White Mountains, NH

Förra lördagen stoltserade väderappen med sol i en i övrigt regnig vecka. Vi bestämde oss för att hyra bil och åka till White Mountains i New Hampshire, 2 timmar norrut, för att vandra. Jag hade valt the Welch-Dickey Loop trail som verkade lagom lång (knappt 7 km), gick i en loop och skulle bjuda på fin utsikt över bergen.

Leden tog oss upp på två toppar, barnen var riktiga hjältar som vandrade utan (alltför mycket) klagomål och de andra vandrare vi träffade var djupt imponerade över barnens tuffhet (våra barn var de enda barn jag såg, förutom ett par stycken i bärstolar). Vi hade en kanondag och jag kan verkligen rekommendera den här vandringen som en dagstur från Boston.

IMG_2198
Naturen påminner en hel del om Sverige. Fick både visa barnen renlav och berätta att näver är bra om man vill tända en eld. Skogsmulle!
IMG_2201
Jag hittade en snok vid sidan av leden. 
IMG_2204
Det fanns en hel del snö i skogen till allas stora lycka. Många snöbollar blev det.

IMG_2209

IMG_2215 (1)
När det inte är tillräckligt att klättra uppför berg…
IMG_2220
Rock-konsert 
IMG_2240
Matsäck med ägg- och kaviarmackor bland annat!
IMG_2247
Njuter av utsikten
IMG_2251
Panorama från toppen

IMG_2256

Annons

Skolutflykt

För ett par veckor sedan var vi på utflykt med Ellas skolklass. Yey! 30 barn, deras föräldrar och eventuella syskon. En intim samling på nästan 100 personer. Nu får jag väl erkänna att jag inte är en särskilt social person i stora sammanhang. Jag är helt enkelt inte så förtjust i folk som jag inte känner redan. Och att förstöra en lördag med att vara tvungen att vara trevlig mot folk jag inte känner och deras osnutna ungar är inget som jag såg fram emot. Som tur är finns det en handfull föräldrar i klassen som jag har känt ganska länge och ett par av dem är nära vänner.

Det hela startade med att det var bilkö in i parken och jag såg för mig hur vi skulle gå på led hela turen. Lyckligtvis var det bara en fråga om ett parkeringsproblem i början så efter att vi hade passerat den första parkeringen fortsatte vi ytterligare 5 km tills vi kom fram till vår startpunkt. Park Adullam är ett litet naturreservat ca 30-40 minuters bilväg från Rehovot. Det ligger i närheten av Elladalen, där vi ganska ofta gör utflyker. Landskapet är typiskt bibliskt, enligt vad jag föreställer mig – böljande kullar, stenrösen, små grottor, en fåraherde… Vi hade turen att komma när det blommade som mest, om ett par månader kommer allt att vara torrt och brunt. Parken var verkligen fin och jag skulle gärna åka tillbaka, men utan alla andra människor! Och vi lyckades ditcha den där sista pitabrödsbakningen eftersom Y behövde åka hem och jobba, sån himla otur… 🙂 Nedan kommer en bildkavalkad, jag kunde inte välja bland alla fina vyer så ni får nästan alla!

Böljande kullar
Böljande kullar
Bloomande äng
Blommande äng
Typ blåsippa?
Typ blåsippa?
De tvar lite trångt på stigen ibland
Det var lite trångt på stigen ibland
Grottmänniska
Grottmänniska
Och en till...
Och en till…

IMG_5314

Det finns alltid lite ruiner att klättra på
Det finns alltid lite ruiner att klättra på

Det är öken

Jag har tre inlägg på gång men det tar sån tid att skriva så jag slänger in ett inlägg som inte kräver så mycket ord utan mest bilder. Min bror med familj är på besök och på deras att-göra lista stod bland annat en vandring i öknen. En vandring som skulle vara ok för mindre barn (ok, Eitan är minst i samlingen men han är ju mer eller mindre en Duracell-kanin) och som helst skulle inkludera vatten i någon form. Ja, vi har ju redan gjort exakt den vandringen en gång så vi tog med dem till Nahal Arugot igen. Stack hemifrån strax efter sju på morgonen och vid nio började vi vandra. En viss oro över att det skulle vara fullpackat med folk pga helgdag gjorde att vi stressade lite men det visade sig vara helt ok.

Efter några dagar med temperaturer runt 30 dagar hade temperaturen sjunkit ordentligt och gjorde det därför uthärdligt, kanske till och med behagligt, även i öknen. Vandringen är ju huvudsakligen i vatten och det är rätt ok att vandra när man kan doppa sin hatt i vattnet då och då. Svennarna i sällskapet tyckte då och då att det var lite väl varmt men i stort gillade de det.

Kamel
Mycket uppskattat att det stod kameler utefter vägen
Grand Canyon?
Vattenrutschkana
Min familj
Infinitypool au naturel
Selfie
Duracellkaninen intervalltränar
Döda havet
En till på Döda havet, och lite dadelpalmer

Nahal Arugot

Förra helgen gjorde vi en vandring i Nahal Arugot vid Döda havet. Vi åkte ner på fredag eftermiddag och slog upp tältet på stranden. Dagen därpå startade vi vår vandring strax efter klockan åtta på morgonen och var i stort sett ensamma på denna populära vandring. Nahal Arugot är en flod (ok, vattendrag, så himla mycket vatten är det inte) som ligger i Ein Gedi’s naturreservat. Trots att det var sista januari så var det varmt och skönt, men inte så där läskigt varmt att svetten rann av en. Under vintern är öknen ok att vandra i, sedan får man flytta sig norrut för att i stort sett göra ett uppehåll för utomhusaktiviteter under sommaren.

Den första delen av vandringen är ca 3 km och man kan välja mellan att gå en bit ovanför vattnet eller att, där möjlighet ges, vandra vid/i vattnet. Vi valde naturligtvis den andra varianten som är lite roligare. Vid ett par tillfällen såg vi hyraxar, små marsvsinsliknande djur som är ca 30 cm långa. Efter ca 2 timmar, med vatten- och snackspausar kom vi fram till det ”gömda vattenfallet”. Vi hoppade raskt i vattnet hela familjen och njöt av det svala, kristallklara vattnet. Jag passade på att ställa mig under vattenfallet och fick en ordentlig ryggmassage. Precis när vi hade börjat äta våra medhavda mackor dök en mamma med dotter upp och snäste åt oss att ”ni vet väl att det här är ett naturreservat, ni får inte äta här”. Precis så man gör för att få människor att vilja följa regler… Tur nog hade vi kollat med personalen i början av vandringen och de sa att man fick absolut äta medhavd matsäck om man inte skräpar ned och inte tänder en eld så vi kunde genast tillrättavisa henne men hon såg inte ett dugg glad ut över vår information…

Från vattenfallet gick vi vidare till de ”övre poolerna”, ca ytterligare en kilometers vandring. Kollade några websiter där det stod att det var för vana vandrare. Jag tror iofs att man måste vara väldigt ovan vandrare för att inte klara av det – snart 4-årige sonen satt i bärstolen en halvtimme och 5,5-åriga dottern travade glatt på för egen maskin hela vägen. Väl vid poolerna kastade barnen av sig alla kläder och lekte i de naturliga vattenrutschkanorna tills de hade skrubbsår på rumporna.

På vägen tillbaka var dottern trött och sur och hävdade att hon inte ville vandra i vatten mer och att vi var dåliga föräldrar som inte hade frågat henne om hon ville vandra i vatten. Sen insåg hon att vi skulle passera vattenfallet igen och då glömde hon bort att vara sur och tvingade oss att gå dit igen så att hon fick bada igen… Det kan ha varit en liten hjälp att hon fick en energibar när det var som värst iofs, gäller att ha koll på när blodsockret behöver en liten skjuts på traven! Väl tillbaka vid vattenfallet fick vi trängas med ca 50 andra vandrare och upplevelsen kändes väl inte så unik längre.

Jag kan verkligen rekommendera den här vandringen, både för barnfamiljer och vana vandrare. Naturen är mäktig och vattenfallet uppfriskande skönt. Försök bara att se till att börja tidigt för att undvika trängseln!

Detta bildspel kräver JavaScript.