I’m back…

…tror jag i alla fall. Ni vet, det tar på krafterna att gå från att ha varit en yogabyxebärande, pralinätande hemmafru till att bli en dräktjeansbärande, kaffedrickande heltidsarbetare. Mycket logistik, planerande och barnvaktsbetalningar. Att få min första (halva) månadslön kändes fantastiskt men i slutet av månaden efter var vi pankare än någonsin – barnen går på fritidsaktiviteter på skolan två dagar i veckan och de skulle betalas i förväg för resten av terminen. De andra tre dagarna hämtas de på skolan av en svensk tjej som studerar här i Boston och hon betalas löpande. Och nu försöker vi lösa sommarens barnpassning. Barnen var anmälda till tre veckors läger redan innan jag började jobba men nu behövs det betydligt fler veckor av sommaraktiviteter, Och det är dyrt. Det finns läger via ”kommunen” som är lite billigare men de skulle man ha anmält sig till för ett halvår sedan, alltså långt innan jag fick ett jobb. Just nu lutar det mot att vi kommer att flyga över svärmor i 3-4 veckor, då förstår ni hur dyrt det är med läger… 🙂 Lite typiskt att jag skulle börja jobba precis innan sommarlovet.

Jobbet går iaf bra och jag trivs. I Boston är vi vanligtvis bara två personer men just nu har vi förstärkning från det svenska kontoret i ett par månader. Företaget växer så vi kommer nog att bli åtminstone en till person här under året. Jag försöker att promenra till jobbet på morgonarna om det inte regnar och det är underbart med de där 45 minutrarna för mig själv, med en kaffe i handen och en podcast i lurarna. Maken fixar snack+lunch till barnen och lämnar och jag är den som kommer hem först fyra dagar av fem. Vi har varit tvungna att skärpa till oss ordentligt med planeringen av våra veckor och nu är det veckomenyer, lördagsstädning och söndagsplanering som gäller. Inga favoritaktiviteter för oss men ett absolut måste. Den här veckan har vi dessutom hjälp av min mamma som servar oss med matlagning, tvättvikande och barnpassning. Kanske till och med får till en date någon kväll. Idag är vi dock lediga, det är Memorial Day och vi ska gå till JFKs barndomshus där det ska firas 100-årsdag av hans födelse. Men det är en helt annan historia…

IMG_8742
Så här tjusig är porten till mitt kontor
IMG_9290
Promenerar man kan man njuta av hur fint Boston är…
IMG_9301
Åker man tåget kan man njuta av någons armbåge i ansiktet istället…

Jag har fått jobb!

För två veckor sedan fick jag ett meddelande på LinkedIn – ett svenskt företag som sökte personal i Boston, skulle jag vara intresserad av någon av positionerna kanske? Jag och den svenska chefen hade en gemensam kontakt så troligtvis hoppade mitt namn upp högt pga det när han sökte efter analytiker i Boston. Företaget är svenskt och sysslar med varumärkesskydd på nätet, något jag inte jobbat direkt med men nosat lite på i utkanterna när jag jobbade på eBay. Vi bokade in en Skypeintervju veckan efter, jag ville höra mer om företaget, jobbet och branschen och de ville så klart kolla in vem jag är.

Intervjuer är alltid en nervpärs men jag kände mig kolugn – de hade ju hört av sig till mig så jag kände att jag hade ett bra utgångsläge. Som om inte det var tillräckligt så skulle jag prata med en svensk, på svenska! Vad kan gå fel liksom?? På måndagen insåg jag att jag kanske måste vara lite förberedd så jag googlade (på svenska) anställningsintervjufrågor… Man kanske frågar saker i Sverige nuförtiden som jag inte känner till, jag har inte haft en intervju på svenska på säkert 15 år.

Intervjun gick bra, personerna jag pratade med kändes genuint trevliga och vettiga. Dagen efter hade jag ett möte på Bostonkontoret, de öppnade här för ett halvår sedan och om jag skulle bli den tredje anställda i Nordamerika så var det viktigt att känna att kemin stämde. Även det kändes bra och efter några fler Skypesamtal med Sverige skrev jag igår på kontraktet. Efter att i hela mitt arbetsliv jobbat för amerikanska företag, utanför USA, så blir det nu ett svenskt företag i USA. Jag börjar jobba redan på måndag, halvtid första veckan för att gå upp till heltid så snart jag har barnpassning på eftermiddgarna i ordning. Det känns verkligen superkul och jag ser fram emot att få börja nu!

 

Rysskyla?

Svenska kvällstidningar brukar ju alltid skriva i sina rubriker och på löpsedlarna att det är från Ryssland eller Sibirien som kylan kommer när det är riktigt kallt. Kanske är det så även här?! Det har ju varit väldigt mycket turbulens kring Ryssland här i USA på senaste tiden och det är ju inte direkt varma vindar…

I helgen verkar det iaf ha kulminerat. Kylan alltså! I lördags tog jag en tur till biblioteket, -8 grader stod det på väderappen. Kallt men överkomligt. Vad jag missade att kolla var ”Feels like..”, det var nämligen isande vindar och med vindfaktorn var temperaturen -18 grader. Det kändes. Mina lår var genomfrusna när jag kom hem, mina öron röda under fleecemössan och jag sa åt familjen att ”vad ni än gör, gå inte ut idag!”. Resten av helgen tillbringades inomhus. Vi läste böcker, ritade, lagade mat och såg på film. Dottern fick sin vilja igenom att titta på film på lördagkvällen efter att Eitan hade somnat. Maken var måttligt road av att se ”The Princess Diaries” men ibland är det bara att bita ihop som förälder!

img_8540
Te, böcker och Dino Dan kan sammanfatta den här helgen!
img_8542
Ganska likt va? 🙂 Mina barn var så imponerande att den nu är upptejpad på väggen.

On eller off

Jag är en klar periodare när det kommer till mitt bloggande. Ibland flyter det på, skriver ett par, tre inlägg i veckan och sedan kommer det perioder när jag med knapp nöd får ihop ett inlägg på två veckor. De senaste veckorna har  varit intensiva med snow days, sjukdom, Februarilov och bortrest make delar av tiden. Även om jag verkligen älskar att skriva och saknar det när jag inte gör det så är det ändå bloggen som får stryka på foten för det mesta. För när det händer mycket går jag offline. Lagar mat och läser böcker. Fokuserar på familjen. Det är väl så det ska vara, hade varit konstigt om jag suttit och bloggat när ett febrigt barn vill att jag ska ligga i soffan under en filt och läsa för dem.

De sociala medier som jag använder är främst bloggar och Instagram. Facebook använder jag nästan aldrig för att lägga upp något personligt utan mest för att gratulera bekanta på födelsedagar. Är också med i en grupp på Facebook med svenska mammor som bor utomlands/har barn med män från ett annat land/har bott utomlands som lärt känna varandra via bloggar och Instagram där det periodvis diskuteras flitigt om allt från middagsmat till husköp och politik men då är det en stängd grupp som är mer ett diskussionsforum. På helgerna är jag nästan aldrig online förutom Instagram. Det är inget medvetet val utan har bara blivit så.

Ibland kan jag tycka att det är lite konstigt att jag bloggar. Jag är trots allt en rätt asocial och introvert person som inte vill använda Facebook för att jag har för många bekanta där som jag inte tycker behöver få reda på något om mitt liv. Samtidigt kan man gå in här och läsa fritt om min vardag och min familj. Men jag tänker att om man är här och läser så har man ju trots allt gjort en liten ansträngning för att man vill läsa och får det inte påkastad i en FB-feed.  Och det fina med bloggar är ju att man inte behöver känna varandra för att läsa utan istället läser man och lär känna varandra på så sätt. Skriver man dessutom så sällan som jag har man inga horder av läsare så det känns ändå väldigt privat, de flesta läsare ger sig ju till känna då och då och det är alltid trevligt. Hur använder ni som läser här er av sociala medier? Är ni aktiva på Facebook? Har ni rutiner för ert bloggande? Eller gömmer ni er bakom alias och trollar i kvällstidningarnas kommentarsfält? 🙂

 

Valentine’s och sjuklingar

Glad Alla Hjärtans dag allihop! Här har vi ett alternativt firande med en sjukling (Eitan har feber och ligger och sover), jag hade feber igår kväll men mår ok nu och Y kommer att göra någon slags tandoperation i eftermiddag och lär inte heller vara på topp ikväll. Återstår Ella som är den enda som är frisk och kry och verkligen vill fira idag. Hon kommer att bli så besviken… Det lär inte finnas några rosor, någon choklad eller annat hjärtformat här hemma. Tur nog kom en granne över med några hjärtformade kakor igår kväll.

Igår tillverkade vi Valentine’s kort till alla klasskompisar och lärare. Vissa gånger är man väldigt glad över de små klasserna de har här, 20 elever och två lärare vardera. Ella gjorde alla sina kort själv. Jag gjorde alla Eitans kort… Nu kan vi iofs skylla på att han var sjuk, även om han råkade vara feberfri igår. Han skrev iaf sitt namn och ritade ögon och mun på Ninja Turtles korten som jag hittade efter en googling på ”Easy Valentines Crafts”… Tog fortfarande ett par timmars arbete. Men i ärlighetens namn så var de ganska roliga att göra och jag och Ella fick lite tid tillsammans.

Helgrapport

Åkte på något virus i slutet på veckan med halsont och en bedövande trötthet som följd. Kände att det började krypa på redan på torsdag eftermiddag men tog en tupplur på eftermiddagen så att jag skulle orka gå ut på en avskedsmiddag för en svensk kompis. Trevlig middag av tråkig anledning, det är något visst med att få byta några ord på svenska på väg till och från skolan på nästan daglig basis. Och i januari sticker den andra svenska familjen på skolan så då blir jag ensam svensk vid hämtningarna och får nöja mig med engelska och hebreiska.

På fredag var det -16 grader på morgonen, med vindfaktorn -26 grader, så barnen blev ordentligt påbylsade och jag skippade morgonpromenaden. Precis innan hämtning fick vi ett mail från skoldistriktet som meddelade att det fanns en vild, aggressiv coyote (prärievarg?) i krokarna och att man skulle ta det försiktigt och inte närma sig den om man såg den. Det går vilt till här i Brookline. Ella var lite skrajsen på vägen hem men det enda vi såg var de gamla vanliga kalkonerna. Vi tillbringade eftermiddagen i köket (jag) och hos grannarna (barnen) så det var väl inte mer än rätt att jag försåg grannarna med både linssoppa, pizza och muffins.

Hela natten mot lördagen snöade det och vädret slog om till nollgradigt så säsongens första snögubbe tillverkades ute på gården. Min plan att åka skridskor ändrades eftersom det började regna på eftermiddagen och jag var dödstrött. Vi hängde i soffan, jag plöjde Curtis Sittenfelds ”Eligible” och de andra tittade på film/spelade Minecraft/skrev vetenskapliga artiklar…

img_7675 img_7679

På söndagen hade vädret återigen slagit om, nu var det plötsligt 15 grader varmt och de enda spåren av lördagens snögubbe var en morot och ett par grenar på marken. Grannkillen hade 6-årskalas och vi sjöng för honom på 6 språk (engelska, hebreiska, spanska, svenska, kinesiska och arabiska). Japanerna hävdade bestämt att man sjunger Happy Birthday på engelska i Japan så vi fick inget prov på någon japansk variant.

img_7689

Detox-städning

Vi är själva och har inga fler besök inbokade! Älska gäster, men fasiken, älskar dem ännu mer när de åker hem. Svärfar med fru flög hem i tisdags kväll och onsdagen ägnades åt att städa! Glädjen att se golvet i barnens rum där det legat en stor madrass i en vecka. Att se vardagsrumsgolvet där det inte längre stod 4 resväskor. Tvätta lakan och handdukar och bädda rent i barnens sängar. Jag ”tog ledigt” i måndags och åkte med min granne ut till IKEA och lämnade besökarna själva så i onsdags satte jag också igång att skruva ihop en bokhylla, sätta upp en adventsljusstake och sätta upp tavlor som jag köpt ramar till. Kändes verkligen som någon slags detox, att rensa och städa och ha mitt hem för mig själv igen.

Igår var jag på Target och handlade ljusslingor till barnens rum och vardagsrummet, kändes fint att få ha lite julpyntat när vi satte oss med en kopp varm choklad (med marshmallows i, vi är ju ändå i USA) för att se första avsnittet av julkalendern. Jag har även köpt chokladkalendrar till barnen, de var glatt överraskade när det visade sig att även idag så var det en chokladbit i kalendern…

Goda grannar

Ordningen är återställd och efter åtta dagar är maken tillbaka hemma. Han var klart efterlängtad. Jag gick igenom ganska många känslolägen – första dagarna var det ganska skönt att vara själv (ett par timmar på kvällen efter att barnen somnat alltså), sedan var jag less och irriterad på att han inte var här och till slut var det bara ren och skär saknad. Värst var nog när jag hade drömt att jag hade ett förhållande med Sean Penn, skrämmande på så många sätt! 🙂 Men nu är allt som det ska vara igen.

När man plötsligt är själv med barnen och inte har någon familj i närheten som kan hjälpa till så är det rätt skönt att ha goda grannar. För ca 3 månader flyttade en israelisk familj in vägg-i-vägg med oss och från första början så har vi haft en jättebra relation med dem. De har två barn som är lite yngre än våra, mellan Eitan och deras son är bara ett halvårs skillnad och deras 3,5-åriga dotter har Ella som sin stora idol och Ella tycker att det är rätt roligt att få vara ”storasyster”.

Barnen känner sig som hemma hos varandra och går i stort sett fritt mellan lägenheterna. I förrgår bjöds vi in på middag till dem. Igår bakade jag pizza till allihop. Idag åkte jag och mamman och storhandlade mat tillsammans, deras son var här i 2 timmar efter skolan medan mamman och dottern var iväg på någon aktivitet och sedan var alla barnen inne hos grannarna medan jag fick tid att laga mat i fred. Att gå över för att låna någon matvara som saknas är mer regel än undantag. Precis en sådan relation som är guld värd när man bor långt ifrån sitt gamla sociala nätverk.

Besökare och snålblåst

Det känns som att vi håller på att sätta rekord i antal besökare under vårt första år här. Hittills har min mamma varit här två gånger, min svärmor likaså, en amerikansk-israelisk kompis bodde här ett par nätter i våras, min bror med familj var här i somras och min bästa kompis med söner också. Nu i veckan har svärfar med fru varit här. Jag klagar verkligen inte, det är jättekul att så många kommit och hälsat på, men det är intensivt när de är här och lite skönt när de åker.

Svärfar med fru åkte härifrån igår men kommer tillbaka igen om två veckor när de hälsat på Ys syskon. Det går ganska billiga direktflyg till Boston från Tel Aviv så vi är det naturliga stoppet för alla besökare. Maken lämnade oss i onsdags för en veckas konferens i San Diego. Han bor tillsammans med sitt lab i ett hus vid stranden som chefen har hyrt och skickar störande bilder från morgonjogg på stranden och god mat som han säkert blir bjuden på etc medan jag roddar hem och familj på egen hand i snålblåsten. Idag hängde jag i en lekpark i Cambridge i min tjocka dunjacka medan jag drömde om långkalsonger och en mugg med varmt kaffe. Livet är inte alltid rättvist. Jag får väl glädja mig över att vi inte har något snökaos och att Obama fortfarande är USAs president.

img_7338
– Ella. vet du vem George Washington var?
– Ja mamma. Han var Amerikas första president. Jag vet…
(Inte säker på att jag svarat rätt på den själv om det varit en TP-fråga…)

img_7340

img_7345

img_7347
Solnedgång vid Cambridge Common

Höst

Lång frånvaro igen. Vi har haft fullt upp, barnen hade tre dagars lov förra veckan och sedan kom svärmor på en snabbvisit så jag har inte haft så mycket tid att sitta framför datorn. Just nu är mamma på väg hit, landar ikväll så jag har en känsla att det kommer bli lite datortid ett tag framöver. Men vi har det bra. Hösten är över oss, just den här veckan är det lite varmare men förra veckan var temperaturerna nere på enkelsiffrigt på morgnarna för första gången. Gula löv täcker trottoarerna och färgerna sprakar i träden. Förhoppningsvis hinner jag skriva lite under veckan med om inte så ser jag till att bygga på listan av inlägg som jag någon gång ska skriva…

img_6786
Vår lokala Farmer’s Market
img_6795
Public Garden i centrala Boston. Alltid lika vackert. 
img_6796
En liten gränd i Beacon Hill.
img_6801
Eitan och Dracula

img_6812

img_6813