Jag hade hoppats på att skriva om resan till Paris som min dotter, min mamma och jag gjorde förra veckan men jag hade knappt hunnit packa upp och tvätta innan mer akuta saker hände. I lördags morse 06:31 väcktes vi av sirenerna som varnar för raketbeskjutning. Fullständigt överraskade skyndar vi oss in i vårt skyddsrum, till vardags känt som sonens sovrum, drar för järnjalusin för fönstret och stänger säkerhetsdörren. Vi har 90 sekunder på oss från att larmet går till att det smäller. Utan att ha varit medvetna om någon form av upptrappning tänker jag ett tag att det måste vara ett falskt alarm men så hör vi smällarna när Iron Dome skjuter ned en inkommande raket. Vad är det som händer?? Knappt har sirenen tystnat innan den börjar igen. Mer smällar. Instruktionerna är att vänta i 10 minuter efter att larmet har startat men det tar en halvtimme innan vi har haft så lång tid utan ett nytt larm. Jag skyndar mig mot badrummet för att hinna kissa men hinner bara öppna dörren innan nästa siren drar igång igen. Två gånger sker det innan jag faktiskt hinner…
Nästan tre timmar senare kommer vi ut ur skyddsrummet för mer än bara korta pauser. Vi slår på nyheterna och försöker få ihop vad det är som händer. Hamas har dragit igång en stor attack mot Israel. De 2200+ raketer som skjutits sedan morgonen var menat som en distraktion för mängder av terrorister som infiltrerat kibbutzer och byar som är belägna i närheten av Gazaremsan. Dödstalet ligger på 20 personer och 100+ människor är skadade. Militären är underbemannad och lyser med sin frånvaro. Mer bilder börjar dyka upp. En musikfestival med ca 3000 besökare hamnade mitt i attacken. Det ska senare visa sig att hundratals ungdomar där har massakrerats, skjutits när de försökt fly, våldtagits och kidnappats. Flera kibbutzer är belägrade av Hamas-män som går från hus till hus och dödar civilbefolkningen som gömmer sig i sina skyddsrum. Två polisstationer kommer under Hamas kontroll. Det är fullständigt kaos. Dödssiffrorna stiger snabbt.
Hela dagen är landet mer eller mindre i chocktillstånd. Men ju mer som det känns att landets ledare lyser med sin frånvaro kliver privatpersoner fram. Historier om reservister som sätter på sig sina uniformer och åker mot de belägrade områdena för att rädda så många som möjligt. Protestorganisationerna som vanligtvis anordnar demonstrationer mot regeringen vänder i ett svep och blir hjälporganisationer. Reservister som kör till sin bas utan att ha blivit formellt inkallade, alla vill hjälpa till. Maken blir pizzabud och kör ett par vändor med bilen full med pizzor från en lokal pizzeria till närmsta militärbas. På vägen därifrån filmar han hur bilar står parkerade på båda sidor av vägen i hundratals meter, det finns inte nog med parkeringar för alla som kommit dit. Sjukhus går ut och vädjar till allmänheten att inte komma för att ge mer blod, blodbankerna är överfulla. Idag, två dagar senare, tar de bara emot blodgivare med typ O blod. Vi har några till sirener på kvällen men sedan en lugn natt.
Igår vaknade vi upp med betydligt högre dödstal. Man börjar förstå omfattningen av vad som har hänt. På sociala medier delas bilder på saknade personer som familjer försöker hitta. Samtidigt delar Hamas filmer på kidnappade barn, dementa kvinnor, och unga kvinnor med skräck i ögonen. Bevis för vad de står för. Hamas är inte frihetskämpar, de är terrorister. De är finansierade av Iran och det fria Palestina som de vill ha är en fundamentalistisk islamistisk stat fritt från oliktänkande. Glöm inte det.
Om lördagen var en chockens dag så är söndagen en dag av resolut handling. Söndagar är början på veckan och barnen sätts framför datorerna för skola via zoom. Jag går och handlar och börjar sedan laga mat för leverans till närmsta militärbas. Soppa, pastasallad och hembakt sirapslimpa. Överallt samlas det in förnödenheter till blixtinkallade reservister, men även till människor som flytt från sina hem. Jag överväldigas av alla som hör av sig till mig efter att jag lagt upp en story om det på Instagram. Av erfarenhet vet jag att ett inlägg om raketer osv i Israel brukar få väldigt få likes från mina svenska bekanta, men den här gången är det skillnad. Det är svårt att vända det här mot Israel. Före detta kollegor i USA skickar mail när de vaknat upp och sett nyheterna, en iransk vän messar och hoppas att vi mår bra, de få som vanligtvis står på ”Israels sida” är det fortfarande (jag ser er, och jag uppskattar det alltid) men så många andra vänner och bekanta hör också av sig. Det gäller att rida på vågen, innan Israel börjar svara med bombningar och opinionen återigen vänder…
Idag, måndag, börjar verkligheten sätta in. Dödssiffrorna ligger nu på 900 personer, bland dem främst civilpersoner. Trots att jag och min familj är i säkerhet och jag känner mig säker så länge vi är hemma med vårt skyddsrum i lägenheten så är det ett ganska stort adrenalinpåslag varje gång en siren sätter igång. Osäkerheten över vad som kommer att hända de närmsta dagarna och veckorna. Oron för familjemedlemmar och vänner som har sina barn i armén. Israel är ett litet land – alla känner någon som är direkt berörd av de senaste dagarnas händelser. Det ligger en ständig oro i bakhuvudet och gnager och efter 3 dagar är magen det första som brakar ihop. Idag har jag varit så trött och deppig. Jag har haft väldigt kort tålamod med barnen. Imorgon däremot, då kommer jag att vara pigg och glad och full av energi. Vi säger så! Ta hand om er.