Tips i Advent: The Night Manager

Vi har ingen kabel-TV utan ser mest på serier och filmer via Amazon Prime och nyheter via några av de stora kanalernas streamingservice. Det fina med det är att vi väldigt sällan har på TVn som bakgrund utan faktiskt tittar på något vi vill se när vi väl sitter där. Under det här året har vi plöjt några riktigt bra serier och just nu sitter jag och väntar på att maken ska lägga barnen så att vi kan se nästa avsnitt av The Night Manager. Om ni, som jag, är lite fascinerad av brittiska spionthrillers så är The Night Manager ett måste. Välgjord, bra skådisar och dessutom regisserad av Susanne Bier. Serien i sex delar är baserad på en bok av John le Carré. Jag kan inte garantera att den håller ända till slutet för än så länge har vi bara sett fyra avsnitt men jag sticker ändå ut hakan och säger att den här är värd att se.

Tips i Advent: Go High

Tänkte att jag skulle göra något slags tema här på bloggen under December, mest för att få ändan ur och blogga lite mer. Kanske som en adventskalender med ett blogginlägg om dagen men det vet jag ju hur det kommer att gå… Jag har ju t ex redan missat tre dagar. Men jag ger inte upp så lätt, jag tänker lova lite inlägg där jag tipsar om saker. Saker jag gillar. Inom alla möjliga områden.

Först ut är ”Go High”. Inte som i ”When they go low, we go high”, även om det är ett himla bra tips, utan mer som i ett allmänt turisttips. Jag är väldigt förtjust i att titta på kartor, ha koll på var vi är och inte gå vilse var jag än befinner mig. Men ibland räcker det inte med kartor, ibland vill man få en bättre översikt och det är då man ser till att ta sig uppåt. Empire State Building, Space Needle, Kaknästornet, you name it – jag har antagligen varit där… I Boston är det Skywalk Observatory i Prudential Center som gäller. Jag var där när jag besökte Boston för 20 år sedan och första veckan vi bodde här tog jag med mig barnen 50 våningar upp över Boston. Vi kunde peka ut flygplatsen, vårt hus, pappas jobb och andra viktiga sevärdheter. I Boston har de också en utställning om hur viktig del immigranterna har spelat för Bostons historia, lite extra trevligt när man själv just flyttat. Eitan pekar fortfarande då och då på ”huset med 50 våningar” och vi ser det till och med när vi går till skolan.  Ta och åk upp i ett torn nu!

img_0518

img_0519

img_0521

img_0522

Adventsvandring

Förra söndagen tog vi med svärisarna ut på en skogsutflykt. Eftersom svärfar är lite stel efter höftoperationer så försökte jag hitta en tur som inte gick så mycket över stock och sten utan var mer lättvandrad. Vi hyrde en bil och åkte till Blue Hills Reservation, en halvtimme söderut. Det var en underbart solig, kylig dag och jag hade preppat termosar med kaffe och varm choklad och fixat mackor med stekt ägg och tomat till oss vuxna medan barnen som vanligt ville ha messmör och ost (bara Västerbottensost duger till dottern). Med hjälp av vandringsstavar lyckades svärfar ta sig runt 5 km utan att ens få ont i ryggen, något han annars brukar klaga på en hel del. Jag och barnen tog oss an ett litet berg medan de andra drack en andra kopp kaffe. Det var en så vacker dag och jag kunde inte sluta att fota. Har lovat barnen att vi ska tillbaka och ta den lite mer krävande turen någon gång. Härligt att ha tillgång till naturen på så kort avstånd.

img_7479

img_7487

img_7489

img_7492

img_7510

img_7513
Tog några intervaller på stranden innan vi hoppade in i bilen igen. För fem kilometers vandring är inte ens nära att trötta ut den här killen… 

Väl hemma insåg jag att det var första advent. Adventsljusstaken lyste med sin frånvaro (köpte dock adventsljus på IKEA men det var först dagen efter) men jag slängde ihop lussekatter och glögg medan julmusik fyllde köket.

img_7517

img_1520

Detox-städning

Vi är själva och har inga fler besök inbokade! Älska gäster, men fasiken, älskar dem ännu mer när de åker hem. Svärfar med fru flög hem i tisdags kväll och onsdagen ägnades åt att städa! Glädjen att se golvet i barnens rum där det legat en stor madrass i en vecka. Att se vardagsrumsgolvet där det inte längre stod 4 resväskor. Tvätta lakan och handdukar och bädda rent i barnens sängar. Jag ”tog ledigt” i måndags och åkte med min granne ut till IKEA och lämnade besökarna själva så i onsdags satte jag också igång att skruva ihop en bokhylla, sätta upp en adventsljusstake och sätta upp tavlor som jag köpt ramar till. Kändes verkligen som någon slags detox, att rensa och städa och ha mitt hem för mig själv igen.

Igår var jag på Target och handlade ljusslingor till barnens rum och vardagsrummet, kändes fint att få ha lite julpyntat när vi satte oss med en kopp varm choklad (med marshmallows i, vi är ju ändå i USA) för att se första avsnittet av julkalendern. Jag har även köpt chokladkalendrar till barnen, de var glatt överraskade när det visade sig att även idag så var det en chokladbit i kalendern…

Thanksgiving

Det är så många ”första” för oss i år. I veckan var det dags för vår första Thanksgiving. I skolan har Eitan tillverkat diverse konstverk som visar vad han är tacksam över på löpande band. Ella vet allt om pilgrimmerna, Mayflower och att man måste lägga fiskar på majsplantorna för att de ska överleva (I know, inte saker som jag lärde mig i trean direkt).

img_7431
Living on the edge. Ett par vilda kalkoner promenerar förbi utanför vårt hus dagen innan Thanksgiving. De överlevde, idag såg jag fyra stycken.
img_7456
Saker min son är tacksam över. Jag är rätt tacksam över honom.

Mitt jobb var så klart att fixa en Thanksgiving middag med allt vad det innebär. Man har ju sett och läst en del om Thanksgiving i sina dar.  Hur svårt kan det vara? Inte lätt visade det sig. Jag Pinterestade så klart för hitta alla recept. En återkommande sak var planeringslistorna, man måste tydligen tänka igenom det här med Thanksgiving en del. T ex ska man inte försöka att köpa en kalkon kvällen innan. De enda som finns kvar är ekologiskt uppvuxna, troligen handmatade, kalkoner som kostar 60USD. Men, helstekt kyckling är ju ändå mycket godare. Dessutom kan det vara bra att veta att alla affärer är stängda på Thanksgiving day så allt som behövs måste vara handlat kvällen innan.

Egentligen spelade det ju inte så stor roll, det var ju bara vi, min svärfar och fru som skulle äta. Och så en colombiansk kollega till maken som bjöds in eftersom han annars skulle vara själv. Nu visade det sig att det var hans sjunde Thanksgiving i USA men han var snäll och trevlig och hävdade att han ändå hade ätit tills han förbannade sig själv i slutet av kvällen. Jag fick tillbringa en hel dag i köket medan familjen höll sig undan och det är faktiskt en roll som jag verkligen gillar. Högst otippat glömde jag att fota under middagen men jag lovar att det fanns helstekt kalkon kyckling, gravy och cranberry sauce, det fanns potatismos med obscena mängder ost i, brysselkål med bakon, butternut squash soup och pumpkin pie. Vi hade en jättetrevlig middag och alla berättade vi om vad vi var tacksamma för. Vi nämnde knappt Trump, däremot diskuterade vi ganska mycket om Colombias fredsplan.  Nästa år tänker jag dock försöka bjuda in mig till en riktig amerikansk Thanksgiving så jag kan jämföra med min.

Konstrunda genom Boston

I förra veckan var min svärfar med fru här och besökte oss, och Boston, för första gången. Jag tog med dem ut på en tur runt stan och gav dem lite smakprov av min fina stad. Det är ju inte mer än rättvist att ni också får njuta lite för när jag hade sorterat ut de mer anonyma bilderna visade det sig att det var en riktig konstrunda, håll till godo!

img_7256
Public Garden. Älskar pilträden. Har alltid älskat pilträd.
img_7268
Chinatown. Älskar kontrasterna i byggnadsstilar.
img_7276
Chinatown. Röda lyktor och guldgula löv. Bra kombination.
img_7280
Monkey See. Tillfällig konst vid Chinatown Park på the Greenway.
img_7281
Ytterligare konst på the Greenway. Muralmålning av den iranske konstnären Mehdi Ghadyanloo.
img_7285
Spaces of Hope.
img_7290
SOS (Safety Orange Swimmers) i Fort Point Channel. Varje figur representerar 1 miljon flyktingar.
img_7292
Shimmer

img_7305

img_7307

 

 

Goda grannar

Ordningen är återställd och efter åtta dagar är maken tillbaka hemma. Han var klart efterlängtad. Jag gick igenom ganska många känslolägen – första dagarna var det ganska skönt att vara själv (ett par timmar på kvällen efter att barnen somnat alltså), sedan var jag less och irriterad på att han inte var här och till slut var det bara ren och skär saknad. Värst var nog när jag hade drömt att jag hade ett förhållande med Sean Penn, skrämmande på så många sätt!🙂 Men nu är allt som det ska vara igen.

När man plötsligt är själv med barnen och inte har någon familj i närheten som kan hjälpa till så är det rätt skönt att ha goda grannar. För ca 3 månader flyttade en israelisk familj in vägg-i-vägg med oss och från första början så har vi haft en jättebra relation med dem. De har två barn som är lite yngre än våra, mellan Eitan och deras son är bara ett halvårs skillnad och deras 3,5-åriga dotter har Ella som sin stora idol och Ella tycker att det är rätt roligt att få vara ”storasyster”.

Barnen känner sig som hemma hos varandra och går i stort sett fritt mellan lägenheterna. I förrgår bjöds vi in på middag till dem. Igår bakade jag pizza till allihop. Idag åkte jag och mamman och storhandlade mat tillsammans, deras son var här i 2 timmar efter skolan medan mamman och dottern var iväg på någon aktivitet och sedan var alla barnen inne hos grannarna medan jag fick tid att laga mat i fred. Att gå över för att låna någon matvara som saknas är mer regel än undantag. Precis en sådan relation som är guld värd när man bor långt ifrån sitt gamla sociala nätverk.

Pannkaksfrukost och the sleepover som försvann

I fredags var det dags för Ellas första sleepover sedan vi flyttade till USA. En tjej som Ella satt bredvid när hon började skolan här, som fortfarande går i hennes klass och som har varit så snäll och hjälpsam mot Ella hade bjudit in sex tjejer för en födelsedagsfest med övernattning. Ella var superladdad när hon lämnades av lagom till middagen (pappan är kock så jag var lite avundsjuk).

Jag och Eitan skulle vara själva hemma eftersom maken var (är, fortfarande…) på konferens så vi gick och handlade mat enligt hans önskemål – korv och pommes frites.

img_7323

Efter lite filmtittning och mys i soffan somnade Eitan. Men så strax före tio kom ett telefonsamtal från kompisens mamma, Ella ville prata med mig… Ella klagade på att hon var allergisk mot deras hund och att hon var snuvig och det kliade överallt. Jag hade inte alls tänkt på det men hon har blivit snuvig och nyst när hon är med katter så det är klart att detsamma gäller hundar. Blandat med ganska stor nervositet över att sova borta hos en familj som hon inte känner jätteväl så blev det lite för mycket. Så jag sprang över till grannen och bad henne sätta sig inne hos oss ifall att Eitan skulle vakna medan jag gick och hämtade Ella. Enligt mamman var två andra tjejer på gränsen att åka hem också. Eitan var mycket fundersam när han vaknade mitt i natten och såg att Ella låg bredvid honom i sängen (ja, de passar på att sova i min säng när maken är borta).

Eftersom planen hade varit att tjejerna skulle äta pannkaksfrukost innan hämtning hos kompisen så bestämde vi att också göra det. Ella fixade allt och det enda jag behövde göra var att duka på och brygga kaffe till mig. Så den lilla, lilla tjejen jag hämtade på kvällen inledde morgonen med att vara riktigt stor!

img_7332

img_7335
Lyxigt nog hade Eitan plockat i en ananas i kundvagnen när vi handlade kvällen innan, färsk ananas till frukost är alltså inte vardag hemma hos oss..🙂

In honor of Mike Pence…

En av de bästa TV-showerna måste ju vara Last Week Tonight med John Oliver. Verkligen  en ögonöppnare i många ämnen, i så många fall. Det är ju ingen hemlighet att John Oliver är en Trump-motståndare så det är så klart lättare att uppskatta honom när man själv står på samma sida. Igår var det dags för honom att diskutera vad som händer nu, nu när Trump blivit vald… Och det låter kanske konstigt men i slutet av avsnitten grät jag. Egentligen inte så mycket över Trump utan väldigt mycket pga de människor som han kommer att omge sig med och deras åsikter. Som Mike Pence t ex. Som jobbat hårt för att dra in kvinnors rättigheter, LGBTQ-rättigheter och vad som känns för rättigheter för alla som inte är vita, evangeliska kristna män.

 

John Oliver säger i programmet att det räcker inte med att vi delar filmer på internet (som det här klippet t ex) eller har på oss en säkerhetsnål för att visa solidaritet, vi måste faktiskt göra något riktigt. Så jag bestämde mig för att donera pengar till Planned Parenthood, en organisation som Trump har sagt ska ”avfinansieras” för att de bl a utför aborter och hjälper till med preventivmedel… Det visade sig att jag inte var ensam om den tanken men att många som gör det donerar i Mike Pences ”ära”. Varje gång någon gör det sänds nämligen ett certifikat till Mike Pences kontor och ja, det är lite fjantigt av mig kanske men det kändes som en liten protest.

img_7367

Det här med valet…

Jag är lite sen på bollen. Att ge min syn på presidentvalet. Mest av allt känner jag någon slags tomhet och vet inte riktigt hur jag ska sätta ord på det. Jag tycker att det känns som att någon lagt en filt över oss och folk är tysta och pratar inte så mycket. Men det kanske är det faktum att man samlar kraft inuti för att inse att det är verklighet, Trump är vald och nu är det bara att bita ihop och ”deal with it”.

Det känns dock väldigt tydligt att Trump inte hade någon majoritet i vårt område. Några email som jag fått i veckan från människor som jag egentligen inte känner särskilt väl (typ föräldrar i skolan) har inletts i stil med ”despite the devastating beginning of the week..”, ”hoppas att det är bra med er trots nyheterna vi vaknade upp till..” osv. Skolans rektorer skickade ut ett mail med titeln ”Our way forward” där de pratade om hur de hade diskuterat valresultaten i skolan, hur hela personalen under valdagen deltagit i en utbildning i hur man bryter cykler av rasism och hur man kan få psykologhjälp om man känner att ens barn behöver det. Detta naturligtvis utan att nämna något om själva valresultatet. Även en av barnens lärare skickade ett mail om hur de hade diskuterat valet och hur de försökt fokusera på de positiva sidorna som att man har demokrati i USA och får rösta som man vill och att det ibland betyder att den man vill ska vinna inte gör det.

Egentligen vill jag ju bara skrika rakt ut. Hur f-n kan man vara så j-vla idiotisk att man röstar på en människa som Trump? Tänk lite! Men, det kommer  ju inte att förändra något. Förhoppningsvis kommer han inte att vara en lika hemsk president som han har varit som  presidentkandidat. Det finns ju faktiskt ganska starka strukturer i maktens korridorer och till och med Trump måste inse vilket ansvar som vilar på honom. Ja, vi får väl se hur det går helt enkelt, det lär inte vara sista gången jag skriver om det här.

summit
It’s all uphill from here… (Ok, det syns kanske inte men det här är en 650 meter brant uppförsbacke som jag brukar inkludera i min morgonpromenad när jag känner mig extra hurtig).