Perspektiv

Igår morse satt jag och skrev på ett glättigt inlägg om lördagens Pride Parade som vi hade varit på. Skulle bara fixa lite foton till inlägget så att jag kunde publicera. Maken låg och vred sig i magplågor i sovrummet, misstänker att det var något från lördag kvällens Ramadanmåltid som orsakade plågorna. Jag hade till och med försökt skoja om att det kanske var ett tecken från gud, att det finns en gud och att hen var missnöjd över att denne judiske man firade en islamisk högtid tillsammans med en muslimsk kollega. Under tiden jag gick upp med en kopp te till den lidande mannen lyckades ett av barnen spilla ut ett glas vatten över datorn som iom detta valde att stänga igen butiken. Fullständigt. Livet kändes rätt orättvist här. 

Jag gick ut på en promenad med Ella, först till biblioteket och sedan till affären men redan i biblioteket upptäcker jag att jag inte har mitt betalkort och jag har inte sett det sedan jag var ute och drack vin med en annan svenska i fredags kväll. Vi gick hem. Jag vände upp och ned på väska, kläder, fickor etc men inget kort. Ringde baren där vi var men inget kort. Bajs. Så himla värdelös dag. 

Under hela den här tiden visste jag inte vad som hade hänt i Orlando. Att femtio personer blivit ihjälskjutna bara för att någon anser att man inte ska ha rätt att älska vem man vill. När vi har försökt förklara för barnen vad Pride Parade är och de mest ser oförstående ut för i deras värld är det självklart. Precis så självklart som att när det kommer några i paraden med hundar klädda i regnbågsfärgade kjolar så säger Eitan att det är för att man ska ha rätt att älska hundar. Jag tänker på att när svärmor frågar på Skype varför vi ska på Pride-paraden så svarar inte maken att det är för jippot och folkfesten utan för att ”det är viktigt att visa vår solidaritet” och jag tänker att ”ja, ja, vi är ju ändå i Massachusetts, det blev tillåtet för gaypar att gifta sig här 2004” (först i USA och fem år före Sverige). Behövs det verkligen visas solidaritet fortfarande eller kan vi gå dit och bara glädjas av jippot och folkfesten? 

Jag väljer att tänka på de många skolor, kyrkor, synagogor, fotbollslag osv som var representerade i paraden. Vardagen som gjorde sig synlig. Mindre av transor, disco och läderbögar där man funderar på att både hålla för ögonen på barnen såväl som sig själv. Att det ändå visar att det går framåt, att det inte längre är en fråga om att få vara eller inte utan mer om sambeskattning, adoptionsregler och annat oglamoröst. Att för en väldigt stor del av oss västlänningar är det en självklarhet att ens sexuella läggning inte gör oss till bättre eller sämre människor. Men tyvärr är det inte självklart för alla. Det finns människor som bär på ett sådant hat att de anser det är deras rättighet, och skyldighet, att mörda människor för att de inte har samma åsikter och levnadssätt som de själva. Ja, jag hade lite av en skithelg men det är inget jag kommer att minnas om en månad. Jag är glad att vi stod och viftade med regnbågsflaggor i regnet, att mina barn kom till en Ramadan-middag med regnbågsklistermärken på sina tröjor för det var vårt lilla bidrag till solidaritet till LGBTQ-communityn som, alltför tydligt, behöver vårt stöd. 

Jag upprepar ett av mina favoritcitat ”The Commonwealth requires the education of the people as the safeguard of order and liberty” – på Boston Public Library tillsammans med massor av regnbågsflaggor!