Glad Alla Hjärtans dag allihop! Här har vi ett alternativt firande med en sjukling (Eitan har feber och ligger och sover), jag hade feber igår kväll men mår ok nu och Y kommer att göra någon slags tandoperation i eftermiddag och lär inte heller vara på topp ikväll. Återstår Ella som är den enda som är frisk och kry och verkligen vill fira idag. Hon kommer att bli så besviken… Det lär inte finnas några rosor, någon choklad eller annat hjärtformat här hemma. Tur nog kom en granne över med några hjärtformade kakor igår kväll.
Igår tillverkade vi Valentine’s kort till alla klasskompisar och lärare. Vissa gånger är man väldigt glad över de små klasserna de har här, 20 elever och två lärare vardera. Ella gjorde alla sina kort själv. Jag gjorde alla Eitans kort… Nu kan vi iofs skylla på att han var sjuk, även om han råkade vara feberfri igår. Han skrev iaf sitt namn och ritade ögon och mun på Ninja Turtles korten som jag hittade efter en googling på ”Easy Valentines Crafts”… Tog fortfarande ett par timmars arbete. Men i ärlighetens namn så var de ganska roliga att göra och jag och Ella fick lite tid tillsammans.
I söndags var det dags för Super Bowl, den femtioförsta i ordningen och den tredje för mig. Förra året satt vi bänkade framför en laptop och hade en öl att dela på. I år hade vi förberett oss lite mer – det var ju faktiskt New England Patriots, vårt hemmalag, som spelade. Boston är en sportstad, vi har lag i de fyra stora sporterna (football, basket, hockey och baseball) och folk är engagerade. Väldgit engagaerade. Vartenda mail och utskick från skolan veckan innan avslutades t ex med ett ”Go Pats!”, i skyltfönster kunde man se flaggor och på Trader Joe’s hade man så klart laddat upp med alla tillbehör man behöver. Jag handlade på lördagen och då kunde man prova öl, ost, nachos och dipp. Lite oamerikanska är vi fortfarande så vi tyckte att det var helt ok att äta morots- och linssoppa till middag och snacksa på rostad blomkål med tahini men det fanns så klart nachos, guacamole, salsa och öl. Ella hade till och med gjort chokladbollar till oss.
Grannarna kom över till oss och kollade fram till halvtidsshowen, de har lite mindre barn än oss så de behövde läggas. Våra barn kollade halvtidsshowen med Lady Gaga, ett klart lyft från förra årets Coldplay men inte lika kul som Katy Perry’s dansande hajar året innan dess. I tredje kvarten gick våra barn och la sig, Atlanta Falcons hade tagit en ordentlig ledning och chansen till vinst kändes bortblåst. Barnen var besvikna och det kändes lite som presidentvalet igen (med betydligt mindre betydelse) då barnen var peppade och övertygade att Hillary skulle vinna… När jag kom ned från barnens rum var ställningen 28-3 till Falcons, och även om man (jag) inte vet något om amerikansk fotboll så fattar man (jag) att hoppet är i stort sett förlorat med 5 minuter kvar av tredje kvarten (de spelar 4*15 min). Patriots grejar en touchdown i sista minutrarna av tredje kvarten men fortfarande är ställningen 28-9 och det ser mörkt ut. Men så i fjärde kvarten visar Tom Brady varför han räknas som NFLs bästa quarter back. Han passningar är klockrena, han läser spelet och Patriots öser på. Med åtta minuter kvar står det 28-20 och en minut innan sluttid utjämnar de till 28-28. Vi, som är fullständigt ointresserade av football skriker av glädje! För första gången i Super Bowls historia går matchen till förlängning och då är det sudden death som gäller. Patriots hade tur och vann slantsinglingen och fick börja. 4 minuter senare gjorde de en touchdown, Patriots och Tom Brady vann sin femte Super Bowl. Jag hade förvandlats till ett stort fan under de sista 15 minutrarna och kände en enorm stolthet. Barnen var överlyckliga när jag berättade för dem dagen efter och Bostons borgmästare utlovade en segerparad – men den får ni höra om en annan gång.
Sitter och kollar flygbiljetter till Charlotte, NC för Passover. Och blir på omotiverat dåligt humör. Den stora grejen för Passover är ju sedern, den traditionella måltiden som inleder den judiska påsken. Men här i diasporan så har man två seders av någon anledning och vi ska tydligen träffas i Charlotte på den andra sedern, kvällen efter den första. Naturligtvis är det inte lov i skolan utan påsklovet börjar tre dagar senare… Och det är här jag blir så fullständigt omotiverat sur, trots att jag inte bryr mig ett dugg om Passover – att mina barn ska missa tre dagar i skolan och så är vi inte ens där på den riktiga sedern!!
Men det är bara att bita ihop. Yarden firade jul, på julafton, och klagade inte alls. Så jag ska hålla tyst. Jag ser framförallt fram emot att få träffa barnens nya kusin som kommer att vara ett halvår då, men naturligtvis även min svåger och hans fru, samt min svägerska med man och barn som flyger in från Texas. Jag kommer även att le vänt och uppföra mig som den perfekta svärdottern till min svärmor, som kommer från Israel och som kommer att flyga med oss till Boston efteråt. Funderar på om jag på något sätt kan boka in mig på ett spa ett par dagar och lämna barnen med maken och svärmor? Kanske måste åka till New York? Eller jag kanske kan flyga med min svägerska tillbaka till Austin och hälsa på dem några dagar?? Det blir lätt lite väl intensivt för mig med min stora, judiska släkt…
I lördags firade vi ettårsjubileum i USA. Jag kommer att försöka skriva en liten reflektion över det så småningom men det här inlägget blir istället om den historiska händelse jag delade med miljoner andra amerikaner på samma dag. Japp, Women’s March, i mitt fall i Boston. På morgonen, när jag kollade tider och talare, såg jag att polisen förberedde sig för uppåt 75.000 människor. Det skulle bli trångt helt enkelt. När jag kollar nu så uppges det siffror på 150-200.000. Det är nästan 5% av stor-Bostons invånare.
Barnen var på ett värdelöst humör, framförallt Eitan. Han var nog mest sur över att missa värdefull iPad-tid som helgerna annars är till för. Jag försökte förklara för de hur viktigt det är att stå upp för alla människors lika rättigheter men det är inget som går hem hos en 6-åring. Ella verkade vara lite mer engagerad men tal som drog ut på tiden, som vi dessutom stod för långt bort från för att höra, gjorde väntan på att få marschera näst intill outhärdlig (och då mutade vi dem till och med med Cola…). Det var iofs kul att titta på alla roliga skyltar, och det var fint väder och jag informerade dem surt att en dag kommer de att skryta för sina barn att de minsann var där, den där dagen!
Om man inte hade varit tvungen att slösa energi på jobbiga barn hade man kunnat njuta fullständigt av en uppvisning av demokrati. Jag älskade alla hemmagjorda skyltar med den ena slagkraftiga texten efter den andra. Folk var glada och trevliga, det sjöngs och ropades slagord och jag kommer fortfarande på mig själv med att gå och sjunga till mig själv ”this is what democracy looks like”. Kyrkklockorna på kyrkan bredvid parken spelade ”America the Beautiful” och Senator Elizabeth Warren sa ”We will not build a stupid wall. Not on our watch.”. Jag är glad att jag var där, det hade känts snopet att ha missat en sådan historisk händelse när vi bor så nära. Nu hoppas jag bara att det kommer att hålla i sig, kämpaglöden och tron på att vi tillsammans är starka. För det är vi.
I måndags var det helgdag pga Martin Luther King Day och både barn och make var lediga (maken var inte helt övertygad så han var på väg till jobbet tills jag läste högt för honom från BUs hemsida att det var en av tolv dagar som BU-anställda har betald ledighet på). Vi började dagen extremt lugnt – barnen var ute och lekte på gården/tittade på TV, jag läste bok och Y smygjobbade lite hemifrån. Jag hade en plan att ta med familjen till Faneuil Hall och se på min idol, Senator Elizabeth Warren, och lite andra politiker protestera mot Republikanernas planer att dekonstruera Obamacare men fick inte någon större respons.
Istället samlade jag ihop familjen till en eftermiddagstur till Frog Pond i Boston Common för att åka skridskor. Vi åkte skridskor två gånger förra året men det var premiär för oss i år. Ella var helfokuserad och grejade det finfint. Eitan däremot såg att Ella var bättre och bröt därför ihop ganska snabbt eftersom han var ”sämst i hela världen på att åka skridskor”. Första tanken var så klart ”otacksamma unge, här har jag betalat 6 USD för att du ska få åka skridskor och så bryter du ihop för att din storasyster är bättre än dig…” men som den goda förälder jag är så bet jag ihop och hyrde en säl istället. Det är alltså ett stor plastsäl med handtag som man styr framför sig för att kunna hålla balansen lite lättare. Väl investerade 10 USD. Plötsligt var han kung istället och körde okontrollerat runt banan i högsta fart medan jag kom åkandes efter och försökte styra undan från de värsta kollisionerna. Vid skymningen tändes den färgglada trädbelysningen och vi åt varmkorv bredvid rinken. Och just då kändes det så himla fint men i ärlighetens namn får jag erkänna att det här med att åka skridskor är rätt trist faktiskt, precis som jag tyckte när vi åkte på skolgympan i högstadiet. Jag vet fortfarande inte hur man stannar på annat sätt än att köra rätt in i sargen. Nä, tacka vet jag att titta på hockey.
Eitan och attacksälen
Igår fick jag en tillsägelse från min son att vi minsann inte hade firat Martin Luther King. Jag försökte förklara för honom att det är något vi ska göra varje dag genom att behandla alla människor lika, oavsett hudfärg men han var inte övertygad. Istället fick jag sätta mig med honom och göra en ”bok” om MLK, dvs jag fick skriva namnet och sedan skötte Eitan resten. Så här fint blev det:
Vår skidsemester var ingen lång sak, totalt tre skiddagar och tre hotellnätter. Eftersom jag, som vanligt, ägnade mig åt sista minuten-planering så var det inte så mycket att välja på – jag fuskade och förlängde barnens jullov med två dagar. Inte helt ok att göra men jag hade pratat med barnens lärare innan och de hade inga invändningar så det enda är att de kommer att ha två dagars frånvaro i ”betyget”. För oss innebar det även ca 30% lägre pris än om vi hade åkt på själva lovet. Killington är östkustens största skidsystem och jag kände att eftersom barnen skulle gå på skidskola tre heldagar så ville jag ha ett ställe där även jag och Y kunde ha kul. Det finns en hel del mindre ställen närmare Boston men tre timmars bilresa tyckte jag inte var så illa.
Eitan gick i Ministars, från 8.30 på morgonen kunde man ”checka in” honom och sedan hämta honom kl 3 på eftermiddagen. Ministars hade en stor lokal inomhus där de kunde leka och äta mellan varven. Pjäxor och skidor provades ut på plats och programmet innebär max 5 barn i varje grupp men i Eitans fall var de tre som mest och sista dagen hade han privatlärare. Ella gick ”Learn to Ski” i tre dagar och även där var det max 5 som gällde men de var färre än så i hennes grupp. Lunch och snack åts med gruppen. Ella gick ut hårt och när vi kom för att hämta henne första dagen strålade hon som en sol. Däremot är hon lite skrajsen av sig och vägrade att åka vanlig lift så andra dagen gick Eitan om henne när han fick åka upp i en sittlift och då var det inte riktigt lika roligt längre. Hennes lärare sa dock att hon hade tekniken och det var bara modet hon behövde jobba på.
Eitan får experthjälp vid utprovningen av pjäxor i Ministars lokalerAlltså, hur kan man inte älska skidåkning en dag som denna!? Perfekt första dag.
Ski-bum to be…
Intressant perspektiv, ser ut som att jag är en tvärhand hög ungefär…Den blå himlen och solen försvann efter första dagen.
Jag och Y hade hela dagarna för oss själva. Det var rätt darriga knän första åket men backarna var välpreparerade och vi tog det lite lugnt i blåa backar tills vi började känna oss varma i kläderna. Efter lunch första dagen hade jag anmält oss till en grupplektion som ingick i liftkortet. Skönt att få en uppfräschning, efter ett par åk satt tekniken helt ok och skidläraren bekräftade att jag hade koll. Och så är det ju alltid kul att känna att man är bäst i gruppen… Jag må ha bättre teknik än maken men han tar igen det genom att vara både i bättre form och modigare än mig så vi åker bra ihop. Lite extra lyxigt att kunna åka själva, sätta oss och ta en kaffe eller en öl på tu man hand utan att oroa sig över barnen. Killington åker jag gärna tillbaka till, det är tillräckligt stort för att man inte ska tröttna på systemet, skidskolorna var bra och det var en trevlig stämning bland de som jobbade där.
Efter snöstormen på lördagen vaknade vi i söndags upp till ett riktigt vinterlandskap. Kallt (-12°C), sol från klarblå himmel och gnistrande snö. Ella gav sig ut med grannkillarna redan vid niotiden medan vi andra väntade på att det skulle bli lite varmare. Vid elva bestämde vi oss för att ta oss ut till pulkabacken. Vi har en ultimat backe ca 10 minuters uppförsbacke hemifrån så efter att ha satt på oss alla kläder och lånat ihop pulkor till hela familjen promenerade vi dit.
Ni ser, det lutar ganska bra!
Vi var inte ensamma direkt men det var inte alls så mycket folk som jag hade befarat, kylan gjorde nog sitt. Jag noterade att nästan alla föräldrar stod och tittade på men vi kastade oss på pulkorna allihop och jag vill gärna tro att vi inspirerade för ganska snart var det fullt med föräldrar i backen med (de kanske bara hade tagit en kort paus…). Det var så himla kul, maken filmade mig och Eitan när vi åkte tillsammans och man hör verkligen vilket hysteriskt, lyckligt skratt jag har.
Gott om SKRATTrynkor!!Avslutade med lite snöänglar och kullerbyttor
Även om backen är perfekt lutad, lång och bred så finns det några träd i slutet av backen som man får hålla sig borta från. Vi klarade oss bra men jag blev vittne till två krasher när folk dundrade in i ett träd med ryggen före. En ca 12-årig tjej tappade både luften och sina glasögon men hämtade sig snabbt och jag följde henne upp till toppen och såg att hon var ok och kunde ta sig hem (hon bodde precis bredvid backen så hennes föräldrar var inte ute). Nästa krasch var en tjej i 20-årsåldern och jag stod precis så att jag såg henne dundra in i trädet, det såg riktigt läskigt ut. Hon var svimfärdig av smärtan (svanskotan, aj!) men eftersom vi bor i ett område som krylllar av läkare, även i pulkabacken, så fick hon snabbt en undersökning och ett konstaterande att hon var ok i stort.
Många svenskar gillar att fly det svenska vintervädret för varmare breddgrader. Få lite sol och värme. För mig har värme dock aldrig varit mitt element, är inte typen som gillar att ligga och steka på en strand, mig hittar man oftast i vattnet där det är lite svalare. Lite ironiskt då att jag skulle hamna i Israel i så många år. Sure, det är väldigt praktiskt att ha barn i ett land där de har shorts, t-shirt och sandaler halva året och man aldrig behöver kämpa med overaller, borttappade vantar och frusna nästippar. Så jag är tacksam att det bara är nu, när barnen själva klär på sig (om än med ett jäkla tjatande från oss), som vi bor i ett klimat med riktig vinter.
I helgen kom stormen Helena på besök till stora delar av östra USA. På morgonen var marken bar och 24 timmar senare hade nästan 20 cm snö fallit hos oss. Temperaturen låg runt -8 grader Celsius och snön föll och föll. Vi hade inga planer för helgen utan höll oss runt huset hela dagen. Barnen lekte med grannarna på gården och jag travade glatt iväg till affären för att få pulsa i snö och njuta!! Många affärer hade skyltar på sina dörrar med tidigarelagda stängningstider pga stormen. Alla som inte behövde ta sig ut höll sig hemma och gatorna fylldes av plogbilar och snöskottare istället. Hemma dracks det varm choklad, lästes böcker under filtar i soffan och ojades över hur mycket snö det var på grillen på baksidan. Tyvärr ska det regna både imorgon och i övermorgon men det lär komma mer snö framöver.
När jag fyllde 40 ville maken ge mig en skepparexamen i Grekland som present. Mot all rim och reson tackade jag vänligt, men bestämt, nej. Jag ville istället att vi skulle ta de pengarna och lägga dem på en skidsemester med familjen när vi flyttat till USA. Snabbspola 1,5 år framåt och familjen sitter i en bil norrut på väg mot Killington, Vermont. Alla är ordentligt peppade och spända. Barnen ska gå 3 heldagar på skidskola. Jag ska få åka skidor för första gången på sex år, inte ett dugg gravid denna gång (ca 24 veckor gravid förra gången, att hitta tyngdpunkten var en helt ny utmaning).
På kvällen kunde ingen somna. Barnen hade sovit i bilen och var inte trötta. Samtidigt som de var överexalterade över morgondagen. Ella somnade till slut kl 11. Jag kunde inte heller somna. Plötsligt vällde känslorna över mig, att få se mina barn åka slalom för första gången kommer att vara stort. Att få räcka över stafettpinnen till nästa generation. Förhoppningsvis skulle de gilla det. Att få dela med sig av något som varit en stor del av min uppväxt, som gett mig så mycket, måste vara en av de mest fantastiska saker man kan göra som förälder.
Första gången jag åkte utförsåkning var jag fyra år (jag skrev först att det var första gången jag åkte skidor men bilden nedan visar någonting annat). Min pappa, som var skidlärare inom Friluftsfrämjandet, tog mig nedför Sidsjöbacken i Sundsvall på längdskidor samtidigt som min storebror och mamma gick i skidskolan med slalomskidor på fötterna. Snart nog fick även jag slalomskidor och ett medlemsskap i Sundsvalls Slalomklubb och harvade på några gånger i veckan i Södra Bergets slalombacke på vintrarna med pappa som tränare. Toppen på min tävlingskarriär kom i 7-8 årsåldern när jag kammade hem klubbmästerskapet i min åldersgrupp. 35 år senare kan jag fortfarande minnas den där känslan som jag hade när jag lyfte stavarna över startpinnen och startern räknade ned och det kändes som att jag var en av tävlingsåkarna på TV. Skidsemestrarna i Hemavan/Tärnaby med familjen, när jag till min stora förlägenhet skulle låtsas att jag var en ”knatte” så att föräldrarna kunde köpa det billigare veckokortet. Jag tog igen det med att inte tveka över att kasta mig utför alla backar, oavsett svårighetsgrad. ”Groparna” i backen där vi satt på liggunderlag och åt våra mackor och drack varm choklad ur termos.
Knappt två år med min bror, pappa och farmor dagen innan pappa skulle åka Vasaloppet.I Tärnaby, ska vi ta en vild gissning på åttiotalet?? Mintgrön och rosa outfit och ingen hjälm!Jag och min mamma i en av de där groparna. Jag sportar Sunpockets och gogglesbränna, mamma har en mössa med jättetofs. Precis som det skulle vara med andra ord.
I mellanstadiet slutade jag med tävlandet och tränandet, dåliga knän satte stopp, men skidåkning blev det så klart då och då. Skidresan med gymnasieklassen till Åre, där killarna i stugan bredvid var intressantare än åkningen. Den där gången under universitetsåren när min pojkvän dumpade mig kvällen innan vi skulle åka till fjällen men ändå följde med på resan. Hur han, av dåligt samvete, ägnade en hel dag till att lära mig att åka snowboard medan jag tog varje tillfälle i akt att vara förbannad på honom.
Tvåmånadersäventyret i den lilla staden i Kanada som var känt för sin årliga snömängd, då på snowboard. Känslan att stå precis vid repet när lavinpatrullen öppnade upp ett nytt område för åkning efter ett av dessa episka snöfall. Resorna till Chamonix och instruktionerna från vår franske guide om hur vi skulle ”eat the snow” när han egentligen sa ”hit the snow”. Vi gjorde både ock. Absint och Bloody Marys i baren på Chambre Neuf…
Chamonix, 2003 kanske?Jackson Hole, WY – tror att det var 2004.
Skidåkningen (och snowboardåkningen) har verkligen givit mig så mycket. Min pappa fick aldrig se hur mycket eftersom han gick bort i cancer när jag var tretton och jag tror att det var därför det kändes så stort att få föra vidare intresset. Han hade nog gillat att få susa nedför backarna i Vermont med sina barnbarn.
Vad tyckte barnen då? Jo, det är helt klart två nya skidåkare födda. Ella sken som en sol redan efter första dagen. Eitan var mest intresserad av att få åka de stora liftarna och känslan när vi plötsligt såg honom från sittliften, svänga nedför backen under oss var, som maken sa, roligare än all egen skidåkning han gjort. Det var ett utmärkt beslut att låta de gå 3 heldagar i skidskolan, de fick lära sig av proffs medan jag och Y fick njuta av åkning på egen hand. Vi ska försöka komma iväg ett par gånger på februarilovet också men jag tror att det är säkerställt att det inte var sista gången vi åkte.
Efter en liten bloggpaus över jul och nyår är jag tillbaka. Har precis läst lite listor i över de bästa böckerna 2016 och kollat in vilka jag vill läsa under 2017. Jag älskar verkligen listor när det kommer till böcker. Jag har t ex skrivit ned varenda bok jag läst sedan 2008 och på senare år även gett dem betyg från 1 till 5. Böckerna är färgkodade enligt språk och under 2016 läste jag bara en bok på svenska, dessutom blev det premiär för att läsa en svensk författare på engelska. Min filosofi är annars att läsa svenska författare på svenska, en bok på franska och allt annat på engelska. 2016 blev det dock ingen bok på franska för mig, jag brukar annars ta någon hyfsat lättläst deckare på franska, typ George Simenon.
I år har jag läst 22 böcker, många har jag plockat direkt på tips från podcasten ”Mellan raderna” med Karin Jihde och Peppe Öhman (podcasttips!). Följ på instagram också när ni ändå är igång! De allra flesta böckerna var 4:or, bara några var 3 och lägre. En bok orkade jag inte slutföra, Malcolm X-boken av Alex Haley som jag släpat med mig från Sverige via Israel och till slut i Januari, innan flytt och efter att ha läst ca halva boken bara insåg att den inte var värd min tid.
Bäst i år var Anthony Doerrs ”All the light we cannot see”, följt av ”The girl on the train”, The Girls”, ”My Brilliant Friend” och ”Eligible”. Vackrast språk var helt klart ”The Buddha in the Attic” och konstigast var ”The strange library”.
Detta bildspel kräver JavaScript.
Vilka var era bästa böcker? Vad ska jag läsa i år?
Image borrowed from 
Karinistan 