Krig

Jag hade hoppats på att skriva om resan till Paris som min dotter, min mamma och jag gjorde förra veckan men jag hade knappt hunnit packa upp och tvätta innan mer akuta saker hände. I lördags morse 06:31 väcktes vi av sirenerna som varnar för raketbeskjutning. Fullständigt överraskade skyndar vi oss in i vårt skyddsrum, till vardags känt som sonens sovrum, drar för järnjalusin för fönstret och stänger säkerhetsdörren. Vi har 90 sekunder på oss från att larmet går till att det smäller. Utan att ha varit medvetna om någon form av upptrappning tänker jag ett tag att det måste vara ett falskt alarm men så hör vi smällarna när Iron Dome skjuter ned en inkommande raket. Vad är det som händer?? Knappt har sirenen tystnat innan den börjar igen. Mer smällar. Instruktionerna är att vänta i 10 minuter efter att larmet har startat men det tar en halvtimme innan vi har haft så lång tid utan ett nytt larm. Jag skyndar mig mot badrummet för att hinna kissa men hinner bara öppna dörren innan nästa siren drar igång igen. Två gånger sker det innan jag faktiskt hinner…

Nästan tre timmar senare kommer vi ut ur skyddsrummet för mer än bara korta pauser. Vi slår på nyheterna och försöker få ihop vad det är som händer. Hamas har dragit igång en stor attack mot Israel. De 2200+ raketer som skjutits sedan morgonen var menat som en distraktion för mängder av terrorister som infiltrerat kibbutzer och byar som är belägna i närheten av Gazaremsan. Dödstalet ligger på 20 personer och 100+ människor är skadade. Militären är underbemannad och lyser med sin frånvaro. Mer bilder börjar dyka upp. En musikfestival med ca 3000 besökare hamnade mitt i attacken. Det ska senare visa sig att hundratals ungdomar där har massakrerats, skjutits när de försökt fly, våldtagits och kidnappats. Flera kibbutzer är belägrade av Hamas-män som går från hus till hus och dödar civilbefolkningen som gömmer sig i sina skyddsrum. Två polisstationer kommer under Hamas kontroll. Det är fullständigt kaos. Dödssiffrorna stiger snabbt.

Hela dagen är landet mer eller mindre i chocktillstånd. Men ju mer som det känns att landets ledare lyser med sin frånvaro kliver privatpersoner fram. Historier om reservister som sätter på sig sina uniformer och åker mot de belägrade områdena för att rädda så många som möjligt. Protestorganisationerna som vanligtvis anordnar demonstrationer mot regeringen vänder i ett svep och blir hjälporganisationer. Reservister som kör till sin bas utan att ha blivit formellt inkallade, alla vill hjälpa till. Maken blir pizzabud och kör ett par vändor med bilen full med pizzor från en lokal pizzeria till närmsta militärbas. På vägen därifrån filmar han hur bilar står parkerade på båda sidor av vägen i hundratals meter, det finns inte nog med parkeringar för alla som kommit dit. Sjukhus går ut och vädjar till allmänheten att inte komma för att ge mer blod, blodbankerna är överfulla. Idag, två dagar senare, tar de bara emot blodgivare med typ O blod. Vi har några till sirener på kvällen men sedan en lugn natt.

Igår vaknade vi upp med betydligt högre dödstal. Man börjar förstå omfattningen av vad som har hänt. På sociala medier delas bilder på saknade personer som familjer försöker hitta. Samtidigt delar Hamas filmer på kidnappade barn, dementa kvinnor, och unga kvinnor med skräck i ögonen. Bevis för vad de står för. Hamas är inte frihetskämpar, de är terrorister. De är finansierade av Iran och det fria Palestina som de vill ha är en fundamentalistisk islamistisk stat fritt från oliktänkande. Glöm inte det.

Om lördagen var en chockens dag så är söndagen en dag av resolut handling. Söndagar är början på veckan och barnen sätts framför datorerna för skola via zoom. Jag går och handlar och börjar sedan laga mat för leverans till närmsta militärbas. Soppa, pastasallad och hembakt sirapslimpa. Överallt samlas det in förnödenheter till blixtinkallade reservister, men även till människor som flytt från sina hem. Jag överväldigas av alla som hör av sig till mig efter att jag lagt upp en story om det på Instagram. Av erfarenhet vet jag att ett inlägg om raketer osv i Israel brukar få väldigt få likes från mina svenska bekanta, men den här gången är det skillnad. Det är svårt att vända det här mot Israel. Före detta kollegor i USA skickar mail när de vaknat upp och sett nyheterna, en iransk vän messar och hoppas att vi mår bra, de få som vanligtvis står på ”Israels sida” är det fortfarande (jag ser er, och jag uppskattar det alltid) men så många andra vänner och bekanta hör också av sig. Det gäller att rida på vågen, innan Israel börjar svara med bombningar och opinionen återigen vänder…

Idag, måndag, börjar verkligheten sätta in. Dödssiffrorna ligger nu på 900 personer, bland dem främst civilpersoner. Trots att jag och min familj är i säkerhet och jag känner mig säker så länge vi är hemma med vårt skyddsrum i lägenheten så är det ett ganska stort adrenalinpåslag varje gång en siren sätter igång. Osäkerheten över vad som kommer att hända de närmsta dagarna och veckorna. Oron för familjemedlemmar och vänner som har sina barn i armén. Israel är ett litet land – alla känner någon som är direkt berörd av de senaste dagarnas händelser. Det ligger en ständig oro i bakhuvudet och gnager och efter 3 dagar är magen det första som brakar ihop. Idag har jag varit så trött och deppig. Jag har haft väldigt kort tålamod med barnen. Imorgon däremot, då kommer jag att vara pigg och glad och full av energi. Vi säger så! Ta hand om er.

Yom Kippur

De judiska högtiderna samlas på hög – knappt har det nya året inletts så kommer Yom Kippur, försoningsdagen, den heligaste av alla högtider för judar. På Yom Kippur stannar hela landet upp under 25 timmar. Alla troende, och många som till vardags inte ser sig som religiösa, fastar från att solen går ned på aftonen av Kippur till solen går ned nästa dag. Fastan inkluderar även dryck, vilket i mina ögon är vansinne eftersom temperaturerna i september fortfarande ligger över 30 grader på dagtid för det mesta. Utöver fastan så är allt i landet nedstängt (förutom sjukhus osv) – ingen radio eller TV, inga affärer, ingen kör bil. Bilder på nyheterna dagen efteråt från Tel Aviv brukar visa barn som cyklar på motorvägen.

Vi åkte traditionsenligt till svärfars kibbutz där vi stannade hela Yom Kippur. Ingen i vår familj räknar sig som religiös, vissa av oss har ju inte ens en religion (mina barn dvs), så vi äter och dricker som vanligt. Men i övrigt är det ett väldigt lugnt dygn som mest består av promenader, korsord och bokläsning. När solen gått ned och Yom Kippur var över körde vi hem och på baksidan av huset var förberedelserna redan igång för nästa högtid då det byggdes ”hyddor” för Sukkot, lövhyddohögtiden.

Gott Nytt År – 5784

Vi firade det judiska nyåret i helgen, enligt den judiska kalendern är vi nu inne i år 5784, eller ”Tashpad” som de som använder sig av den judiska kalendern skulle säga. På hebreiska har varje siffra en motsvarande bokstav och 5784 skrivs תשפ״ד (taf, shin, pey, daled – tashpad) och enda anledningen att jag vet det här är för att som förälder till skolbarn så måste man ha koll på det när man loggar in på motsvarande skolverkets hemsida för att fylla i hälsodeklarationer etc. Man använder också bokstäver för årskurser i skolan och det är anledningen att man kan se mig räkna på fingrarna varje gång någon frågar mig vilken klass min son går i, han går i… *aleph, bet, gimel, daled, hey, vav, zayin, chet* chet = åttan. Jag vet att dottern går i yod. Men det har inget som helst att göra med vårt nyårsfirande.

Vi firade nyår på samma sätt som förra året, med en tur till norra Israel tillsammans med min svärmor. Vanligtvis firar man med en stor familjemiddag men eftersom svärmor lever själv, och hennes andra två barn bor i USA, så tror jag att hon tycker att det är skönt att göra någonting helt annorlunda och jag är helt med på det. Tidigt på fredag morgon körde vi först till Huladalens naturreservat i Övre Galileen. Det här är Israels motsvarighet till Hornborgasjön, där migrerande tranor (och andra fåglar) samlas under våren och hösten. Tyvärr var vi lite för tidiga på säsongen för att se några tranor men det var ett skönt stopp för att sträcka på benen lite efter ett par timmar i bilen och vi såg några pelikaner, malar (catfish), och sumpbäver (trist namn för dem). Efter vårt besök åkte vi upp till Mount Adir, nära gränsen till Libanon, och åt vår medhavda lunch.

Efter lunch körde vi vidare mot Mi’ilya, en kristen arabisk stad, där vi först gjorde en vinprovning på en liten vingård, Julia winery. Därefter checkade vi in på vårt hotell för natten, hann med en liten tupplur innan det var dags för middag på hotellets ytterst trevliga restaurang. Jag vill hävda att carpaccio, en lyxig köttbit och en pistageparfait slår gefiltefish, den typiska judiska nyårsrätten, med hästlängder.

Nästa morgon satt vi i bilen redan kl 04:00. Svärmor hade nämligen planerat in en tur med luftballong för oss och vi hade en timmes resväg till mötesplatsen där vi skulle vara kl 05:15. I mörkret såg vi på när ballongerna fylldes med luft och värmdes upp innan vi kunde klättra in i korgen och stiga upp i luften och möta soluppgången! Under lite mer än en timme flög vi långsamt över Jezreel-dalen och vid ett tillfälle kunde vi se hela landet, från Haifa i väster till Jordanien i öster. Det var ballongpremiär för oss alla och när väl nerverna hade lugnat ned sig så njöt vi alla av en fantastisk upplevelse. Efter landning och efterföljande bubbel så avnjöt vi en lång frukost som hotellet hade skickat med oss.

Semester för utlandssvenskar

Att resa har alltid varit en av mina stora passioner. En passion som dessvärre inte är så kompatibel med att vara utlandssvensk. Som utlandssvensk blir det naturligt att ens semestrar är att resa till familjen i Sverige. Jag vill absolut inte missa det, men det begränsar ens övriga resor. Bor man i Israel så kan man ju inte heller sätta sig i bilen och köra ut i Europa, som vi gjorde när jag var barn. Resor utanför landets gränser är i stort sett omöjliga utan att ta flyget, vilket är icke-kompatibelt med miljömedvetenhet. Så resor är inte helt okomplicerade för mig, men så klart är det ett lyxproblem kryddat med en del dubbelmoral. När jag känner mig som mest skyldig över flygandet brukar jag säga till mig själv att jag har iaf slutat hoppat fallskärm, där kan man verkligen prata om onödiga flygresor.

När det stod klart att Ella blivit antagen till ett program för supersmarta gymnasieelever (mammaskryt!) och skulle delta i ett 2-veckorsläger i augusti bestämde Eitan och jag oss för att åka på en tågluff. Så istället för att flyga till Sverige, flög vi till London och tågluffade oss genom Europa till Sverige. Vi köpte Eurail-kort (samma som Interrail men för oss som bor utanför EU), 5 resdagar inom 30 dagar, och bokade platsreservationer på de resor som behövde det (Eurostar London-Paris och nattåg Berlin-Köpenhamn). Eitan ville besöka länder som han aldrig varit i, och helst länder där hans syster inte varit! Jag ville att Eitan och jag skulle ha en kul upplevelse tillsammans, se spännande saker och platser. Han hade ett riktigt dåligt skolår bakom sig och jag hoppades att ett bra sommarlov skulle kunna boosta hans självkänsla och humör.

Jag kommer att skriva fler inlägg om vår resa men till att börja med kan jag sammanfatta att jag är helt såld på tågresor. Allting gick supersmidigt, vi drabbades inte av några förseningar eller inställda tåg och jag funderar redan på vad nästa tågluff ska bli. Jag gillar verkligen att med tåg så blir transportmedlet en del av resan, på ett sätt som flyget inte är. Att vi kunde kombinera vår årliga Sverigeresa med att se och upptäcka en massa nya platser. Sist men inte minst, att vi kunde fly hettan i Israel hela augusti var ett genidrag och något jag definitivt kommer försöka att upprepa.

Så här såg vår resa ut (förutom vad ser ut som en flygresa tillbaka till London, appen tror att man måste tillbaka till starten).

Hösten är här

Om man nu tycker att 30-gradig värme kan räknas som höst… men inatt kom iaf det första regnet på några månader i Israel, skolorna är i full gång och snart börjar alla judiska högtider så för mig är det höst. Bara för att ytterligare dra hem poängen så ska jag till tandhygienisten i eftermiddag följt av föräldramöte. Det kan inte bli mer vardag helt enkelt.

Verkar inte bli några större överraskningar vädermässigt den närmsta tiden.

Jag var kanske inte så genomtänkt när jag plötsligt började blogga igen precis innan jag skulle vara på resande fot i en månad, men det är väl bara att inse att jag inte hade någon genomtänkt strategi när jag loggade in. En sak som jag ångrar lite med att jag gjorde uppehåll tidigare var ju att jag inte har alla minnen från våra resor och upplevelser samlade så jag kommer att försöka skriva några inlägg från sommaren som varit. Övrig strategi är att skriva om vad helst jag känner för, men om någon av mina 2-3 läsare har några önskemål så är det bara att kommentera!

Lämnar er med en bild på våra fem, ytterst konstintresserade, kanariefåglar.

En mörk dag för demokratin

I min tanke att smyga igång min blogg igen så hade jag hoppas på att kunna göra lite lättsamma inlägg, och kanske inte blanda i politik på en gång. Men, det skulle väl inte riktigt vara en blogg från Israel utan politik. Och medan alla boende utanför landet tänker Israel/Palestina-konflikt, självmordsbombare och bosättare tänker alla i landet på regeringens ”reform av domstolsväsendet”/försök att göra Israel till en diktatur där politikerna har all makt. Vår vardag de senaste 6-7 månaderna har präglats väldigt mycket av protester mot den sittande extremhöger, nationalistiska och religiösa regeringens försök att ta ifrån Högsta domstolen befogenheter att stoppa orimliga lagar som strider mot självständighetsförklaringen och Israels ”basic laws”.

För en timme sedan röstade Knesset igenom ett förslag att ta bort Högsta domstolens ”rimlighetsklausul”, ett första steg mot diktatur. 64-0 blev resultatet av omröstningen – oppositionen tog sina 56 röster och lämnade plenum i protest. Vi var på vår första demonstration i Tel Aviv i mitten av januari och sedan dess har det protesterats varje vecka – i Tel Aviv, Jerusalem, Rehovot – med undantag för en vecka när delar av landet var under raketbeskjutning från Gaza.

Senaste veckan inleddes en marsch från Tel Aviv som skulle nå Jerusalem i lördags. Den växte från 150 deltagare till 85.000 protesterande som marscherade in i Jerusalem vid 19-tiden i lördags. Vår familj var 4 av dem. Vanligtvis skulle vi inte komma på tanken att vandra i Israel i Juli, 4 km uppförsbacke i 30+ gradig värme är inte en vettig aktivitet men det var en historisk händelse. Maken hade varit upp sedan 5-tiden på morgonen och gått förmiddagspasset och jag och barnen anslöt oss i skuggan under en motorvägsbro vid 3-tiden för den sista sträckan. Beväpnade med israeliska flaggor, visselpipor och en stark tro på demokrati gav sig en 3 kilometer lång kolonn ut på motorvägen (den var avspärrad för biltrafik). Andra hade kommit dit med sina bilar innan avspärrningen och fyllt upp bagaget med vattenflaskor, is och bröd som de delade ut fritt till oss som marscherade. Väl i Jerusalem gick protesten till en park som ligger mellan Högsta domstolen och Knesset och där fanns mat utställt på bord – pitabröd, pasta, grönsaker.

Trots dagens omröstning är det inget slut på protesterna. Massor av människor är samlade utanför Knesset, polisen har använt vattenkanoner vid ett flertal tillfällen redan men fler människor strömmar till. Skulle kunna fortsätta att skriva hur mycket som helst om det här men det får bli ett annat inlägg istället.

Under the bridge

Utdelning av vatten

Infarten till Jerusalem

Länsade bord i Sackler-parken där frivilliga hade delat ut mat och dryck

Vad har hänt sen sist?

Så vad har hänt sedan jag senast var (mer eller mindre) aktiv på bloggen kanske någon undrar?

Tja, jag har blivit 6 år äldre till exempel. Vi har flyttat. Tillbaka till Israel. Det var inte jag som var den drivande i den flytten kan man nog lugnt säga men det var det mest rimliga alternativet vi hade och vi försöker att göra det bästa av den situationen. Från min sida går det sådär får jag ärligen säga, jag saknar Boston med hela mitt hjärta och skulle mycket hellre vara där. Det kan nog bli ett ämne som utvecklas lite mer framöver.

Jag fick iaf bo mer än 5 år i min hittills absoluta favoritstad. Mina barn blev mer eller mindre amerikaner, den yngre ser sig fortfarande mer som amerikan än israel, och båda har engelskan som starkaste språk fortfarande efter snart 2 år tillbaka på Israelisk mark. Vi fick möjlighet att uppleva stora delar av USA – allt från skidåkning i Vermont, jobbresor till Kalifornien, släktträff i Texas, till en episk husbilssemester genom 5 stater och en massa nationalparker.

Allt var inte bara solsken. Jag jobbade som en galning, makens chef bestämde sig för att stänga labbet men efter lite panik hittade maken ett annat labb som han kunde avsluta sin postdoc i. Dottern hade svårt att hitta riktiga kompisar som inte flyttade utomlands, sonen fick en ADHD diagnos och det förklarade ju en hel del. Och så var det den där pandemin så klart. När vi alla trängdes ihop i vårt miniradhus och livet blev väldigt kompakt. Som gjorde att vi beslutade oss för att flytta till en större lägenhet som, trots att vi inte hade sett den annat än på foton innan vi flyttade in, var den finaste lägenhet jag någonsin bott i.

Men pandemin påverkade även jobbsökandet för maken. Antalet öppna tjänster var minimalt och konkurrensen var stenhård för de platser som fanns. Efter att precis fått en artikel publicerad i en av de mest prestigefyllda vetenskapliga tidskrifterna skulle maken ett vanligt år varit en ganska het kandidat men inte detta år. Så när han fick ett erbjudande från Weizmann Institute här i Israel var det svårt att inte tacka ja. Kombinera detta drömjobb för maken med att vara äldsta sonen till föräldrar vars tre barn alla bor i USA så blev det en ganska stark förhandlingsposition. Jag vet ju att om inte jag hade haft en bror som bor 10 minuter från min mamma så hade jag nog haft väldigt dåligt samvete över att bo så långt bort. Så här är vi nu. Tillbaka på samma plats som innan vi flyttade till USA. Men mer om det vid ett annat tillfälle.

Blöter fötterna

Det kan vara så att jag har funderat lite på att ta upp bloggandet igen. Har saknat att skriva. Om än bara för mig själv. Men frågan är om jag ska bara dyka in här och låtsas att det bara var ett litet blogguppehåll på en sisådär 6 år? Inga stora saker har hänt. Eller om jag ska starta en helt ny blogg? Svenska eller engelska?

Har suttit och scrollat genom arkivet och blivit påmind om saker jag hade glömt och bannat mig själv för att jag slutade skriva, så mycket saker som hade varit kul att ha haft ett inlägg om. Som hade kunnat fånga lite mer än en Instagram-post. Å andra sidan så sägs det ju att en bild säger mer än 1000 ord så det kanske går på ett ut.

Jag sa åt mig själv att om jag lyckas logga in så kan jag iaf skriva något. Och det tog ett par försök men jag är inne. Kanske finns det någon som har mig kvar i sina feeds som ser det här. Kanske inte. Kanske blir det bara det här inlägget och så ses vi igen om 5-6 år. Men jag har iaf gläntat lite på dörren.

Mammor, valar och båtar

I söndags var det ju den svenska varianten av Mors dag och vad kunde väl passa bättre då att fira med en båttur med den här pinglan:

Ingenting hade kunnat passa bättre eftersom det är min svenska mamma som påpassligt nog hade landat i Boston dagen innan! Efter lite överläggningar med min bror tidigare under veckan kom vi fram till att brunch och afternoon tea kan vi ta någon annan gång, den här gången behövde mamma allt firas med en valskådningstur! Så vi steg på en båt i hamnen och begav oss ut från ett soligt Boston.

Efter 1,5 timmes skakig sjögång var vi framme vid Stellwagen Bank Marine Sanctuary dit valar i mängder tar sig till under sommarhalvåret för att äta upp sig.

För mig som varit på två valskådningsturer redan kom den här in på en knapp tredje plats då det inte alls var lika många valar som jag sett andra gånger och de som vi såg höll sig mest precis vid ytan och gjorde inga spektakulära hopp eller simmade precis bredvid båten. Men nu var det ju framförallt för min mamma som vi var där och hon var nöjd. Vi såg sejvalar och knölvalar och möjligtvis också en sillval.

De är enorma de här djuren och man är ganska nöjd över att befinna sig på en stor båt när de kommer simmande emot en. För mig var dock båtturen ett nästan lika stort nöje som att se valarna. Jag stod ute på däck tills jag var blå om läpparna men de var i alla fall frusna i ett leende. Doften av hav gör mig lycklig! Och att närma sig Boston igen, som lyste genom hotfulla moln… Denna vackra, vackra stad.

 

I’m back…

…tror jag i alla fall. Ni vet, det tar på krafterna att gå från att ha varit en yogabyxebärande, pralinätande hemmafru till att bli en dräktjeansbärande, kaffedrickande heltidsarbetare. Mycket logistik, planerande och barnvaktsbetalningar. Att få min första (halva) månadslön kändes fantastiskt men i slutet av månaden efter var vi pankare än någonsin – barnen går på fritidsaktiviteter på skolan två dagar i veckan och de skulle betalas i förväg för resten av terminen. De andra tre dagarna hämtas de på skolan av en svensk tjej som studerar här i Boston och hon betalas löpande. Och nu försöker vi lösa sommarens barnpassning. Barnen var anmälda till tre veckors läger redan innan jag började jobba men nu behövs det betydligt fler veckor av sommaraktiviteter, Och det är dyrt. Det finns läger via ”kommunen” som är lite billigare men de skulle man ha anmält sig till för ett halvår sedan, alltså långt innan jag fick ett jobb. Just nu lutar det mot att vi kommer att flyga över svärmor i 3-4 veckor, då förstår ni hur dyrt det är med läger… 🙂 Lite typiskt att jag skulle börja jobba precis innan sommarlovet.

Jobbet går iaf bra och jag trivs. I Boston är vi vanligtvis bara två personer men just nu har vi förstärkning från det svenska kontoret i ett par månader. Företaget växer så vi kommer nog att bli åtminstone en till person här under året. Jag försöker att promenra till jobbet på morgonarna om det inte regnar och det är underbart med de där 45 minutrarna för mig själv, med en kaffe i handen och en podcast i lurarna. Maken fixar snack+lunch till barnen och lämnar och jag är den som kommer hem först fyra dagar av fem. Vi har varit tvungna att skärpa till oss ordentligt med planeringen av våra veckor och nu är det veckomenyer, lördagsstädning och söndagsplanering som gäller. Inga favoritaktiviteter för oss men ett absolut måste. Den här veckan har vi dessutom hjälp av min mamma som servar oss med matlagning, tvättvikande och barnpassning. Kanske till och med får till en date någon kväll. Idag är vi dock lediga, det är Memorial Day och vi ska gå till JFKs barndomshus där det ska firas 100-årsdag av hans födelse. Men det är en helt annan historia…

Så här tjusig är porten till mitt kontor

Promenerar man kan man njuta av hur fint Boston är…

Åker man tåget kan man njuta av någons armbåge i ansiktet istället…