snygga. Lockande att läsa möjligtvis, men snygga… Inte så mycket. Men den här är snygg:

See Under Love av David Grossman från Vintage Books. Skulle jag bli designer av bokomslag någon gång skulle jag vilja jobba hos Vintage Books.

9. En grej jag skulle vilja vänja mig av med.

Det finns två faktiskt – socker och att inte sitta uppe och göra onödiga saker på nätterna.

Det känns som att det kanske är lite av en ond cirkel de där två – jag är uppe sent på nätterna, får inte tillräckligt med sömn och när jag blir trött så äter jag socker för att få lite energi och så blir jag så pass pigg att jag orkar sitta uppe halva nätterna…