Eitan och skolan

Det här med att flytta till ett nytt land där man inte kan språket och kulturen är en rätt stor omställning, det vet jag av egen erfarenhet. Är man knappt 6 år och har bott hela sitt liv på ett och samma ställe är det mer eller mindre ett trauma. Vi märkte det redan innan vi flyttade, Eitan var orolig och osäker över vad som skulle hända iom flytten. Han var utagerande på dagis och lyssnade inte på fröknarna och sågs som bråkig. Jag och Y träffade en barnpsykolog ett par gånger för att få lite tips om hur vi skulle kunna hjälpa honom.

När vi flyttade till USA hade inte Eitan börjat läsa än, på något språk. Han kunde skriva sitt namn på hebreiska och svenska men det var allt. I motsats till Ella hade han heller inte visat det minsta intresse för att lära sig bokstäver, läsa och skriva. Väl i kindergarten började det jobbas med alfabetet men det var ganska motvilligt från hans sida. Vi försökte inte pusha honom på något sätt eftersom vi ansåg att det var fullt tillräckligt för honom att försöka lära sig att förstå och prata engelska samt att börja förstå de sociala och kulturella koderna.

Även om språket kom rätt snabbt så har det varit en kämpig period, för honom och oss runt omkring honom. Han har satt sig på tvären allt som oftast och vägrat följa instruktioner, lyssna på lärare osv. Men all cred till skolan som är helt fantastisk. Eitan kan lätt uppfattas som en framåt och självsäker kille men han är också superkänslig och har svårt för förändringar. Med det beteende som han haft sedan vi flyttade hit skulle han direkt ha klassats som ett problembarn i Israel men här har det aldrig varit en issue. Både hans kindergartenfröken och hans nuvarande fröken är underbara – testar olika strategier för att se vad som fungerar för honom, låter mig veta vad som händer och ser honom för vad han är. Han tycker t ex att det är jobbigt varje gång de ska gå till musiksalen, eller att ha spanska med en annan lärare tre gånger i veckan. Så vid en av veckans två musiklektioner får han istället ha en timme själv hos skolans counselor (vars rum ligger mittemot hans klassrum) där de spelar spel, ritar och leker. Eitan älskar att få den där fulla uppmärksamheten. Och en av spanskalektionerna har bytts ut mot en trumlektion, också den själv med en lärare. Han har från början haft extra engelskalektioner dagligen med en hebreisktalande lärare och hon har varit en stor trygghet för honom eftersom han inte bara kunnar göra sig förstådd språkligt utan även kulturellt. Säga vad man vill, men det skiljer en hel del mellan den amerikanska och den israeliska kulturen, på gott och på ont.

I mina och Ys ögon är den här skolan Eitans ”räddning”, han är en speciell kille och här blir han sedd och accepterad för vad han är. I Israel är klasserna nästan dubbelt så stora som här (i Ellas första klass var de 36 elever på en lärare, i Eitans klass är de 20 elever på en lärare och en hjälplärare) och där finns inte resurserna för så mycket individualitet. Här känner jag att all personal är engagerad och Eitan är en social kille så han känner alla – skolan har två rektorer som varje morgon och eftermiddag står utanför skolan och hälsar och snackar med elever och föräldrar och de vet förstås vem Eitan är, det ges high fives till gympaläraren, fritidspedagoger osv.

Även om det fortfarande inte alltid är lätt för honom så har han gjort enorma framsteg. I höstas kunde han fortfarande inte läsa men de senaste månaderna har det lossnat rejält och hans fröken berättade för mig att han nu kommit ikapp och ligger på den läsnivå man har satt upp som mål för ettor i Massachusetts. Hon hade tagit upp honom som success story på deras senaste skolkonferens. Jag är så vansinnigt stolt över honom och så tacksam över all personal på vår skola som gjort den här resan så smärtfri som möjligt. Nu är det upp till mig och maken att hålla igång hans andra två språk för för Eitan har engelskan tagit över fullständigt.

IMG_8594
I måndags var vi föräldrar inbjudna till klassen för att läsa tillsammans med våra barn en halvtimme på morgonen. 
IMG_8595
Hur man får sin höggravida fröken att börja gråta på enklaste sätt – skriv ett födelsedagskort själv! Hela klassen hade gjort ett gemensamt kort men Eitan tyckte inte att det var tillräckligt. Djuret är en humla, skolans maskot. 

Vinterstormen Stella

I tisdags var det dags för årets fjärde snow day, vinterstormen Stella förväntades lamslå nordöstra USA med snö och hårda vindar. På måndag eftermiddag, efter att jag hade fått meddelandet att skolorna skulle vara stängda, laddade jag och barnen upp med ett besök till biblioteket och sedan vidare till mataffären. I affären var det nära kaos, packat med folk och tomma hyllor här och där. Kassakön ringlade sig ända in till mejeriavdelningen, och vi vet alla att den alltid är längst in affären!

IMG_8596
Inte många paprikor kvar, vi var nog inte de enda som lagade en chili. Sorry för väldigt suddigt foto…
IMG_8597
Här står jag och köar vid mjölkhyllan

På tisdag morgon när jag vaknade föll snön lätt men framåt 10-tiden var det stora flingor som vräkte ned. Då det var nollgradigt var snön våt och tung så det såg inte ut som att det hade fallit så mycket, kanske 10-15 cm när det slutade snöa på eftermiddagen. Framåt kvällen regnade det och med minusgrader på natten blev gatorna snabbt isiga. I Boston var även onsdagen en snow day men i Brookline nöjde man sig med att låta skolorna börja två timmar senare. Mycket av snön ligger fortfarande kvar.

IMG_8601

IMG_8605
Efter en halvtimmes lek i blötsnön var inte ett klädesplagg torrt

Vi hade iaf en riktigt mysig dag, jag och barnen (maken har promenadavstånd till jobbet så han valde att gå till kontoret istället för att stanna hemma). Vi läste, tittade på film och bakade bullar. Tomatsoppa och toast till lunch och en chili con carne till middag kändes helt rätt i snöstormen. Jag var väl förberedd för ev strömavbrott som det varnats för pga kraftiga vindar men vi kom undan lätt och hörde inte till de 50.000 Massachusettsbor som drabbades.

IMG_8626
Eitan var riktigt nöjd med snöhögen bakom skolan. Han har redan bestämt att vi ska leka där på påsklovet.

Rysskyla?

Svenska kvällstidningar brukar ju alltid skriva i sina rubriker och på löpsedlarna att det är från Ryssland eller Sibirien som kylan kommer när det är riktigt kallt. Kanske är det så även här?! Det har ju varit väldigt mycket turbulens kring Ryssland här i USA på senaste tiden och det är ju inte direkt varma vindar…

I helgen verkar det iaf ha kulminerat. Kylan alltså! I lördags tog jag en tur till biblioteket, -8 grader stod det på väderappen. Kallt men överkomligt. Vad jag missade att kolla var ”Feels like..”, det var nämligen isande vindar och med vindfaktorn var temperaturen -18 grader. Det kändes. Mina lår var genomfrusna när jag kom hem, mina öron röda under fleecemössan och jag sa åt familjen att ”vad ni än gör, gå inte ut idag!”. Resten av helgen tillbringades inomhus. Vi läste böcker, ritade, lagade mat och såg på film. Dottern fick sin vilja igenom att titta på film på lördagkvällen efter att Eitan hade somnat. Maken var måttligt road av att se ”The Princess Diaries” men ibland är det bara att bita ihop som förälder!

img_8540
Te, böcker och Dino Dan kan sammanfatta den här helgen!
img_8542
Ganska likt va? 🙂 Mina barn var så imponerande att den nu är upptejpad på väggen.

Semlor och slut på gräsänkandet

Igår insåg jag att Fettisdagen (finns det någon som läser det som fet-tisdagen och inte fettis-dagen??) stod på tur så imorse efter att ha lämnat barnen travade jag iväg till en affär en bit bort för att köpa mandelmassa. Det är alltid kul att få fira små svenska traditioner så att baka semlor känns som en given sak att göra. Gick över med ett fat vardera till våra israeliska och mexikanska grannar – för det så vi gör det här… Den israeliska grannen blev alldeles till sig eftersom hon precis hade läst om Mardi Gras-traditioner runt om i världen och funderade på om hon borde hinta till mig om den svenska traditionen!

img_8510

Har sparat fyra bullar till imorgon, maken kommer äntligen hem imorgon bitti och ville så klart ha en semla också. Han har varit på konferens i Salt Lake City i en vecka och avslutat med två dagars ”workshops” (läs: skidåkning) i Snowbird, UT. Fruktansvärt dubbla känslor när han skickat mig bilder därifrån – å ena sidan förtjänar han det verkligen, han har jobbat stenhårt det här året, å andra sidan känner jag att det är djupt orättvist att inte jag får åka. Svårt när den där skidåkningsglädjen har vaknat igen. Men det finns iaf inga dubbla känslor över att han kommer hem imorgon, det längtar hela familjen efter! Jag ser lite extra fram emot att få sova bättre, jag somnar vanligtvis på två minuter och sover som en stock men när jag är själv har jag legat och vridit och vänt på mig till 2-3 på natten innan jag somnat.

On eller off

Jag är en klar periodare när det kommer till mitt bloggande. Ibland flyter det på, skriver ett par, tre inlägg i veckan och sedan kommer det perioder när jag med knapp nöd får ihop ett inlägg på två veckor. De senaste veckorna har  varit intensiva med snow days, sjukdom, Februarilov och bortrest make delar av tiden. Även om jag verkligen älskar att skriva och saknar det när jag inte gör det så är det ändå bloggen som får stryka på foten för det mesta. För när det händer mycket går jag offline. Lagar mat och läser böcker. Fokuserar på familjen. Det är väl så det ska vara, hade varit konstigt om jag suttit och bloggat när ett febrigt barn vill att jag ska ligga i soffan under en filt och läsa för dem.

De sociala medier som jag använder är främst bloggar och Instagram. Facebook använder jag nästan aldrig för att lägga upp något personligt utan mest för att gratulera bekanta på födelsedagar. Är också med i en grupp på Facebook med svenska mammor som bor utomlands/har barn med män från ett annat land/har bott utomlands som lärt känna varandra via bloggar och Instagram där det periodvis diskuteras flitigt om allt från middagsmat till husköp och politik men då är det en stängd grupp som är mer ett diskussionsforum. På helgerna är jag nästan aldrig online förutom Instagram. Det är inget medvetet val utan har bara blivit så.

Ibland kan jag tycka att det är lite konstigt att jag bloggar. Jag är trots allt en rätt asocial och introvert person som inte vill använda Facebook för att jag har för många bekanta där som jag inte tycker behöver få reda på något om mitt liv. Samtidigt kan man gå in här och läsa fritt om min vardag och min familj. Men jag tänker att om man är här och läser så har man ju trots allt gjort en liten ansträngning för att man vill läsa och får det inte påkastad i en FB-feed.  Och det fina med bloggar är ju att man inte behöver känna varandra för att läsa utan istället läser man och lär känna varandra på så sätt. Skriver man dessutom så sällan som jag har man inga horder av läsare så det känns ändå väldigt privat, de flesta läsare ger sig ju till känna då och då och det är alltid trevligt. Hur använder ni som läser här er av sociala medier? Är ni aktiva på Facebook? Har ni rutiner för ert bloggande? Eller gömmer ni er bakom alias och trollar i kvällstidningarnas kommentarsfält? 🙂

 

Segerparad

Efter att Patriots hade vunnit SuperBowl för femte gången utlovade Bostons borgmästare snabbt att det skulle hållas segerparad två dagar efteråt. Att prognosen utlovade snö och regn gjorde ingenting, hellre det än att spelarna hunnit åka på semester. Så på tisdag förmiddag (för två veckor sedan) bylsade jag på mig långkalsoner, vattentäta skor och gav mig ned på stan. Tågen var proppfulla med glada människor, Bostons polis beräknade att ca 1 miljon människor kantade gatorna längs med paradvägen. Det var en härlig stämning, trots vädret. Det sjöngs och ropades. Jag var på plats ungefär en timme innan spelarna dök upp och det var fullt ös hela tiden. Och när väl the Duck Boats kom så visste jublet inga gränser. Det är ingen tvekan om att Boston är en stad för sportfans.

img_8127
En timme innan paraden dykte upp såg det ut så här. Inte många som brydde sig om att det var regnblandat snö.
img_8150
Jodå, det fanns de som valde att gå utan tröja också. Alltid.
img_8156
Här kommer ägarbussen, undrar hur mycket de tjänade på att vinna SuperBowl?
img_8192
Så kom Brady. Och som det jublades…

Valentine’s och sjuklingar

Glad Alla Hjärtans dag allihop! Här har vi ett alternativt firande med en sjukling (Eitan har feber och ligger och sover), jag hade feber igår kväll men mår ok nu och Y kommer att göra någon slags tandoperation i eftermiddag och lär inte heller vara på topp ikväll. Återstår Ella som är den enda som är frisk och kry och verkligen vill fira idag. Hon kommer att bli så besviken… Det lär inte finnas några rosor, någon choklad eller annat hjärtformat här hemma. Tur nog kom en granne över med några hjärtformade kakor igår kväll.

Igår tillverkade vi Valentine’s kort till alla klasskompisar och lärare. Vissa gånger är man väldigt glad över de små klasserna de har här, 20 elever och två lärare vardera. Ella gjorde alla sina kort själv. Jag gjorde alla Eitans kort… Nu kan vi iofs skylla på att han var sjuk, även om han råkade vara feberfri igår. Han skrev iaf sitt namn och ritade ögon och mun på Ninja Turtles korten som jag hittade efter en googling på ”Easy Valentines Crafts”… Tog fortfarande ett par timmars arbete. Men i ärlighetens namn så var de ganska roliga att göra och jag och Ella fick lite tid tillsammans.

Superbowl Sunday

I söndags var det dags för Super Bowl, den femtioförsta i ordningen och den tredje för mig. Förra året satt vi bänkade framför en laptop och hade en öl att dela på. I år hade vi förberett oss lite mer – det var ju faktiskt New England Patriots, vårt hemmalag, som spelade. Boston är en sportstad, vi har lag i de fyra stora sporterna (football, basket, hockey och baseball) och folk är engagerade. Väldgit engagaerade. Vartenda mail och utskick från skolan veckan innan avslutades t ex med ett ”Go Pats!”, i skyltfönster kunde man se flaggor och på Trader Joe’s hade man så klart laddat upp med alla tillbehör man behöver. Jag handlade på lördagen och då kunde man prova öl, ost, nachos och dipp. Lite oamerikanska är vi fortfarande så vi tyckte att det var helt ok att äta morots- och linssoppa till middag och snacksa på rostad blomkål med tahini men det fanns så klart nachos, guacamole, salsa och öl. Ella hade till och med gjort chokladbollar till oss.

img_8106

img_8107

img_8109

Grannarna kom över till oss och kollade fram till halvtidsshowen, de har lite mindre barn än oss så de behövde läggas. Våra barn kollade halvtidsshowen med Lady Gaga, ett klart lyft från förra årets Coldplay men inte lika kul som Katy Perry’s dansande hajar året innan dess. I tredje kvarten gick våra barn och la sig, Atlanta Falcons hade tagit en ordentlig ledning och chansen till vinst kändes bortblåst. Barnen var besvikna och det kändes lite som presidentvalet igen (med betydligt mindre betydelse) då barnen var peppade och övertygade att Hillary skulle vinna… När jag kom ned från barnens rum var ställningen 28-3 till Falcons, och även om man (jag) inte vet något om amerikansk fotboll så fattar man (jag) att hoppet är i stort sett  förlorat med 5 minuter kvar av tredje kvarten (de spelar 4*15 min). Patriots grejar en touchdown i sista minutrarna av tredje kvarten men fortfarande är ställningen 28-9 och det ser mörkt ut. Men så i fjärde kvarten visar Tom Brady varför han räknas som NFLs bästa quarter back. Han passningar är klockrena, han läser spelet och Patriots öser på. Med åtta minuter kvar står det 28-20 och en minut innan sluttid utjämnar de till 28-28. Vi, som är fullständigt ointresserade av football skriker av glädje! För första gången i Super Bowls historia går matchen till förlängning och då är det sudden death som gäller. Patriots hade tur och vann slantsinglingen och fick börja. 4 minuter senare gjorde de en touchdown, Patriots och Tom Brady vann sin femte Super Bowl. Jag hade förvandlats till ett stort fan under de sista 15 minutrarna och kände en enorm stolthet. Barnen var överlyckliga när jag berättade för dem dagen efter och Bostons borgmästare utlovade en segerparad – men den får ni höra om en annan gång.

img_8114

Släktträff

Sitter och kollar flygbiljetter till Charlotte, NC för Passover. Och blir på omotiverat dåligt humör. Den stora grejen för Passover är ju sedern, den traditionella måltiden som inleder den judiska påsken. Men här i diasporan så har man två seders av någon anledning och vi ska tydligen träffas i Charlotte på den andra sedern, kvällen efter den första. Naturligtvis är det inte lov i skolan utan påsklovet börjar tre dagar senare… Och det är här jag blir så fullständigt omotiverat sur, trots att jag inte bryr mig ett dugg om Passover – att mina barn ska missa tre dagar i skolan och så är vi inte ens där på den riktiga sedern!!

Men det är bara att bita ihop. Yarden firade jul, på julafton, och klagade inte alls. Så jag ska hålla tyst. Jag ser framförallt fram emot att få träffa barnens nya kusin som kommer att vara ett halvår då, men naturligtvis även min svåger och hans fru, samt min svägerska med man och barn som flyger in från Texas. Jag kommer även att le vänt och uppföra mig som den perfekta svärdottern till min svärmor, som kommer från Israel och som kommer att flyga med oss till Boston efteråt. Funderar på om jag på något sätt kan boka in mig på ett spa ett par dagar och lämna barnen med maken och svärmor? Kanske måste åka till New York? Eller jag kanske kan flyga med min svägerska tillbaka till Austin och hälsa på dem några dagar?? Det blir lätt lite väl intensivt för mig med min stora, judiska släkt…

This is what democracy looks like…

I lördags firade vi ettårsjubileum i USA. Jag kommer att försöka skriva en liten reflektion över det så småningom men det här inlägget blir istället om den historiska händelse jag delade med miljoner andra amerikaner på samma dag. Japp, Women’s March, i mitt fall i Boston. På morgonen, när jag kollade tider och talare, såg jag att polisen förberedde sig för uppåt 75.000 människor. Det skulle bli trångt helt enkelt. När jag kollar nu så uppges det siffror på 150-200.000. Det är nästan 5% av stor-Bostons invånare.

Barnen var på ett värdelöst humör, framförallt Eitan. Han var nog mest sur över att missa värdefull iPad-tid som helgerna annars är till för. Jag försökte förklara för de hur viktigt det är att stå upp för alla människors lika rättigheter men det är inget som går hem hos en 6-åring. Ella verkade vara lite mer engagerad men tal som drog ut på tiden, som vi dessutom stod för långt bort från för att höra, gjorde väntan på att få marschera näst intill outhärdlig (och då mutade vi dem till och med med Cola…). Det var iofs kul att titta på alla roliga skyltar, och det var fint väder och jag informerade dem surt att en dag kommer de att skryta för sina barn att de minsann var där, den där dagen!

Om man inte hade varit tvungen att slösa energi på jobbiga barn hade man kunnat njuta fullständigt av en uppvisning av demokrati. Jag älskade alla hemmagjorda skyltar med den ena slagkraftiga texten efter den andra. Folk var glada och trevliga, det sjöngs och ropades slagord och jag kommer fortfarande på mig själv med att gå och sjunga till mig själv ”this is what democracy looks like”. Kyrkklockorna på kyrkan bredvid parken spelade ”America the Beautiful” och Senator Elizabeth Warren sa ”We will not build a stupid wall. Not on our watch.”. Jag är glad att jag var där, det hade känts snopet att ha missat en sådan historisk händelse när vi bor så nära. Nu hoppas jag bara att det kommer att hålla i sig, kämpaglöden och tron på att vi tillsammans är starka. För det är vi.

img_8039

img_8041

img_8042

img_8048

img_8047

img_8059